6 november
Idag har jag tänkt mycket på allt som hänt i vår familj under de senaste åren. Jag minns när jag, Monika, flyttade långt bort från mamma och pappa, till Göteborg. Där började jag plugga på universitetet för att få en bra utbildning. Efter examen träffade jag Håkan, och snart gifte vi oss. Min lillasyster, Märta, blev kvar hemma i Västerås med våra föräldrar. Märta har haft ett stormigt kärleksliv redan två äktenskap bakom sig och två söner hon har ensam vårdnad om.
Jag och Håkan bodde först i en liten etta han hade ärvt av sin mormor. Det var kämpigt i början, ibland räckte inte pengarna till trots några extra pass som kökspersonal på sommarkvällarna. Vi hade dessutom lilla Sara att ta hand om vår underbara dotter. Med tiden blev det lättare. Vi lyckades spara ihop en slant och köpa oss en tvåa i Majorna. Vi lade ner mycket tid på att göra den fin och så småningom började vi hyra ut lägenheten.
Åren gick. Sara växte upp och sökte in till vårdhögskolan, stoltare kunde jag inte vara. Planen blev att ge vår uthyrningslägenhet till henne den dag hon gifte sig. Samtidigt bestämde Märtas dotter, Linnea, sig för att börja studera i Göteborg. Märta och våra föräldrar började fråga kunde inte Linnea få bo i lägenheten en period tills hon hunnit ordna sitt eget?
Jag hade svårt att säga nej till min syster. Linnea pluggade och började sedan jobba några kvällar på ett fik vid Avenyn. Efter ett halvår träffade hon Max, som friade. Det visade sig också att Linnea väntade barn. Situationen blev svår lägenheten skulle egentligen gå till Sara när det blev dags, men kunde jag säga nej till en höggravid släkting? Linnea och Max lovade i alla fall att försöka hitta något eget.
Månaderna gick men snart ringde Linnea och bad om att få stanna lite till, nu var det bara tiden fram till bröllopet kvar. Under tiden hade vår Sara själv träffat någon, men vi vågade inte be Linnea flytta ut, inte nu när hon var gravid.
Efter bröllopet och när barnet var fött bad vi vänligt men bestämt om att de måste hitta ett nytt boende. Göteborg är dyrt, men vi visste att man kunde hitta något om man försökte. Linnea hittade nya ursäkter bostadsmarknaden var hopplös, barnet var sjukt, eller så var det något annat. Plötsligt kunde vi inte få tag på henne alls: bytt nummer, aldrig hemma, och när Håkan knackade på dörren slutade det i bråk. Märta påstod till och med att Linnea förlorat mjölken efter Håkans besök. Tålamodet tog slut och vi var tvungna att säga upp dem från lägenheten det blev förstås ett jäkla liv.
Nu har två år gått och ingen i familjen pratar med oss längre. De undrar hur jag kunde vara så hjärtlös att kasta ut min systerdotter och hennes lilla barn på gatan. Jag frågar mig själv om jag borde gjort annorlunda, men samtidigt känns det orättvist lägenheten är ju min dotters framtid. Undrar när det här isberget mellan oss smälter?
