När jag var sjutton packade pappa väskan och försvann. Mamma kämpade på med dubbla jobb men ändå hamnade bara några futtiga kronor på kontot varje månad. Vi sparade in på allt man kunde spara på fest var det först när apelsiner eller polkagrisar dök upp till jul. Någon gång ibland fick vi kanske persikor på burk. Att be mamma om något extra fanns inte på världskartan, inte ens när man var riktigt sugen på ett par nya vantar i februari. Jag försökte redan tidigt tjäna egna pengar för att stå på egna ben och hjälpa till. Min lillasyster och jag, tillsammans med mamma, gjorde alltid vårt bästa för att hon inte skulle känna sig utanför eller annorlunda.
Men när pappa dog blev det inte lugnare. Tvärtom då började cirkusen på riktigt. Mamma fick en stroke och hamnade på Sankt Görans sjukhus. Efter det kunde hon inte gå längre. Hon fick ut sjukpension, men den räckte knappt till snabbmakaroner och kaffe. Men jag försökte hålla modet uppe. Det måste ju bli bättre, tänkte jag, även om det ibland kändes som om jag borde ringa Globen och be om lånet av scenen för att passa hela kalabaliken.
Jag tvingades hoppa av gymnasiet, för från och med då var jag plötsligt ensam familjeförsörjare. Att jonglera extrajobb, hushåll, en butter liten syster och en mamma med världens suraste humör det var tuffare än kallbad i januari. Många kompisar erbjöd sin hjälp, men jag ville inte ta emot. Det kändes helt enkelt för svenskt att kämpa tyst och uthärda. Före stroken var mamma rätt härlig, ärlig och snäll men sjukdomen förändrade henne.
Plötsligt var hennes favoritämne hur eländigt allting var, gärna upprepat flera gånger om dagen. Orkade varken jag eller syrran steka pannkakorna tillräckligt tunt, blev det gnäll. Storstädningen missade alltid något dammkorn enligt mamma och sandalterna ansåg hon var på tok för dyra (“Vem tror du att du är? Drottning Silvia?).
Jag ville inte låtsas om det. Man blir ju inte piggare av att höra gnäll men hon var ju faktiskt sjuk. Ändå gjorde det ont att höra otacksamheten; att leva snålt och vända på varje krona utan att ens få ett tack. Mina vänner påminde mig om att jag kunde ordna hjälp med hemtjänst och byta jobb för att tjäna mer, men att låta någon utomstående ta hand om mamma? Det kändes fel. Vi var ju hennes döttrar sånt gör man bara inte!
Och ändå blev klagandet värre. Allt åt vi, allt vi köpte, varje extra utgift det var fel, slöseri eller osvenskt. Jag var tyst så länge jag bara kunde. Men så blev jag själv sjuk. Huvudvärk, feber, hosta hela paketet. Systern min såg hur sliten jag var och gav mig en kram, bad mig ta hand om mig själv och gå till vårdcentralen i tid.
Mamma däremot? Hennes kommentar: Du behöver väl inga tabletter, du är ung! Det går över av sig själv. Och vi har det ju betydligt värre här hemma. Tänk på pengarna vill du att vi ska hamna på gatan för att du är förkyld? Hon påstod till och med att jag inte brydde mig om henne längre och bara väntade på att hon skulle dö.
Där någonstans brast det för mig. Jag satt och snyftade i smyg. Jag, som slitit ut mig och dumpat studierna för familjens skull fick höra att jag var självisk. Ilska blandat med utmattning kokade ihop, så till slut skällde jag ut mamma efter noter. Jag sa nästan allt jag tryckt ner i flera år.
Läkaren konstaterade lunginflammation och krävde sjukhusvistelse. Men vem skulle då stötta syrran, när mamma ändå mest skällde? Jag köpte tabletter och tog min tillflykt till min vän Sara. Hon släppte in mig, skällde ut mig för att jag inte låg hemma under täcket och insisterade på att hjälpa till.
Jag berättade för henne om läget hemma och bad om hjälp att hitta hemtjänst. Och så behövde jag sovplats där hemma hade jag inte längre något att göra. Sara var som en svensk superhjälte och erbjöd direkt sängplats samt letade rätt på en jätteduktig vårdbiträde, Wiktoria.
När jag snodde hem för att hämta mina saker möttes jag av skrik, ingen fråga om mitt välmående bara räkningar, pengasnack och matlistor. Jag fixade snabbt lunch till mamma, smet till mitt rum och visste: här bor jag aldrig mer.
Nu bor jag hos Sara, har hittat nytt jobb och hälsar inte på mamma längre. Ja, jag kanske verkar kall men jag gjorde verkligen ALLT. Fått jag någonsin ett tack? Knappast. Var det värt det? Jag vet faktiskt inte.
Jag för över pengar till mamma varje månad, så att både hon och Wiktoria klarar sig, och till och med lite extra till kaffe och bullar. Wiktoria säger att mamma minns oss alltmer sällan, och några födelsedagshälsningar har vi inte fått på länge trots att vi skickar gratulationer varje år. Men vet du, det gör inte så mycket längre. Jag har nytt jobb och snart flyttar syrran och jag ihop bara vi två på ett litet förstahandskontrakt någonstans i Söderort. Syrran brukar säga: Klart man ska ta hand om sina gamla, men inte på bekostnad av att man själv går under. Håller helt med och nu ser jag faktiskt fram emot det som väntar!
