31 december
Jag hade aldrig trott att jag skulle börja det nya året på det här viset. Efter tjugo år tillsammans, en dotter som gift sig och redan hunnit ge oss ett barnbarn, borde man kanske känna sig trygg. Särskilt när man jobbat så hårt, mestadels som långtradarchaufför på svenska vägar, och sett till att familjen aldrig saknat något. Men lagom till nyårsafton fick jag en överraskning av min fru, Elsa av det slaget som gör att hjärtat nästan går sönder.
Allt jag trodde jag visste om vårt äktenskap visade sig vara en illusion. Elsa hade i smyg haft en annan, och alla de kvällar hennes sms handlat om saknad och tårar, var tydligen för någon annans skull. Det blev som i en gammal Göteborgsvits: Gubben kom hem lite för tidigt från tjänsteresan Men istället för att skrika, packade jag tyst mina saker, tog viktiga papper, satte mig i bilen och körde ut mot landsbygden.
Kroppen skakade. Tankarna snurrade. Allt hade jag gjort för hemmet, för Elsa och dottern Sara: semesterresor, ny bil, renovering av lägenheten i Göteborg, ett stort bröllop Varje gång jag varit ute på körningar hade jag ringt flera gånger per dag och tagit med presenter hem. Men tydligen räckte det inte. Livet kan verkligen vara orättvist ibland.
Inte för att jag tror att män är bättre. Jag har själv sett hur en del kollegor haft flickvänner längs vägen. Men jag har alltid älskat Elsa, och det gjorde extra ont att allt visade sig vara förgäves.
Till slut körde jag mot Småland, till den lilla byn där jag växte upp, långt bort från vårt gamla hem och ännu längre från Elsa. Hela vägen skar telefonen i fickan Elsa och Sara ringde oavbrutet, men jag slog av den. Ville inte höra deras röster just nu. Det kändes som att livet runnit mellan mina fingrar.
Jag mindes när vi gifte oss på Rådhuset, när jag bar hem Sara från BB, följde henne till första skoldagen. Alla ljusa ögonblick flimrade förbi. Tänk att man kan vara så blind.
Min mamma, Gud vila henne, hade sagt Det är inte pengarna som gör dig lycklig. Det blir svårt att hålla ihop om du alltid är borta. De gamla tanterna i byn hade också försökt varna mig, men jag ville aldrig tro det.
Byvägen låg under snön, men det ryggmärgsminne man får efter en barndom på landet finns kvar. Mamma dog där i huset, hon ville aldrig till stan, och det hade jag fått acceptera. Allt är bekant i mitt eget kök. Staden är bara tröttsam, hade hon sagt. Och sedan dess hade huset bara stått där, tomt och övergivet.
Snön och vinden ökade när jag närmade mig byn. Många hus var öde, bara några fönster glimmade. Jag hittade den gamla bakdörrsnyckeln i uthuset och låste upp vårt sneda staket. Allt var oförändrat inne: kallt, dammigt, tyst. Men jag bar in ved från visthusboden som mamma lärt mig, eldade i kakelugnen tills värmen spred sig och huset började lukta som för länge sedan.
Jag fyllde hinken vid pumpen ute på gården, kokade vatten och började torka bort damm och gamla minnen. Det tog sitt lilla tag, men när klockan blev elva var det varmt och hemtrevligt. Jag plockade upp alla inköp: ost, bröd, leverpastej, lite sill och prinskorv. Tog fram snapsen, men innan jag hann skåla för mitt nya, ovissa liv knackade det hårt på fönstret.
Där stod en kvinna, Märta. Gråtna ögon, snö på sjalen. Jag har bara bott här i tre månader, sa hon. Min son är dålig, jag tror det är blindtarmen. Det bor knappt några kvar, och fort blir det bara värre. Inget att tveka på vi skyndade ut, jag tog med snöskyffeln ifall vägen behövde röjas. Bar den heta, febriga pojken, Joel, till bilen, och vi kämpade mot stormen in mot närmaste sjukhus i Lenhovda.
Efter någon timme var vi framme, läkaren bekräftade att Märta hade haft rätt. På natten, precis när året slog över till nytt, satt vi tysta i sjukhuskorridoren. Märta bad om ursäkt, men jag kunde bara säga: Du räddade honom det är allt som spelar roll.
Joel klarade sig, operationen gick bra. Jag körde Märta tillbaka. Jag borde köpa leksaksbilen han längtat efter, sa hon. Men pengarna räcker inte just nu. Vi lämnade allt och flyttade hit. Jag stod inte ut när min sambo började slå oss.
Jag stannade vid Ica, köpte bilar och godis, även om hon protesterade. Får jag inte göra något gott för någon? En vecka blev jag kvar i byn, skottade snö, fixade hennes ved, hälsade på Joel på sjukhuset.
När Joel kom hem tog han genast tag i att leta efter sin present. Och där, längst in i farstun, hittade han en röd leksaksbil. Tomten finns på riktigt! skrek han. Märta bjöd på middag som tack för hjälpen. Det värmde. Hon sa tyst, Sara pratar om dig hela tiden. Jag också Det är märkligt hur fort man fäster sig vid någon.
Jag åkte vidare, jobbade några veckor med långkörningar. Tankarna snurrade ständigt kring Märta och Joel. Besökte min dotter och barnbarn, berättade för Elsa att jag ville skilja mig. Men dit, tillbaka till Märta och byn, drogs jag gång på gång.
Joel mötte mig på gårdsplanen: Vi väntade på dig. Mamma har varit orolig. Gå in nu, ni behöver prata!
Märta log svagt när jag steg in. Jag trodde inte du skulle komma tillbaka till den här hålan, sa hon. Man kan behöva tid att tänka, svarade jag. Men ni har hängt kvar i tankarna. Hon såg mig i ögonen, sedan slöt hon mig i famnen.
Så började vi våra nya liv tillsammans, Märta, Joel och jag. Vi gjorde i ordning huset, ledde in vatten, skaffade ankor och några getter, hyrde ut hennes lilla stuga till stockholmare på sommaren. Joel ropade snart pappa efter mig.
Livet blev annorlunda. Inte alltid lättare, men det kändes rätt. Kanske har de gamla rätt: livet är som en slingrande landsväg aldrig vet du var svängen leder.
