Maja, ta henne! Jag orkar inte längre! Jag mår illa bara av att röra vid henne!
Lisa skakade. Barnet i hennes armar skrek sig röd i ansiktet.
Maja tog resolut sin systerdotter och nickade.
Okej. Är det här verkligen vad du vill? Du kommer inte ångra dig sen?
Nej, inga krav! Ta henne bara, jag vill inte ha henne!
Den lilla flickan var bara en månad gammal. Redan från första graviditetsmånaden var något fel med Lisa. Maja skyllde humörsvängningarna på en sen graviditet. Lisa hade varit änka i över sju år. De äldre barnen var utflyttade och levde sina egna liv. En semester längs Bohuskusten, en hastig romans, och den oväntade graviditeten alltihop totaldrömskt och surrealistiskt. Lisa var aldrig spontan. Först såg det ut som att barnet var en källa till glädje för Lisa. Men sedan märkte Maja hur hon plötsligt for runt och köpte små kläder, letade barnvagn för att sedan tystna i veckor och gömma sig bakom en ogenomtränglig mur.
Strax innan förlossningen bröt Lisa all kontakt med familjen. Hon ringde varken mamma, syster eller sina barn. Något var fel. Maja letade reda på henne på BB i Göteborg, där Lisa redan skrivit under papper på att avsäga sig barnet.
Lisa, vad gör du? Varför?
Jag vet inte. Jag känner ingenting. Hon är främmande.
Vad menar du, främmande?! Hon är ju ditt barn!
Men inte mitt! Lisa vände sig mot väggen.
Maja tog med sig deras mamma som tungt artilleri. Slutligen gav sig Lisa och tog barnet med sig hem. Mamma föreslog att hon och Lisa skulle bo ihop ett tag för att hjälpa till med barnet, men egentligen vaktade alla Lisa. Hon tog hand om flickan, mekaniskt, aldrig längre än nödvändigt. Det var mormor som gav henne namn, och det var moster Maja som bar henne på armen.
Lisa, jag tar henne. Jag tar ansvar, men snart kommer hon kalla mig mamma, inte dig.
Spelar ingen roll. Bara det inte är jag.
Papperna ordnades snabbt och Maja blev barnets officiella vårdnadshavare. Lisa flyttade till Malmö.
Lilla Tyra växte upp yrväderglad och skrattande. Hon lärde sig gå och prata ovanligt tidigt. Mamma kallade hon Maja.
Tolv år gick.
Mamma, idag fick jag tre femmor och imorgon ska vi på bio med klassen! Hennes röst ekade över hela lägenheten.
Är det hon?
Ja, Lisa, det är hon. Snälla, jag ber dig…
Hej! Jag heter Tyra. Vem är du?
I dörren till köket stod en lång smal flicka med stora blå ögon och såg förundrat från den främmande kvinnan vid bordet till sin mamma vid fönstret, lika blek som mjölk.
Jag jag heter Lisa. Jag är din mamma, Tyra.
Men jag bad ju dig! protesterade Maja och gick mot dottern. Tyra! Jag förklarar allt.
Det behövs inte, mamma. Låt oss lyssna. Så du säger att du är min mamma. Och?
Jag har kommit för att ta dig med mig. Jag vill att du ska bo hos mig.
Varför?
Du är min dotter.
Nej, det är jag inte. Jag har en mamma och det är hon som står här. Jag behöver ingen annan. Du, dig ser jag idag för första och förhoppningsvis sista gången. Tyra vände och gled ut i lägenheten.
Maja sjönk ner på stolen.
Nöjd nu?
Inte än. Men jag ger mig inte. Jag tar det till domstol om det behövs.
Varför gör du så här? Du ville inte ens se henne när hon föddes. Ingen förstod varför. Nu, efter så många år, tror du att hon ska slänga sig i dina armar? Förlåt, Lisa, men du kan åka till mamma nu. Jag måste till min dotter.
Din systerdotter! Lisa reste sig snabbt.
Maja suckade bara, lade handen på dörren. Sedan gick hon till Tyras rum.
Tyris…
Mamma, vänta. Innan du börjar förklara vill jag säga nåt. Jag har vetat allt ett tag. Förra året när vi hjälpte mormor städa på landet hittade jag mina papper om vårdnad. Först blev jag jättearg på att ni hållit det hemligt. Sedan ville jag träffa henne och fråga varför. Men snart insåg jag det gör ingen skillnad. Du är min mamma! Ingen annan.
Tyra, älskling! Jag tänker aldrig lämna bort dig.
Inte jag heller. Tyra skrattade och kramade Maja. Minns du min klasskompis Emil? Ring hans mamma, hon är advokat i familjerätt.
Alltså, vet du vad du behöver inte bli vuxen för snabbt! Det är fortfarande min tur att vara mamma nu ett tag till. Maja log snett, omfamnade flickan och viskade: Vi ringer, så klart vi gör.
Det blev många sömnlösa nätter, juridiska förhandlingar, men domstolen lät allt vara som det var. De lyssnade på Tyras önskan hon vägrade bo hos Lisa, sin biologiska mor.
Systrarna stod utanför Tinghuset på Hisingen.
Så, då var den här mardrömmen över, äntligen. Maja blåste ut luften och log matt. Vad nu?
Jag drar, Maja. Jag kommer inte störa er. Jag hjälper gärna till, tacka inte nej. Jag har sparat till Tyra, pengarna ligger på kontot, alla papper är hos mamma.
Varför allt det här, Lisa? Varför övergav du henne då?
Det var ingen romans, Maja. Det fanns ingen. Det var en mörk park, en sen kväll.
Majas andetag fastnade.
Varför har du varit tyst så länge?
Fanns inget att göra. Och dessutom så upptäckte jag inte ens graviditeten först. Trodde det var klimakteriet. Sedan var det för sent. Säg inget till Tyra. Hon har sitt liv. Det här är mitt. Kanske, kanske förlåter hon mig en dag.
Maja kramade sin syster och de båda såg mot den plats där Tyra stod med mormor, omgiven av solljus.
Ibland kan det allra hemskaste bli till något vackert. Hon är så vacker! Lisa torkade ögonen och Maja såg, för första gången på många år, ett leende på sin systers ansikte.
