Jag är 39 år gammal och för första gången i mitt liv vågar jag tänka på något som känns omöjligt att säga högt: jag ångrar att jag inte har några barn. Det handlar inte om att jag aldrig ville bli mamma, utan om att jag ständigt väntade på rätt ögonblick och rätt man. I mer än femton år har jag byggt relationer med tanken att om den här mannen inte är den rätta, så är det meningslöst att få barn med honom. Och tiden har bara passerat.
Min första långa relation började när jag var 22. Den varade nästan fem år. Vi bodde ihop, pratade om giftermål, familj, framtid. Men varje gång jag tog upp ämnet barn, gled han undan i samtalet. Han sa att han först ville ha trygghet, resor, sparade pengar, leva lite. Jag anpassade mig. Jag intalade mig att jag hade tid. När relationen tog slut, sa jag till mig själv att det var bättre så ingen idé att få barn i ett förhållande som inte fungerar.
Sen gifte jag mig. Jag var 29 och trodde att nu var det dags. Men äktenskapet varade mindre än tre år. Jag upptäckte otrohet, lögner, dolda skulder i svenska kronor. Jag gick ur det utan barn, utan ansvar, med en känsla av frihet men också med ett tomt hål som jag inte kunde förklara. Återigen intalade jag mig att det var klokt att inte bli gravid med någon som inte förtjänar det.
Vid 33 hade jag ännu ett seriöst förhållande. Han ville ha barn, men inte någon permanent relation. Han ville att jag skulle anpassa mig till hans liv, hans schema, hans sätt att existera. När jag ville prata om att bygga en riktig familj, sa han när tiden är inne för relationen. Jag gick därifrån. Igen ensam och övertygad om att jag gjorde rätt val.
Idag, vid 39, har jag inga barn. Ingen stabil partner. Jag har arbete, självständighet, min egen lägenhet. Men ibland kommer jag hem, lägger väskan på soffan och tystnaden blir för tung. Jag ser mina vänner prata om skolor, läxor, vaccinationer, tonårsbekymmer och även om jag vet att det inte är enkelt, ser jag något som jag saknar: någon som kallar dem mamma.
Nu tänker jag på något jag aldrig tillåtit mig själv att tänka: jag hade kunnat bli ensamstående mamma. Jag hade kunnat sluta vänta på den perfekta mannen och ändå valt att bli mamma. Jag hade kunnat bygga min familj på ett annorlunda sätt. Men jag var så fokuserad på att göra allting rätt, att jag till slut inte gjorde någonting alls.
Allt som händer är suddigt, som en dröm där skuggor från göteborgska lägenheter böljar över parkettgolvet, där mitt namn, Maja Lindgren, inte ekar i någon barnkorridor. Jag flyter genom tiden, ser barn med rödblont hår leka bland snödrivor, hör mina väninnor som heter Elin, Isolde och Svea mumla om utflykter till Skansen och glass på Drottninggatan, medan jag står utanför, fast i en stum tystnad. Och ibland känns livet lika overkligt som en natt på Södermalm där jag väntar på att någon ska kalla mig mamma, men ingen röst hörs, bara ett evigt sus av vind genom tallarna.
