Du, jag måste berätta vad som hänt med min son och hans flickvän eller numera fru, Astrid. När de började träffas var jag så glad för honom, han förtjänar verkligen att vara lycklig, och du vet ju att han är mitt enda barn efter att min man gick bort för några år sedan. Jag har alltid försökt ge honom trygghet och kärlek. Vi levde ganska blygsamt, så vi köpte först vår egen lägenhet när vi var närmare fyrtio, resten av livet bodde vi i hyresrätt och hade aldrig råd att köpa något extra till Erik när han flyttade hemifrån. Men det är ju så det är de flesta måste kämpa för att få eget boende, precis som vi fick.
När Erik berättade att han träffat någon blev jag genuint glad. Jag gjorde verkligen mitt bästa för att vara trevlig mot Astrid, aldrig kommenterade hennes val eller dömde henne. Jag brydde mig inte om vem han valde; det viktigaste var att Erik var lycklig. Astrid var väldigt artig och lågmäld i början, och vi kom bra överens. Sen, efter bröllopet, började hon visa helt nya sidor.
Du vet, de drog på bröllopsresa, och när de kom hem sa Astrid upp sig från jobbet. Hon hävdade att hennes chef inte behandlade henne bra och att hon ville hitta något bättre, men hon har faktiskt aldrig riktigt letat efter något nytt jobb. Nu har det gått två år, och hon bara lever på Erik och hans lön, och har ingen som helst motivation att börja jobba.
De bor i hennes gamla etta längst ute i Vällingby, och när hon är hemma hela tiden har Erik inte råd att köpa en större lägenhet. Astrid spenderar hans pengar på salonger, kläder och annat som känns rätt onödigt. Jag fattar inte hur man inte kan hitta ett jobb på två år ärligt talat tror jag att hon ljuger om att hon går på intervjuer. Det verkar som att hon trivs med att bli försörjd.
Jag frågade henne en gång om de planerade att skaffa barn snart, och då sa hon att det inte gick när de bodde så litet. Jag föreslog att de skulle försöka spara lite till en kontantinsats för ett större boende. Men Astrid sa bara: Vi har inga pengar att spara vi får knappt ihop till månadens slut! Jag bet ihop, men ville säga att om hon jobbade eller drog ner på sina salongbesök skulle det nog gå att spara lite.
Om de verkligen ville köpa en lägenhet och la upp en seriös plan hade jag gärna hjälpt till jag har faktiskt lite undanlagt. Men nu vill jag inte ge några pengar, för jag är rätt säker på att Astrid bara slösar bort allt på strunt.
Plötsligt började Astrid prata om barn igen, och nu klagar hon på att tiden rinner iväg och att det är dags att tänka på arvingar. Erik har börjat hålla med henne. Då tyckte de att det vore en bra idé att jag skulle byta lägenhet med dem alltså att jag flyttar in i deras lilla etta, och de får min lägenhet. Det behövs inga kontrakt eller papper, vi byter bara! sa Erik. Då slipper vi oroa oss för bolån, och ytan är ju lagom för dig, mamma
Jag blev faktiskt ledsen; det känns inte som att Erik själv skulle komma på det där. Jag sa till honom att gamla träd inte flyttas och att jag har jobbet kvar att gå till, så jag behöver mitt hem. Astrid log och sa: Du har bara några år kvar till pensionen, då kan vi ge dig barnbarn. Men jag tackade nej till deras generösa erbjudande, för jag vägrar lämna mitt hem.
Erik har tagit upp det flera gånger sedan dess, och hans kommentarer har verkligen sårat mig. Han har aldrig varit en sån som vill utnyttja andra, men nu verkar det som att Astrid driver honom till att tänka så.
Senast när de kom förbi sa Astrid till Erik: Kom, vi går hem. Jag sa ju att din mamma inte bryr sig om vi får barn eller inte hon skulle ändå aldrig göra något för oss. Efter det hör jag inte av Erik längre; han svarar inte när jag ringer och han ringer aldrig upp. Det är så märkligt, för han är ingen dum person, men när Astrid är med verkar han helt förändrad. Jag vet inte vad jag ska göra det gör så ont i hjärtat.
