Min svärmor har en personlighet som skulle få självaste Pippi att ge upp. Osannolikt envis och orubblig, lyckas hon konstant lägga sig i våra liv och grälen är lika frekventa som regn i Göteborg. Trots hennes rynkade panna var vi tvungna att bo ihop efter bröllopet, på grund av vissa familjeomständigheter som bara svenskar som dras med svärmödrar kan förstå.
Vårt främsta familjenöje blev att plocka blåbär och lingon ute i skogen, allra helst för att göra sylt. Fast när det var dags att lägga bären på burk, hamnade det mesta i hennes frys och min egen familj fick nöja sig med ekot från tomma bärskålar.
I början deltog jag i dessa skogsexpeditioner endast på helgerna, eftersom jobbet krävde sitt. Men efter att mitt barn dök upp i världen, blev jag fått enligt svärmors dekret släpad ut nästan varje dag. Hon ansåg att det bara gick att plocka bär tidigt på morgonen, trots både mygg, sumpmarker och obekväma gummistövlar. Naturligtvis hamnade alla bär i hennes egen frys, såklart.
När maken till slut tog mod till sig och försökte prata med svärmor om att också vi behöver lite ekonomisk hjälp (för inte kan man leva på bara blåbär), tog det hus i helsike. Svärmor blev så stött att hon hämnades genom att servera oss en soppmiddag med köttmängden som bäst kan beskrivas som skymtande. Kände mig både förolämpad och låg och grät i badrummet svensk terapi när det är som allra bäst.
Till slut bestämde vi oss för att hyra en lägenhet och flytta därifrån och oj vad lugnet bredde ut sig! Vi fick äntligen lite harmoni. Visst, vi hälsar på ibland, men jag vägrar envist att dricka te i hennes hem som tyst, protest. Svärmor förstår säkert varför men bryr sig? Knappast.
Vad tycker ni om sådant beteende mellan svärdotter och svärmor? Vem tycker ni har rätt den envisa äldre damen, eller den lätt utmattade svenskan med blåbärsfläckar på kläderna?
