Sjukrummet kändes så tryckande och irriterande. Jag försökte hålla händerna mot öronen för att slippa höra de otröstliga skrikande spädbarnen på avdelningen intill. Jag ville bara därifrån, fly så fort som möjligt och glömma allting som en hemsk mardröm…
Ingalill, lilla vän, kan du inte åtminstone titta på henne? bad den äldre barnmorskan, tant Margareta. Hon är ju så lik dig, som två bär.
Nej! Sluta övertala mig! Har jag inte skrivit på papperen? Klart och tydligt! Vad mer vill ni mig? Svarade jag med gråten i halsen. Jag har ingenstans att ta henne. Förstår ni vad jag säger?
Tyst nu, du skrämmer barnet. Vadå ingenstans? Är du hemlös? sa barnmorskan med kisande blick. Har du någon mamma eller pappa?
Ja. Det finns en gammal mor. Men hon behöver själv hjälp! Jag kan inte bara dyka upp i byn med ett spädbarn. Folk skulle förtala mig.
Låt dom skvallra då, vad gör det? Det kanske muntrar upp dom! log tant Margareta. Men om vi säger allvarligt… folk glömmer snart allt snicksnack, men du kommer aldrig glömma om du lämnar ifrån dig detta lilla liv.
Jag gömde ansiktet i händerna och brast i gråt. Margareta märkte att hon nästan övertalat mig, det var bara lite till som fattades…
Titta, hon har din näsa söt och lite knubbig. Och ögonen, jag kan se redan nu att hon kommer bli en blåögd skönhet, precis som sin mor.
Men… jag har inte ens några blöjor. Och hur skulle vi ens ha råd att ta oss hem? försökte jag invända.
Sådant ordnar sig… Vi hjälper dig. Föreningen kan ordna lite pengar och samla ihop en utstyrsel åt flickan. Jag följer med dig till tåget själv. Nå? Vad ska du döpa henne till?
Tyra…
Fint namn! Det passar henne verkligen. Ta henne nu, ge henne lite mat, jag kommer in om en liten stund.
Tant Margareta räckte andäktigt över den lilla till mig. Osäkert, men varsamt tog jag emot dottern. Tårarna rann tyst nedför mina kinder. När jag drog henne mot mig och kände hennes värme, förstod jag plötsligt att jag aldrig kommer kunna lämna henne.
Nå, gick det? frågade läkaren. Drar hon tillbaka ansökan?
Javisst! log barnmorskan med fuktiga ögon.
Redan på perrongen, när tåget snart skulle gå, kände jag mig som om jag vaknat ur en dålig dröm. Jag höll Tyra tätt intill mig, rädd att någon skulle komma och ta henne. Vid min sida stod Margareta, som lovat att följa oss till tåget.
Tack snälla! Det känns hemskt att tänka på att jag övervägde att överge min dotter, viskade jag.
Din situation var inte lätt… Men svåra tider går över, och en dotter kan gå förlorad för alltid, svarade Margareta tyst. Själv gjorde jag ett misstag som inte går att rätta till. Det har jag fått lida för hela mitt liv…
Vilket misstag? undrade jag. Jag har alltid sett dig som en själens god människa.
Jag hamnade i nästan samma situation som du. Fast jag var helt ensam, utan hem eller mor. Jag valde att bli av med barnet. Läkarna sa det var för sent, så jag gick till läkekäringen i byn. Sen dess har jag inte kunnat få barn.
Så hemskt… Fanns det inget att göra?
Nej, skakade Margareta på huvudet. Min man var bra, men när han fick veta att vi aldrig skulle kunna få barn, så lämnade han också… Hon kunde inte längre hejda tårarna.
Åh, så sorgligt. Du som hela livet tagit emot andras barn, men aldrig fått hålla dina egna.
Ta hand om Tyra, Ingalill. Och skulle det någon gång bli riktigt tufft du vet var du hittar mig.
Vi kramades som om vi alltid varit nära. Snart avgick tåget. Jag stod länge och vinkade till Margareta genom fönstret, medan hon stod ensam kvar på perrongen och torkade undan tårarna då och då.
Vägen hem var lång och jobbig. Jag närmade mig vårt lilla hus med Tyra i famnen och kassen med kläder i andra handen, ett arv från BB. Hur ska mamma ta emot oss? Vad ska hon säga? oroade jag mig.
Ingalill? Är det du? En granntant stack ut huvudet.
Ja, tant Birgit, är mamma hemma?
Har du inte hört? Hon har varit borta i ett halvår nu…
Kanske var det bäst så, att mamma inte fick uppleva denna skam. Är det din unge det där? sa tant Birgit och nickade mot Tyra.
Ja, det är min, svarade jag stolt.
Med skakiga ben steg jag in på gården. Jag ville både skrika och gråta av smärta och förtvivlan, men Tyra låg mot mitt bröst. För hennes skull fick jag bita ihop. Det är du och jag nu, vännen. Vi är starka tillsammans, det klarar vi!
***
Tio år gick. Julen närmade sig. Jag plockade med julmaten vid spisen medan Tyra drömmande studerade snötäcket i trädgården utanför.
Mamma, varför har inte jag någon mormor? Alla mina vänner blir bjudna till sina mormödrar och får fina julklappar. De längtar varje år, sa Tyra.
Vår mormor finns inte mer, svarade jag vemodigt. Hon hann aldrig träffa dig.
Men, har vi inte någon annan mormor? undrade Tyra.
Va? Jag log för första gången på länge. Just det ja… Vi har faktiskt en extramormor! Vi kanske skulle hälsa på henne och ta med oss lite bullar? Hon var barnmorska världens snällaste, mindes jag.
Sagt och gjort. Nästa dag tog vi tåget in till staden. Jag frågade efter barnmorskan Margareta på förlossningen.
Hon har slutat för länge sedan, svarade receptionssköterskan. Pension på grund av hälsan.
Oj… Men vi har rest långt för att träffa henne. Kan ni ge oss hennes adress eller telefonnummer?
Det är egentligen inte tillåtet, svarade tanten med rynkad panna. Hur känner ni Margareta?
Jag är syskondotter, ljög jag, eftersom jag visste att de inte lämnar ut till okända. Jag tappade bort adressen… Snälla, vi vill verkligen träffa henne.
Snälla! Vi längtar efter vår mormor, bad Tyra.
Okej, jag ska se vad jag kan göra… svarade tanten.
Efter en kvart kom hon ut och räckte över en lapp med adressen, med en sträng uppmaning att hälsa Margareta.
Tack! Det lovar vi, log jag lyckligt.
Med taxi for vi till rätt adress. Hjärtat bultade när jag gick uppför trapporna till tredje våningen. Hoppas vi inte är för sena …, tänkte jag. Dörren öppnades nästan genast. Där stod Margareta i egen hög person, tack och lov pigg och välmående.
God kväll, sa jag med ett leende.
Hon granskade mig noga medan minnet återvände.
Ingalill?! viskade hon.
Ja! Och du har knappt förändrats, log jag. Det här är Tyra, kommer du ihåg?
Självklart! Margareta skrattade och bjöd in oss.
Efter en stund satt vi vid köksbordet och pratade om livet och allt som hänt under åren. Tyra lekte med den gamla katten och tittade på Astrid Lindgren-filmer i soffan.
Ingalill, stanna här hos mig. Jag är ensam, och ni är också själva. Tyra kan gå i en bra skola här, och du kan få jobb, föreslog Margareta.
Jag vet inte… Men vad händer med mitt lilla hus? Och djuren? Kanske ni följer med oss istället? Vi kan skaffa ko och odla lite. Luften där är så frisk, och om sommaren är det paradiset, försökte jag övertala henne.
Det vore underbart! Jag har alltid drömt om en liten trädgård en ko har jag knappt vågat drömma om! skrattade Margareta. Hennes ögon lyste av förväntan och gammal glädje.
Då bestämmer vi det! Vi startar ett nytt liv! sa jag.
Mormor Margareta, ska du vara med oss alltid? Tyra kastade sig om halsen på henne.
Ja, det vill jag mer än gärna. En sådan fantastisk dotterdotter har jag bara drömt om.
Dagen därpå packade vi våra väskor och flyttade ut till landet. Alla tre var lyckliga på sitt eget sätt. Jag visste att jag äntligen fått tillbaka en familj. Margareta kunde aldrig anat att hennes ålders höst skulle innebära kärlek, harmoni och nytt liv i svensk landsbygd. Och Tyra… hon hade nu sin önskade mormor.
De svåra åren lärde mig det viktigaste i livet är att inte ge upp, och att kärleken hittar sin väg, även på de mest oväntade sätt.
