Monika, en kvinna på 67 år, håller fast vid sin dagliga vana att promenera genom Slottsparken i Malmö. Den här dagen ligger ett tungt vemod över henne när hon tänker tillbaka på svunna tider. Då kändes allt så bra och familjen levde i harmoni. Men en dag slog ödet hårt. Hennes son, som var på väg uppåt i sin yrkeskarriär, förlorade tragiskt livet i en drunkningsolycka. Omständigheterna kring hans död är fortfarande höljda i dunkel. Sorgen blev för tung för Monikas make, vars hälsa snabbt blev allt sämre. Han drogs sig undan, var ofta hemifrån och till slut förolyckades han i en bilolycka. Vid 50 års ålder blev Monika änka, utan familj att luta sig mot. Trots att hennes pension i svenska kronor täckte de nödvändiga utgifterna, levde hon ett rätt ensamt liv. Som tur är fanns Peter, en pojke från grannskapet, som brukade titta in till henne ibland.
En eftermiddag, på väg hem, ser Monika en ambulans parkerad utanför sin port. En orolig folksamling har samlats, och bland dem får hon syn på Peter, som står vid sin mammas bår och vädjar förtvivlat att hon ska vakna. En polisman vill ta med Peter därifrån, men Monika kliver fram och erbjuder sig att låta pojken stanna hos henne tills vidare. Polismannen antecknar hennes namn och berättar att socialtjänsten snart kommer att blandas in. Monika känner starkt att hon vill låta Peter stanna, men förstår samtidigt att beslutet inte ligger i hennes händer.
Det dröjer en månad innan socialsekreterarna från kommunen dyker upp, och under den här tiden hinner Monika och Peter komma varandra nära. Monika känner sig som en mor igen hon lagar husmanskost, sjunger svenska vaggvisor och läser sagor för honom på kvällen. Hon berättar för myndigheterna att hon gärna vill ta hand om Peter, men de hänvisar till regelverket och antyder att hennes ålder kan sätta käppar i hjulet. Trots socialtjänstens ord kan Monika inte föreställa sig ett liv i ro utan Peter vid sin sida.
