Vet du vad, för bara en vecka sedan hände något som jag verkligen aldrig hade kunnat föreställa mig. Jag var ute och promenerade genom centrala Stockholm när jag helt oväntat springer på en gammal klasskompis, Linnea Andersson, som jag inte sett på evigheter. Vi hälsade, småpratade lite, bytte de vanliga nyheterna och mitt i samtalet slänger hon bara ur sig att hon numera jobbar som undersköterska på äldreboendet i Tyresö.
Jag säger förstås att det måste vara ett krävande men också otroligt värdefullt jobb. Då säger hon plötsligt:
Förresten, jag ser ju din mamma där varje sista fredag i månaden.
Jag frös till, skrattade till men blev mest ställd. Så jag bara frågade: Va? Vad gör mamma där? Och Linnea, som om det var den mest självklara saken i världen svarar:
Visste du inte? Hon kommer och bjuder alla tanter och farbröder på fika. Helt varje månad, jämt. Det är verkligen en otroligt fin gest.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Skämdes nästan över att erkänna att mamma aldrig sagt ett ord om det där hemma. Linnea måste ha sett det på min min, för hon log lite snett och sa:
Men din mamma är så otroligt ödmjuk. Hon kommer in, säger hej, lämnar bullar och saft, och så går hon igen.
Så fort jag kom hem den kvällen gick jag rakt fram till henne och frågade:
Mamma, varför har du aldrig berättat att du går till äldreboendet varje månad?
Hon stod och dammsög vardagsrummet, tittade knappt upp och svarade bara lugnt:
Varför skulle jag behöva säga det?
Men jag gav mig inte:
Men mamma, det är ju så fint! Det betyder ju något
Hon hängde tillbaka dammsugaren, mötte min blick och sa bara:
Jag tycker inte att man måste skylta med goda gärningar. Antingen gör man det, eller så gör man det inte. Gud ser ändå det räcker för mig.
Och då berättade hon, att för två år sedan, när en nära vän till henne gick bort, kände hon att hon behövde göra något gott för någon annan. En dag gick hon förbi äldreboendet i Tyresö, såg några äldre sitta ute och bestämde sig bara för att gå in. Hon pratade med personalen där och frågade vad som behövdes.
Sen dess, varje sista fredag i månaden, går hon till hemköp och köper saft, småkakor, wienerbröd och ibland lite våtservetter eller hygienartiklar om pengarna räcker det beror på hur det ser ut i plånboken den månaden.
Hon sa att hon aldrig ville dra in någon annan i det, just för att ingen skulle tro att hon fiskade efter beröm eller uppmärksamhet. Hon ville bara göra det på sitt sätt tyst och utan att någon behöver veta.
Vill man hjälpa då hjälper man. Vill man inte ja, då behöver man inte. Men det är inget jag måste berätta för någon. Jag vet vad jag gör, det räcker för mig.
Det sa hon medan hon plockade undan middagsdisken.
Du, hela kvällen låg jag och tänkte på det där. Mamma världens enklaste, mest ödmjuka kvinna, som inte har så mycket att röra sig med själv, men ändå varje månad prioriterar att göra andra glada. För alla de där ensamma, äldre människorna som ingen annan besöker. Jag kände mig så himla stolt, men också ledsen över att hon burit det här ensam så länge.
Jag har nu bestämt mig för att hänga med nästa sista fredag. Men jag har ärligt talat inte riktigt klurat ut hur jag ska lägga fram det, så det inte känns som att jag lägger mig i eller snokar på henne.
Men en sak vet jag att få se sin egen mamma göra något så stort, så lågmält det rörde verkligen vid mitt hjärta på ett sätt jag aldrig hade väntat mig.
