Drömfångaren

Igen?! Siri, Siri! Vakna! Annars väcker hon de små! Håll i henne! Lisa hivar sig ur sängen och ruskar systern lätt i axeln. När ska hon lugna sig egentligen

Saga vrider sig oroligt i sömnen. Hennes jämrande, utdragna, sorgliga ljud fyller hela rummet och får en nästan att se sig om över axeln har någon smugit sig in?

Som i en dålig skräckfilm! Siri river av sig täcket, snubblar med halvt slutna ögon bort till Sagas säng.

Hon sveper sitt täcke om Saga, kryper ner bredvid och vaggar henne stilla medan hon sjunger lågt:

Sov du lilla vide ung, än så är det vinter

Nej, Lisa! Vad hjälper sång här? Hon brinner ju, hela hon! Hämta mamma!

Lisa trampade oroligt på stället vid Sagas säng, suckade och traskade tillslut mot föräldrarnas rum. Vad skulle hon annars göra? Saga är ju lika mycket barn som alla andra. Mamma skulle bli rasande om hon fick höra att de försökt dölja något.

I sovrummet är det tyst. Lisa stryker huvudet på lillebror Samuel, vars spjälsäng står tryckt mot föräldrarnas säng, och petar mamma Karin på axeln.

Mamma

De där varmt bruna ögonen slås upp direkt, som om Karin aldrig riktigt sov.

Vad är det, hjärtat?

Mamma, Saga mår inte bra! Hon är kokhet

Samuel smågråter till, och Karin börjar sjunga, nästan exakt som Siri nyss.

Sov du lilla

Hennes hand lägger Lisas hand på Samuels lilla rygg.

Pröva vagga honom lite så han somnar om. Jag går till Saga.

Karin, som igår hade så ont i ryggen efter ett fall från kökspallen, reser sig ändå mjukt och går på tå genom ett mörkt hus som andas trygghet och värme.

Detta hus är hennes stolthet. Så många som sa att hon och Erik aldrig skulle lyckas bygga det. Att det var onödigt Att en lägenhet i Uppsala är bättre.

Släktingarna kunde inte låta bli att slänga ur sig kommentarer:

Men varför behöver ni ett så stort hus? Ni har ju inga barn ändå!

Varje gång sved det till i Karins bröst. Hon sänkte huvudet, som om någon hård, tapper mot andras smärta, tvingade henne neråt. Kan du inte få barn? Du har ingen rätt att gå med höjt huvud bland oss. Andra är mer värda.

Erik såg det och kramade henne, förundrad över hur hennes kind alltid landade precis i gropen mellan hans haka och hals. De blev liksom ett, kände varandras känslor så tydligt.

Bry dig inte. Ingen annan vet något om oss!

Men de har väl rätt, Erik Om vi aldrig får barn?

Det vet vi inte än! Erik bet ihop käkarna, arg på dem som kunde såra Karin. Han lovade sig själv att göra allt för att hennes dröm skulle slå in.

Allt kändes möjligt om man hade pengar och bodde nära Stockholm. Men kvinna efter klinik, besvikelser och läkare som ryckte på axlarna:

Vi är inga trollkarlar, Karin

Hon gömde undan tårarna även för Erik, rädd att berätta vad hon själv rätt länge anade. Men när han började tala om huset vågade hon till slut säga det:

Du skulle ha en riktig familj, Erik. Om jag inte kan ge dig barn ja, jag vill skiljas.

Dröm vidare! Erik ställde ifrån sig tekoppen med en smäll och började yra runt i köket. Du får verkligen ge dig! Vem har sagt att jag låter dig gå? Förlåt, men du är galet dum ibland!

Jag? Karin glömde helt att hon tänkt gråta.

Ja, vem annars! Jag vill ha dig. Barn toppen. Om inte så är det vår lott. Inte alla får bli föräldrar.

Men samtalet gav inte Karin ro. Erik var ung, stark Nu. Sen, kanske, kommer han ändå sakna något.

Men Erik stod stadigt. Han hade väntat länge på henne, sin glädje.

För Karin var Erik hennes andra man. Hon gifte sig första gången redan vid nitton, mest för att fly hemifrån från moderns eviga kritik.

Relationen till modern, Gunilla, var stormig. Gunilla kunde ena dagen prisa dotterns fina egenskaper, andra dagen snäste hon:

Hur blev du så konstig, Karin? Ibland är du otrolig, ibland vad har du i huvudet?

Hade Karin kunnat svara på den frågan, hade hon gjort det. Men hon sänkte blicken och teg, undrande hur man älskar en som bara skriker?

Om någon frågat skulle Karin svarat: Ja, jag älskar mamma! Såklart. Men hon insåg så småningom att utbildning, jobb, vänner gör ingen självklar människa varm eller nära. Gunilla charmade alla, men bara inte sin egen dotter.

Mamma, varför älskar du mig inte? frågade Karin ändå, veckan innan bröllopet, när modern rynkade näsan åt hennes omsorgsfullt utvalda klänning.

Sluta tramsa.

Men vad som än gör jag, är fel!

Gör rätt då! Jag är inte till för att gilla allt du gör. Sluta kravla omkring så. Du fattar när du har egna barn.

Vadå, mamma?

Hur svårt det är att visa sitt barn att man älskar det. Det är inte lätt, Karin

För första gången förstod Karin att hennes föräldrar önskat en son. Hon skulle aldrig dela sina framtida barn i rätt och fel. Det svor hon.

Bröllopet var stort och forcerat. Karin kunde knappt andas innanför korseletten, och letade förgäves efter väninnan som skulle kunna lossa den lite. Prata med mamma? Inte en chans.

Hennes första äktenskap höll knappt två år. Maken försvann samma dag han fick veta att hennes graviditet fått ett tidigt slut. Lägenheten i Uppsala ekade tom. Gunilla, när hon hämtade hem Karin från sjukhuset, bestämde:

Vi hyr ut den. Du flyttar hem igen! Nu får du ta dig samman.

Karin teg. På kvällen bad hon tyst sin pappa om hjälp.

Snälla pappa, låt mig bo själv.

Han förstod. Mot mammans vilja fick Karin månatligt underhåll och slapp flytta hem.

Efter universitetet hade hon bra jobb, men inte mycket till privatliv. Hon var inte oansenlig, men saknade den där glöden som gör en flicka oemotståndlig.

Och efter komplikationer från sin förlorade graviditet, fick Karin höra att hon troligen aldrig skulle kunna bli mamma.

Hon fortsatte jobba, men drogs in i ett grått töcken. Hennes moster, Alice, påtalade det för Gunilla:

Hon är som en staty, Gunilla Det är inte rätt. Du måste göra något.

Karin började notera allt fler släktkalas där allehanda unga män bjöds in fixade av moster eller föräldrar. På en sådan fest träffade hon Erik.

Nej, han var inte någon utvald friare, utan taxichauffören som kört moster till landet. Karin, i vit kappa, öppnade dörren till bilen just när den nästan körde fast i snön, och beordrade:

Till stan!

Varför hon just den kvällen fick nog? Ingen vet. Hon ville bara bort, annars hade hon fått stå på en stol och läsa dikt till mamma som familjetraditionen bjöd.

Erik frågade inget. Körde hem henne och log när Karin börja famla i fickorna.

Typiskt, jag har glömt väskan på landet

Det ordnar sig! Ge mig ett leende så är vi kvitt.

Karin insisterade på att betala ändå, men när hon kom ner för att överlämna pengar var Erik redan borta. Hon stod där en stund och undrade vad livet ville henne nu.

Mamma Gunilla blev vansinnig när hon upptäckte Karins kupp. Pappa teg, noterade bara att nästa gång borde hon meddela att hon åker iväg.

Dagen efter satt Erik och väntade på henne utanför porten.

Hoppa in!

Erik var stadig, trygg, och faktiskt lite rolig Karin på klackar var nästan ett huvud längre.

Så började deras historia.

Karin tvekade inför känslorna. Hon, dotter till en akademiker och en företagare, och han taxichaufför? Familjen skulle aldrig godkänna dem.

Men Erik var varm, ljus, och något i honom fick Karin att vilja ge dem en chans ändå.

Mamma Gunilla rasade:

Du är inte klok! Jag tar ifrån dig allt! Hör du?

Karin satte hårt mot hårt. För en gångs skull visste hon vad hon ville.

Hon berättade tidigt om sina medicinska problem.

Det kan bli så att vi aldrig får barn, Erik

Vad är det för konstigt med det? Kärlek handlar väl inte bara om barn. Jag älskar dig, Karin, om vi så lever bara för varandra.

Det säger du nu

Jag menar det! Min pappa lärde mig att stå fast vid mitt ord.

De gifte sig på rådhuset i Uppsala och firade i Eriks föräldrahem. Karins föräldrar dök inte upp. Pappan, dock, kom sent, sa grattis och åkte.

Karin fann sig snabbt tillrätta med Eriks föräldrar särskilt mamma Inga.

Mager flicka, Erik! Du måste ge henne mat! Kom hit, Karin, hjälp mig med sylten.

Och Karin satt i köket, passade på att andas i den där värmen hon aldrig fått hemifrån.

När Inga fick höra om deras barnlöshet, omfamnade hon Karin:

Stackars barn. Men vet du, jag är adopterad själv Mina riktiga föräldrar brydde sig aldrig! Det är kärleken som är viktig.

Det fastnade hos Karin. De började bygga huset Erik startade eget åkeri och Karins pappa hjälpte till. Karin, nu advokat, arbetade med fastigheter, medan drömmen om barn grodde.

Föräldrautbildning gick fort. Så en dag ringde Inga:

Karin, Siri, Lisas gamla klasskamrat, har hamnat på barnhem. Mamman lyckades inte ta hand om dem Det är tre syskon! Kan ni tänka er att ta hand om alla tre?

Erik och Karin åkte genast. Så blev de med en gång föräldrar åt Siri, Lisa och lille Samuel.

Siri, då sju, och Lisa, sex, vänjde sig snabbt. Samuel, två, började snart kalla Karin för mamma.

Kritiken från Karins släkt lät så här:

Tre barn med okänd bakgrund! Vad tänkte du på?

Mamma, jag är jurist

Usch, Karin! Du har alltid gjort tvärtemot!

Karins tålamod brast första gången någonsin. Hon avslutade samtalet, och kanske var det då hon insåg att hon blivit vuxen.

Ett, två, tre år gick. Barnen växte, Karin gick ner i arbetstid och jobbade hemifrån via en mäklarbyrå.

Att Karin var gravid märkte hon knappt själv. Erik insisterade på ett sjukhusbesök.

Karin, jag tror du är gravid.

Det är inte möjligt

Men på ultraljudet syntes den lilla figuren tydligt. Karin grät av lycka.

Lille Gustav föddes på vintern, och med honom kom både glädje och kaos.

Siri och Lisa tog honom med ro. Huvudsaken mamma fick hjälp. Men Samuel blev svartsjuk, klängde ännu mer på Karin.

Lilla vän, du är alltid lika älskad, visst vet du det?

Strax efter kom Saga hem till familjen. Hon var dotter till Karins kusin, som gått bort i ett brutalt fall. Saga, nu utan föräldrar, var tyst och rädd. Ingen visste först om hon sett det hemska själv.

Otaliga nätter vaknade Karin av Sagas skrik. Hela familjen slöt upp för att trösta, men ingenting hjälpte.

Varför går inte Sagas rädsla bort, farmor? undrade Siri.

Man måste läka rädsla med kärlek. Visa henne att hon verkligen hör hemma här.

Flickorna funderade. Presenter och nya kläder hjälpte inte. Saga tackade vänligt men bestämt nej till sånt hon inte behövde.

Samuel hittade lösningen efter att ha fått en bok från Inga om samer. Han slog upp ett uppslag med en drömfångare.

Vi ska göra en sån till Saga! Då fångas alla mardrömmar i nätet så hon slipper gråta!

Siri knäppte händerna:

Åh! Vi måste genast prova!

Dagen därpå fodrade de pärlor och band från Karin, sparade fjädrar togs tillvara och hela familjen satt och pysslade. Samuel valde pärlor en blå för Sagas favoritfärg, en röd för honom, och en gul och vit för Siri och Lisa

Saga fick inte se något förrän det var klart. De hoppades att det skulle funka; Saga fortsatte dock skrika om nätterna.

En natt, när Karin kom in, sträckte Saga armarna efter henne:

Lämna mig inte, mamma!

Jag lämnar dig aldrig, lilla du!

Och inte till pappa heller?

Bara då förstod Karin att Saga sett något hon aldrig borde ha sett.

De ringde ambulansen. Karin kämpade som ett lejon för sitt barn, insåg att hjärtat redan öppnat sig åt fem barn.

Läkarna fann inget allvarligt, Saga blev snabbt bättre.

Nästa morgon när solen steg utanför fönstret öppnade Karin ögonen. Över sängen hängde familjens nygjorda drömfångare.

Vad är det där? viskade hon till Lisa.

En drömfångare, mamma! Vi gjorde den för Sagaskull. Fast jag tror hon redan har en riktig.

Vad menar du?

Du! Hon höll dig i handen hela natten och skrek aldrig mer. Det betydde mer än en drömfångare.

Karin log och svarade:

Hon har nog fler än en. Siri, Lisa, Samuel, pappa, jag, farmor när hon sover över, morfar Många fler.

Klockan klämtade, det var nästan lunch. Pappa Erik hade redan gett Gustav flaskan, farmor Inga hade kört in med en liten kyckling till Samuel, som genast slog sig ner vid lådan i köket. Lisa undrade om inte dags att skaffa katt. Eller hund, kanske?

Samuel öppnade dörren på glänt:

Mamma, maten är klar!

Inga tittade in, bar Gustav på armen, och log snett.

Hur är det med Saga?

Inte varm längre Hon sover gott.

Bra! Det käraste barnet har lidit nog. Kärlek och trygghet botar allt. Det är så vi överlevt svåra tider förr.

Ingas blick fastnade på drömfångaren.

Vad är det där?

En drömfångare, mamma, flickorna gjorde den åt Saga.

Inga lyste upp.

Titta, nu har ni allt: kärlek, ett hem, och tid Det löser sig. Allt har sin tid.

Karin andades ut, leende, och lutade ansiktet mot Sagas lockiga hår.