Jag heter Annika och är 49 år gammal. Jag jobbar som sjuksköterska på nattskiftet på Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Två decennier har jag spenderat där, så jag har hunnit se allt man kan tänka sig och lite till.
Jag har varit skild i åtta år. Min son, Emil, fyllde precis sexton och bor hos mig. Han är en fantastisk kille. Plikttrogen. Flitig i skolan. Har aldrig ställt till med bekymmer.
Nja, riktigt sant är väl det inte. Jag har fått ett problem det största i mitt liv, faktiskt. Men det är inte hans fel.
För sex månader sedan började Emil klaga över huvudvärk. Först trodde jag det var synen som spökade, att han behövde glasögon. Vi tog oss till optikern på Sveavägen synen var perfekt.
Men huvudvärken fortsatte. Sedan började han må illa på morgnarna. Tänkte att det kanske var något skumt han åt i skolmatsalen, så jag började skicka med honom matlådor hemifrån. Illamåendet försvann förstås inte.
En morgon hittade jag honom vid toaletten, han kräktes och såg ut som snövit i ansiktet. Han sa att han var yr. Allting snurrade.
Jag slängde på mig jackan, och vi åkte i ilfart till akuten. De tog prover blodprov, hela köret. Allt såg jättefint ut. Läkaren muttrade om stress. Ni vet, gymnasium, press, prestationsångest ungdomar nu för tiden.
Men jag är sjuksköterska. 20 år med sjukhuslarm i öronen och något i maggropen sa att det här inte var stress.
Jag stod på mig. Ville ha fler undersökningar. Läkaren gav mig den där blicken som säger du överdriver, men tillslut fick vi en tid för skiktröntgen.
Jag kommer exakt ihåg dagen. Det var en tisdag, gråmulen såklart. Jag var på jobbet när de ringde från röntgenavdelningen där Emil varit. De ville prata med mig akut. Gärna på en gång.
Jag släppte allt, kastade mig in i bilen och for till sjukhuset. In på ett litet kallt mottagningsrum. Där satt en neurolog jag aldrig träffat runt femtio, bistert ansikte.
Vi har hittat något i Emils skalle, sa han. Det är en hjärntumör. Vi måste ta fler prover och se vad det är för något och hur långt det har gått.
Hela världen raserade runt mig. Jag har gett dåliga besked till mängder av familjer, jag har sett patienter dö. Jag trodde att jag var härdad. Inte ens i närheten av förberedd på att höra detta om mitt barn.
Dagarna som följde: ett enda långt pärlband av undersökningar. MR, biopsier, möten med onkologer. Termer jag själv använt tusen gånger löd som avrättningar.
Glioblastom. Grad IV. Aggressiv. Omöjlig att operera på grund av läget. Behandling: cellgifter och strålning i bästa fall bromsar det förloppet, men prognosen är mardröm.
När onkologen försiktigt lade ut alla fakta satt Emil bredvid mig. Min pojke. Min lille son. Och hörde att han hade obotlig cancer i hjärnan.
Kommer jag att dö? frågade han rakt ut, så sansad att mitt hjärta gick sönder.
Läkaren såg honom med det där professionella ögonblicket av medömkan jag själv lärt mig. Vi skal göra allt vi kan för att ge dig mer tid, sa han.
Mer tid. Inte du blir frisk. Inte allt ordnar sig. Bara mer tid.
Den natten kramade Emil om mig och sa: Mamma, gråt inte. Vi ska kämpa mot det här.
Så vi började kämpa. Cellgifter varannan vecka. Emil tappade allt hår. Gick ner i vikt. Kräktes jämt. Gnällde aldrig. Ingen varför just jag? Inget tyck-synd-om-mig. Log hela tiden.
Hans skolkompisar kom först på besök rätt ofta, men snart mer sällan. Det är svårt när man är sexton att möta sin egen dödlighet.
En vän dök dock upp varje dag. Han heter Lukas. Bästisar sedan lågstadiet. Lukas dök upp med matteböcker, skvaller, tramsiga historier. De spelade Fifa tills Emil knappt orkade hålla i kontrollen.
En kväll stod jag i köket och prasslade med makaroner när jag hörde dem prata. Dörren stod på glänt.
Är du rädd? frågade Lukas.
Jämt, sa Emil. Men jag kan inte säga det till mamma. Hon har nog ändå.
Vad är du mest rädd för?
Att mamma blir ensam. Att hon får ont. Att jag inte hinner säga hej då på riktigt. Att hon skuldbelägger sig själv för något som inte är hennes fel.
Jag smet ut i vardagsrummet och låtsades leta efter osthyveln.
Behandlingen hjälper inte. Tumören växer bara vidare. Läkaren pratar nu om palliativ vård. Om att fokusera på att Emil ska ha det fint den tid som finns kvar.
Hur lång tid? Ingen vet. Kanske tre månader. Kanske sex. Eller mindre.
Imorse bad Emil mig följa honom till skolan. Han har inte varit där på veckor men ville träffa sina gamla klasskompisar en gång till. Ville få vara tonåring några timmar.
Vi gick tillsammans, jag höll honom i armen. Han är så tunn nu. Så skör. Hans vänner mötte honom med kramar. Favoritläraren kom och hälsade. Och där stod han och log som vanligt för ett ögonblick inte killen med cancer utan bara Emil.
När jag hämtade honom efter tre timmar var han trött, men lycklig.
Tack mamma, sa han i bilen. Tack för allt du gör. Tack för att du är världens bästa mamma.
Du är världens bästa son, svarade jag.
Efter en stunds tystnad sa han: Mamma, när jag är borta vill jag att du ska bli lycklig. Att du lever. Snälla, sörj inte livet ut.
Prata inte om det nu, Emil
Vi måste det, mamma. Vi vet båda vad som kommer hända. Jag vill att du lovar mig att du försöker vara lycklig. Och minns mig men le samtidigt.
Jag lovade. Fast jag vet inte om det är ett löfte jag faktiskt kan hålla.
Nu ligger han och sover där inne. Jag smög nyss in och såg honom så fridfull. Så liten. Fortfarande min unge.
I morgon tidigt kommer sjuksköterskan från ASIH på sitt veckobesök. Nästa dag är det onkologen igen, fast vi redan vet vad han kommer säga.
Jag sitter nu i soffan, ett kallnat kaffe i handen. Tittar på bilderna på väggen. Emil som bebis. Emil på väg till förskolan med ryggsäck. Emil på sitt 10-årskalas. Emil för sex månader sedan, frisk och ovetande.
Jag vet faktiskt inte hur man överlever det här. Hur överlever man att begrava sitt eget barn när han knappt hunnit börja leva?
Men för honom tänker jag försöka. Jag tänker vara stark så länge han behöver mig. Jag tänker le när han tittar på mig, och göra hans sista tid så bra det bara går.
Vad jag gör när han inte längre finns det får jag ta då. Just nu räknas bara att vara här. Med honom.
Hur säger man jag älskar dig till sitt barn när man vet att tiden är på väg att ta slut? Hur trycker man in ett helt livs kärlek i de få dagar man har kvar?
