Elin hade tillbringat hela dagen vid spisen. Plötsligt ringde det på dörren. Släkten till Torbjörn kom, slog sig ner vid bordet.
Men var är köttet? frågade hans faster.
Där, en fylld gås, svarade Elin vänligt.
Fastern reste sig demonstrativt från bordet:
Det där går ju inte att äta! Vi åker hem.
Torbjörn reste sig genast efter fastern:
Jaha du Lev själv då, om du ändå inte kan laga mat!
Han började plötsligt slänga ner sina saker i väskan.
Hej, Gunnel. Det är jag, Elin. Va? Elin, sa jag. Linjen är jättedålig.
Varför jag ringer? Jo, Gunnel, jag kommer inte upp till er i år. Nej, inte på helgen heller. Varför? För vad ska jag göra där? Du och Viktor, din dotter och hennes familj. Och jag då? Ska jag trycka i mig sallader och sen ta en taxi hem för dubbla priset? Nej, du vet att jag aldrig kan sova över hos folk. Vad jag ska göra? Ingenting, jag går och lägger mig och sover bara.
Det brusade och knastrade, men Elin försökte ändå prata med sin barndomsvän Gunnel, hos vilken hon firat nyår och andra högtider de senaste fem åren efter skilsmässan.
Vad? Du tänkte också höra av dig? Ni ska åka bort? Vart? Till Göteborg, till Viktors faster. Trevlig resa och njut av ledigheten. Vadå problem? Vad är det? Vem kommer? Sanna? Vem är det? Jaha, din systerdotter. Hallå? Åh, vad gör de med mobiltäckningen där ute? Ska hon bo hos mig några dagar? Du vet ju att jag ogillar att ha folk boende, men jaja, jag ställer väl upp, låt henne komma.
Vad är det nu? Linjen bröts, suckade Elin irriterat och la på luren.
Hon blev sittande, funderade. Kanske ändå lika bra att jag inte är ensam över nyår. Hon tog sig samman måste åtminstone röra ihop en sallad. Hon själv var nöjd med en macka, men lite måste hon bjuda gästen på. Hon kokade potatis, hackade grönsaker och blev sittande i tankar.
Tidigare, då hon var gift med Torbjörn, satt hon inte så här. Redan den trettionde kom hela hans släkt från landet. Och sen började cirkusen. Köket gick knappt att känna igen. Ånga, os, öppet fönster hjälpte inte. Skinkan kokades, enbärsgravad lax fixades, köttbullar stektes. Allt fett, fett, fett. Elin hann knappt springa med fat antingen skulle kalvsylta ut på balkongen, eller så skulle rödbetor skalas till sillsallad. Att hjälpa till med själva maten fick hon inte längre, inte efter att hon lagat en sallad med avokado en gång.
Vad äckligt det är, utbrast Torbjörns faster, och alla höll med.
Men de hade minsann ingen anledning att klaga, tänkte Elin i efterhand, för allt de lagade simmade i majonnäs. Och släkten satte sig vid bordet och smakade på Hallands fläsk, medan Elins mage knöt sig. Vid tolvslaget på nyårsafton var hon helt slut.
Den andre januari åkte släkten, allt var uppätet och urdrucket. Elin stod kvar ensam i röran. En vecka efteråt städade hon kök och hem. Torbjörn var på landet och fortsatte fira. När han kom hem var han butter, orakad och sur. Han hade fått höra från släkten att han gift sig med en kvinna som inte ens kan laga mat. Och så blev det bråk. Alltid skulle han nämna Vera, den han menade att Elin tagit honom ifrån. Hon stod ut, och kände sig skyldig. Hon kunde helt enkelt inte laga de feta rätter som han var van vid sen barnsben.
Det enda som återstod var att prata av sig med barndomsvännen Gunnel. Men Gunnel, full av energi, blev till sist less på Elins klagan och kläckte en idé. Hon övertalade Elin att ringa hela släkten och ställa ultimatum: Elin lagade maten inför nyår, men de fick komma tidigast på nyårsafton. Hon och Gunnel fixade hela dagen mättande men lätta tilltugg. Släkten kom och slog sig ner.
Men var är köttet? frågade fastern besviket.
Här har du fylld gås, svarade Elin.
Och potatismoset? gav sig inte fastern.
Fastern reste sig igen:
Det här är ju bara en massa kaninfoder. Fidde, hämta jackan så åker vi hem.
Alla for upp på en gång, klädde på sig och smällde igen dörren.
Jaha du pustade Torbjörn och såg ut att vilja slå till.
Vänta! Jag följer med, ropade han efter släkten.
Glöm inte grejerna! sa Elin kallt och räckte honom väskan.
Lev själv, tråkmåns. Jag blir inte ensam, men du då?
Sen kastade Torbjörn sina saker i väskan och gick.
När kastrullen började puttra, skärpte Elin till sig. Hon lyfte på locket och plötsligt ringde det på dörren. Det är säkert Sanna, tänkte hon och öppnade.
Där stod en man i fyrtioårsåldern med ett vänligt leende:
Det är jag. Får jag presentera mig Alexander Ingmarsson, Viktors systerson. Jag tänkte överraska och hälsa på, men de har ju åkt till Göteborg. Och du måste vara Elin?
Elin nickade så där förvirrat och fick ur sig:
Men Gunnel sa något om en systerdotter.
Alexander skrattade:
Kanske hörde du fel?
Elin mindes störningarna på linjen och nickade:
Kanske. Nåväl, kom in då.
Ingen fara. Jag har biljett hem sent första januari, så du slipper mig inte länge.
Elin gick ut i köket, hällde av potatisen och la upp för att svalna.
Alexander retades:
Ska du fira nyår enbart med en sallad?
Helt oväntat fräste Elin:
Behöver du hela klassiska smörgåsbordet? Ska det vara kött på fat och skål med sillsallad?
Han skrattade:
Nej! Jag tycker faktiskt mer om fisk.
Elin ryckte på axlarna:
Jag har ingen fisk hemma. Och kan inte riktigt laga det heller.
Alexander började ta på sig jackan:
Oroa dig inte! Nu fixar vi det.
Och innan Elin ens hann invända, var han ute genom dörren.
Det var så absurt att Elin började skratta. Hon hade väntat sig en äldre kvinna och så dyker en energisk man upp.
Alexander var borta över en och en halv timme. Elin hann bli orolig han var ju ändå inte van i staden. När det äntligen ringde på dörren, rusade hon för att öppna.
Men var har du varit? Jag började oroa mig, sa hon, men tystnade. En barrig julgran dök upp innanför dörren och sedan Alexander med fulla påsar.
Men varför?
Alexander ställde julgranen vid väggen och log:
Vad är ett svenskt nyår utan en gran?
Elin drog in doften av gran och skrattade:
Det enda som saknas är clementiner.
Alexander slog ut med armarna:
Nej men snälla du, clementiner och mousserande är ju heligt! Jag har köpt allt. Bara hjälp mig, bär in kassen i köket så förbereder vi vårt firande.
Sedan klädde de julgranen och lagade mat under skämt och skratt. Elin rensade räkor och fisk efter Alexanders instruktioner och såg på när han lagade ugnsbakad gädda.
Strax innan midnatt var allt färdigt. Korken på bubblet gick och glasen fylldes av bubblor. Efter tolvslaget skålade de:
Gott nytt år och nytt liv!
Och drack ur. Sedan fortsatte de prata.
Förstår du, när vi gifte oss var han annorlunda. Snällare, mer förstående. Eller så såg jag honom bara genom förälskelsens glasögon, suckade hon. Sen var det bara gnäll. Allt jag gjorde var fel. Men nog om mig vad med dig? Är du gift? frågade Elin.
Alexander suckade:
Inte längre. Klassiskt, jag kom hem från jobbet och då hade hon träffat en annan. Nu när jag kommer hem väntar skilsmässopapper. Men nog om tråkigt ska vi slå ihop glasen ordentligt och prata om barndomens upptåg?
Jag slog vad med killarna och klättrade upp i ett högt träd, fast kom inte ner. Satt och grät tills farbror Sven från port tre plockade ner mig. Fick stå i skamvrån hela kvällen, skrattade Elin.
Jag limmade fast rektorns stol i golvet i skolan fick smaka bältet hemma sedan, gapskrattade Alexander.
Så fortsatte de skratta åt gamla tokigheter hela natten. Elin gäspade till sist och Alexander sa:
Nu har vi pratat nog. Sov nu en stund.
Elin försökte protestera:
Sova! Det är ju disk kvar!
Jag fixar det! sa Alexander bestämt.
Elin gav med sig och gick till sovrummet. Hon somnade direkt.
Till slut väckte Alexander henne:
Elin, dags att gå. Jag måste dra, kan du låsa efter mig?
Elin flög upp:
Men är det redan kväll? Varför väckte du mig inte innan?
Han strök undan en hårslinga och log:
Du sov så gott, jag ville inte störa. Men nu måste jag med tåget.
Elin följde honom till dörren:
Tack för firandet, sa hon med sorg i rösten.
Alexander tvekade, sen frågade han:
Får jag hälsa på dig igen, någon gång när jag kan?
Elin lyste upp:
Kom gärna! Jag v…
Han kysste henne, la fingret för läpparna och viskade:
Då säger vi så, på återseende!
Elin stod länge kvar vid den stängda dörren, med ett lyckligt leende och handen över läpparna. För ibland inser man att en man man har känt hela livet kan vara fel person, medan någon man nyss mött känns helt rätt.
Nej, det är konstigt ändå magin vid nyår. Ett oväntat möte, och plötsligt nytt hopp och kanske ett nytt liv.
