Kerstin satt framför spegeln och målade läpparna med sitt favoritläppstift Körsbärsmarmelad. Per hade en gång sagt att just den färgen klädde henne.
I hennes ålder förväntar man sig inga mirakler längre. Och ändå plötsligt händer det. På en busskur vid Odenplan, mitt i småregnet! Han flyttade på sig, hon tackade, de började prata.
Tre månader sedan nu. Kändes redan som ett helt liv.
Sigge, vad tycker du då? frågade hon sin katt, som låg i fönstret och vaktade blåmesarna. Ser jag fin ut?
Sigge jamade sådär myndigt och bestämt, som bara han kunde.
Han hade bott hos henne i fem år, ända sedan begravningen av hennes man. Då kom hon hem med en liten kattunge och sa: Nu får vi sörja ihop. Men det blev snarare: nu får vi leva ihop.
En osedvanligt klok katt. När hon mådde dåligt, smög Sigge fram och spann. När hon var på humör, kutade han runt lägenheten som en dåre. Och så väckarklockan varje morgon, ett litet tass-slag på kinden. Mjukt, men bestämt.
Telefonen ringde.
Kerstinlilla, jag är snart framme! Pärs röst lät glad, nästan högtidlig. Idag ska vi bestämma allt.
Okej, jag väntar, sade hon och fnissade.
Idag skulle han komma med nycklarna till sin lägenhet. De hade bestämt sig de skulle flytta ihop! I hans tvåa vid Edsviken. Större, ljusare, fräschare luft.
Kerstin såg redan för sig hur de skulle äta frukost på balkongen, sjöutsikt, Per med tidningen i knät.
Sigge, sa hon, vi ska flytta! Du kommer älska det. Stora fönster, massor av fåglar.
Sigge sträckte på sig, hoppade ner och strök sig mot hennes ben.
Ja, ja, du följer med. Skulle aldrig lämna dig!
Det ringde på dörren.
Per stod där med en bukett tulpaner och ett brett leende. Snygg och välvårdad, kavajen rättade liksom till hela hans status företagare, ingen dussinfigur.
Min skönhet! Han kysste henne lätt på kinden. Redo för nya äventyr?
Såklart! strålade Kerstin. Kom in, jag sätter på kaffe.
I köket slog Per upp nyckelknippan, la den högtidligt på bordet.
Här är de. Nycklarna till vårt gemensamma bo.
Sigge dök upp i dörren, spanade in Per, lunkade fram och luktade.
Jaså, han är kvar, grimaserade Per. Du, Kerstin, vi måste prata.
Om vad? Hon blev stelare i rösten. Något kyligt smög sig in i hans tonfall.
Alltså, lägenheten är ju nyrenoverad och jag är allergisk. Katter fäller, luktar Nej, jag kan inte bo med katt. Tyvärr.
Kerstin frös, med kaffekoppen i handen.
Vad menar du?
Jag menar att jag inte tänker bo ihop med en katt. Gör som du vill, men du får bestämma dig.
Orden föll som isvatten.
Sigge satt vid hennes fötter och såg först på henne, sen på Per. Han såg ut att förstå.
Efter en stund åkte Per, nycklarna låg kvar. Kerstin satt kvar i köket, stirrade på dem och rördes knappt av sitt kaffe.
Sigge hoppade mjukt upp i hennes knä. Spinnandet var lågt och lugnande.
Vad ska jag göra, Sigge? viskade hon och strök honom mjukt. Vad gör man?
Pärs röst ekade i hennes huvud: Bestäm dig själv.
Hur då? I fem år hade Sigge varit hennes familj, tröst och mening. När Viktor gick bort, räddade kattungen henne från galenskap. Hon minns hur hon matade honom med pipett, hur han först började spinna i hennes famn.
Åren med gemensamma frukostar, kvällarna framför TV:n. Till och med när hon var sjuk låg han tätt intill, och om hon var ledsen kom han släpande med sin favoritråtta som om han sa: Lek lite, tänk på annat.
Sigge såg henne i ögonen. Mänskligt nästan.
Kerstin reste sig, promenerade runt i köket. Hon tog mobilen, funderade på att ringa sin väninna Märta, men lade ner den igen. Vad skulle Märta säga? Något i stil med: Men herregud, Kerstin, klart man kan hitta ett nytt hem åt en katt för kärlekens skull
Men kan man det?
Hon gick till fönstret. Första snön föll stillsamt över innergården. December. Snart jul. Hon hade verkligen hoppats slippa fira ensam.
Jaja, muttrade hon. Vi går till veterinären. Frågar om någon vill ta Sigge. Måste väl hitta bra folk.
Men när hon sa det kände hon redan att något i henne stretade mot.
Nästa dag gick hon in till grannen, tant Greta, som alltid djurmatade hela kvarterets katter.
Tant Greta, vet du någon som skulle vilja ha en jättetrevlig, klok katt?
Va? Ska du göra dig av med Sigge? Grannen stirrade på henne. Vad har hänt?
Jag ska flytta. Och där får man inte ha djur.
Tant Greta såg på henne som om Kerstin just satt eld på huset.
Men är du inte riktigt klok? Sigge är ju som ditt barn! Jag minns hur du tog hand om honom som pytteliten.
Det är omständigheter, suckade Kerstin.
Vilka omständigheter kan vara värre än att svika sin vän? muttrade tant Greta surt. Nej, jag vet ingen. Och vill inte veta. Det är ju att svika någon.
Ordet svika sved. Kerstin smet hem.
Sigge mötte henne som vanligt i dörren, la sig mot hennes ben och spann. Och plötsligt förstod hon djur vet precis när något är fel.
Förlåt, viskade hon och lyfte upp honom.
På kvällen ringde Per:
Hur går det med katten?
Har inte löst det än. Letar nytt hem.
Kerstin, nu får du lägga sentimentaliteten åt sidan. Vill du leva med mig eller inte? Jag är en vuxen man, jag behöver en vuxen kvinna, inte någon som väljer en katt före lycka!
Ge mig lite tid.
Vi har knappt någon tid. Jag vill ha dig hos mig innan nyår.
Efter samtalet satt Kerstin länge tyst. Sigge låg bredvid och tittade då och då på henne.
Han har ju rätt, mumlade hon. Du är ju bara ett djur. Och Per han är ju ändå en man, en människa. Hur skulle jag kunna finna någon annan?
Men det lät falskt, till och med för henne själv.
Tredje dagen ringde Märta:
Du låter låg, vad har hänt?
Då berättade Kerstin allt. Ultimatumen, kattletandet, alla hennes tvivel.
Men vänta nu, avbröt Märta. Säger han verkligen att du måste välja katt eller honom?
I princip, ja.
Och sen då? Säger han åt dig hur du ska klä dig, vilka vänner du får ha? Kerstin, snälla, börjar mannen diktera villkor redan nu
Jag kanske blir ensam! utbrast Kerstin. Helt ensam!
Är du verkligen det? Räknas inte Sigge?
Kerstin blev tyst.
Efter samtalet satte hon sig i soffan. Sigge trängde sig tätt intill.
Om jag ger bort dig, Sigge, skulle du sakna mig då?
Katten spann.
Och jag då? Skulle jag kunna vara lycklig utan att veta vad jag hade gjort mot dig?
Sigge lyfte huvudet, mötte hennes blick. Så mycket tillit, så mycket kärlek.
Herregud, viskade Kerstin. Vad håller jag på med?
Telefonen ringde. Per.
I morgon är det lördag, då kommer jag. Hoppas djurfrågan är löst?
Hon tittade på Sigge han låg, lugnt och tryggt, och spann med hela kroppen.
Per. Jag behöver lite mer tid.
Tid till vad?! Ska du förstöra livet för en kattens skull? Är du galen?
Du kanske skulle kunna vänja dig? Sigge är frisk och skötsam.
Jag har sagt att jag är allergisk! Och nu ser jag att du inte är redo för ett allvarligt förhållande. Tänk tills i morgon. Sista gången.
Ton.
Kerstin la ifrån sig luren. I lägenheten var det tyst. Bara Sigges spinnande.
Jaha, sa hon. Sista gången. Snyggt.
Plötsligt insåg hon att det skrämde henne. Inte ensamheten, utan att hon varit nära att svika det lojalaste hon hade för någon som ställde krav.
Lördagen kom och var kall och grå. Kerstin sov dåligt, drömde på morgonkvisten att hon gick genom en lång korridor och längst bort stod Per och Sigge. Hon var tvungen att välja. Vaknade med en stor klump i magen.
Sigge låg vid hennes fötter, sträckte sig när hon vaknade, kröp upp på kudden.
God morgon, kompis, mumlade hon i hans päls.
Hon gick till köket, satte på te, skålade upp mat och vatten till Sigge. Samma rutiner, men händerna skakade.
Vad ska jag göra, Sigge? sa hon. Katten åt lugnt. Han såg på henne igen, så varmt att Kerstin rös.
Kanske har han rätt? Kanske är jag bara feg. Kanske håller jag fast vid det förflutna?
Men orden kändes inlärda, inte hennes egna.
Vid elva ringde Märta:
Hur är det, Kerstin? Fattat något beslut?
Jag vet inte, Märta. Hjärtat säger en sak, huvudet en annan.
Och vad säger hjärtat?
Kerstin blev tyst. Hon såg på Sigge som tvättade sig i fönstret.
Hjärtat säger att jag inte kan svika honom.
Då har du svaret! utbrast Märta. En man som vill att du ska svika din trognaste vän, vad är det för man?
Efter samtalet satte Kerstin sig i fåtöljen. Hon lyfte Sigge i famnen.
Vet du, Märta har rätt. Jag är ju inte ensam. Jag har dig. Och det känns oväntat bra.
Katten spann och rullade ihop sig ännu närmare.
Och tänk om den rätte är någon som tycker om både mig och dig?
Vid tvåringen på dörren hoppade Kerstin till. Hjärtat bultade.
Per stod där med en liten väska. Bestämd och stel.
Är du klar? Har du packat?
Kom in, Per. Vi måste prata.
Prata om vad? Fick du bort katten?
Just då struttade Sigge ut i hallen, satte sig med svansen om tassarna och bara glodde.
Ja men, för katten, muttrade Per. Jag bad dig ju!
Jag har bestämt mig, sa Kerstin tyst.
Och?
Jag kan inte lämna honom.
Per frös. Hans ansikte blev stelt.
Hur menar du, kan inte?
Så. Han är min vän. Vi två har varit tillsammans i fem år.
Och vad är jag då? sa Per kallt.
Kerstin såg honom i ögonen och så plötsligt såg hon inte längre mannen hon hade blivit förälskad i, utan någon som alltid behövde bestämma. Någon för vilken hennes lojalitet bara var ett hinder.
Du är viktig, sa hon. Men Sigge har aldrig gett mig ett ultimatum.
Va!? Du jämför mig med en katt?
Nej. Jag säger bara att han älskar mig precis som jag är. Utan krav.
Kerstin, förstår du vad du gör? Du förstör vårt liv för en katt?
Nej. Jag väljer det som betyder mest för mig.
Sigge strök sig mot hennes ben, hon lyfte honom.
Jag har företag, status. Jag kan ge dig ett bra liv. Och du väljer en katt!
Han är inte en katt. Han är Sigge. Min Sigge.
Vad är så speciellt med honom?! Per nästan skrek. Ett djur!
Och då visste Kerstin plötsligt. För alltid.
Vet du, Per, du har rätt. Det är inget speciellt, mer än att han aldrig tvingade mig välja mellan honom och någon annan.
Per stod kvar, gapade ilsket.
Så det är så? Du väljer katten?
Han stod kvar en minut, vände tvärt.
Du är ju inte klok, Kerstin. Vilken chans du missar. Och såna som jag hittar du inte igen.
Det är möjligt, log hon. Men sådana som honom, hon höll Sigge tätt mot sig, hittar jag aldrig mer.
Per smällde igen dörren.
Kerstin blev ensam kvar i lägenheten.
Hon gick ut i köket, satte sig vid bordet. Sigge hoppade upp i knäet.
Då var det bara vi igen, sa Kerstin.
Katten lyfte på huvudet, strök kinden mot hennes hand.
Och plötsligt kände Kerstin sig lätt. På riktigt. Glädje. Som att kasta av sig en blyjacka.
Vet du vad, Sigge? log hon. Vi gjorde helt rätt.
För första gången på evigheter kändes allt enkelt.
Mars. Ute smälte snödrivor, koltrastar larmade. Kerstin vattnade krukorna i fönstret nästan en djungel efter vintern.
Ser du vad fint, Sigge! visade hon honom en ny blomma.
Sigge sniffade, jamade godkännande.
Det hade gått tre månader. Första tiden var jobbigt, men inte ensamheten tankarna. Tänk om jag valde fel? Tänk om det var sista chansen?
Men så förändrades allt. Hemmet fylldes av liv igen.
Kerstin började undervisa musik igen, fick två elever: lilla Maja och tonåringen Arvid. Musik, skratt, röster fyllde lägenheten.
Fröken Kerstin, vad är det för fin katt? frågade Maja när hon såg Sigge.
Det är Sigge. Min vän.
Får jag klappa honom?
Självklart.
Sigge tillät, till och med spann målade vänskap på Majas knä.
Och nyligen hände något nytt. Kerstin träffade Hasse från femman pensionerad mattelärare, änkling. De pratade länge i trapphuset:
Fin katt du har, sa han när han fick syn på Sigge bakom fönstret.
Gillar du djur?
Älskar. Hade schäfertiken Molly. Hon dog för två år sen. Funderar ibland på att skaffa sällskap igen
De pratade i timmar. Hasse var en klok, varm människa.
Är Sigge okej med gäster? frågade han en dag.
Sigge är domare över folks karaktär. Dåliga människor gillar han inte.
Hasse skrattade:
Hoppas jag får godkänt.
Det fick han, direkt.
Nu satt Kerstin i stolen, såg Sigge lata sig i solen och log. Livet hade vänt. Inte som hon trodde, men bra.
Kerstin hällde upp te, satte sig. Sigge la sig direkt i hennes knä.
Tack, viskade hon och smekte hans päls. För att du påminde mig: sann kärlek kräver aldrig svek.
Sigge spann som svar. Mjukt, varmt, hemma.
Och Kerstin var inte längre rädd för ensamhet. För hon hade förstått: med dem som älskar en helt villkorslöst, är man aldrig ensam.
