Jag var ung när jag träffade den där skurken. Han behandlade mig som en prinsessa, överöste mig med fina ord och uppträdde som om han vore den perfekta mannen. Men så fort han fick det han ville ha, försvann han ur mitt liv utan ett spår. Vår separation krossade mig, men då förstod jag ännu inte vilka följder våra möten skulle få. Chocken var enorm när jag insåg att jag var gravid. I början höll jag allt för mig själv. Men ju mer magen växte, desto svårare blev det att dölja sanningenjag var redan i fjärde månaden när jag till slut, efter många sömnlösa nätter, bestämde mig för att berätta för mamma.
Hon tvekade inte ett ögonblick, utan ringde genast pappa. Hans reaktion var skoningslös: bara anklagelser och hårda ord. Driven av rädsla för skam, övertalade mina föräldrar mig att göra abort, trots faran det innebar för min egen hälsa. Motvilligt gick jag med på detdagarna som följde låg jag gråtande på mitt rum, övermannad av skuldkänslor över att ha svikit mitt eget barn. Sedan dess har jag sökt förlåtelse hos Gud. Livet stannade upp; inget kändes meningsfullt längre. Jag önskade att allt bara skulle vara över. Mina föräldrar verkade oberörda. Deras enda bekymmer var familjens goda rykte i Västerås.
Efter det tog det mig nästan två år att samla styrka till att rymma hemifrån. Jag lyckades till slut ta examen från universitetet i Uppsala, och byggde sakta men säkert upp en karriär och det liv jag alltid drömt om.
Jag nådde alla de mål som en gång känts ouppnåeliga. Men det fanns en sak jag inte kunde köpa för hur många kronor som helst: en familj. Det var det enda stora saknaden. Jag har sedan länge förlorat möjligheten att bli mamma. Jag har gått på dejter och fått flera frierier, men varje gång har relationerna kraschat när det kommit fram att jag är ofrivilligt barnlös. För det här bär mina föräldrar ansvaret. De berövade mig någonsin att få känna glädjen i moderskapet. Jag ville inte ha någon kontakt med dem, ville inte ens se dem. När pappa fick en hjärtinfarkt och mamma bönade och bad mig att ta hand om honomvägrade jag. De svek mig, och det går inte att förlåta. För att lindra mitt samvete skickar jag dem ändå pengar varje månad. Jag tycker att föräldrar ska stötta sina barn, inte vända dem ryggen när de behöver stöd som mest. Mina föräldrar förstod aldrig hur mycket skada de faktiskt orsakade.
