Våra släktingar kom för att hälsa på oss och hade med sig presenter. Ganska snart bad de oss att ställa fram det på bordet.
En dag kom våra släktingar på besök. Självklart hade de meddelat oss i förväg, och jag hade förklarat att vi hade det knapert och knappt fick ekonomin att gå ihop.
Det betydde inte att vi svalt, men vi lever enkelt. Jag är pensionär och min son tjänar inte heller särskilt mycket, så vi har inte råd att bjuda hem folk hur som helst. Släktingarna kom ändå, och de hade inte tomhänta händer de hade med sig mat och små gåvor.
Min son tackade för presenterna och vi lade snabbt undan dem. Som jag nämnde, hade jag förvarnat om att vår ekonomi är ansträngd. Till lunch blev det därför bara bröd och smör, några kex och te. Släkten åt under tystnad, med sura miner. Det rörde mig inte de visste ju om våra knappa resurser. Vi bjuder på det vi har.
Till middag blev det enkel soppa, bröd, mjukost, smörgås med kallskuret och te. Antagligen hade de förväntat sig något mer festligt, för deras missnöje gick inte att ta miste på.
En av dem började fråga varför vi inte bjöd på det som de hade med sig. Jag lyssnade, men förstod ärligt talat inte deras tanke. Hade de gett oss gåvor eller kom de egentligen med mat till sig själva? Om de ville ha maten de tog med kunde de ju ha bett oss lägga in det i kylen.
De grälade länge med oss. Nästa dag packade de sina grejer och åkte därifrån. För att vara ärlig bryr jag mig inte om var de tar vägen. Jag vill inte ha dem i mitt hem. Det bästa är ändå att vi fick lite godsaker kvar: småkakor, leverpastej, maränger och frukt något fick vi ut av besöket i alla fall. På kvällen ska jag och min son ta oss en kopp te och njuta av en god kaka.
