28 april
Jag tog tåget ut mot landsbygden igen, för att besöka min moster, mammas storasyster. Det var på mammas dödsbädd hon bad mig ta hand om Elsa, tanten som aldrig velat lämna sitt lilla röda hus utanför Eksjö. Flera gånger har jag försökt övertala henne att flytta hem till oss i Göteborg en egen vrå, trevliga grannar, promenader i parken tillsammans med de andra äldre damerna. Men nej, hon ville stanna där hon bott nästan hela sitt liv.
Så har det blivit att jag ett par gånger om året tar tjänstledigt några dagar och åker hit. Två dagar bara i resa, tre dagar med att hjälpa henne tvätta fönstren och stapla ved och handla mat. Lyckligtvis är det ingen som ifrågasätter det på jobbet jag styr över avdelningen, och vd:n är fortfarande min bästa vän.
I år blev det sent, kom inte förrän i slutet av april. Efter vintern var Elsa märkbart svagare. Grannfrun, Gunborg, berättade att ambulansen fått komma mer än en gång.
Varför har ni inte sagt något när jag ringt? frågade jag, lite upprörd.
Hon bad mig svära att hålla tyst. Sa att först när hon är borta, får du veta.
Jag gick till ICA och köpte hem socker, salt, kaffe, allt Elsa skrivit upp. Fyllde på med havregryn, makrill, messmör och annat som är bra att ha. När jag vände hemåt såg jag en stor lufs till valp fem månader, om ens det sitta vid verandan. Gråbrun, yvig, stor skalle och lång nos.
Elsa, varifrån har du fått hund?
Han kom själv, en kväll i mars. Satt och skakade av kyla. Herregud, han var mager, såg ut att inte överleva natten. Nu börjar han bli rund om magen! Tänkte, har jag ändå sällskap.
Jag klappade honom på huvudet. Han la raskt sitt huvud i mitt knä. När jag var liten längtade jag jämt efter en egen hund, men mina föräldrar var obevekliga på den punkten. Nu har vi knappt tid med sällskapsdjur Anna försökte med katt, men efter att den försvann blev det aldrig mer. Vi har ju inga barn heller, så det är mycket resor i stället.
Och vad heter han då, din nya kompis?
Totte. Det hette faktiskt min gamla katt också.
Jag började skratta. Är det verkligen okej kallar man inte bara katter för Totte?
Elsa log pillimarisk. Strunt samma, han lyssnar ju.
Under de här dagarna följde Totte mig överallt. När jag skulle åka hem bad jag Elsa lova: inga fler hemligheter om hälsan. Om du behöver medicin säger du till! Jag kommer direkt. Hon strök mig över handen.
Jag har redan slitit ut dig, stackare. Men så är det det lilla som är kvar.
Så där får du inte säga, Elsa. Du är allt annat än en börda.
Hon tittade länge på mig. Får jag be dig om en sak till? Om jag dör, lova att du tar hand om Totte. Han är ändå en levande själ, och han behöver någon.
Jag lämnar honom inte, men kan säkert hitta en bra familj
Nej. Ta honom själv. Jag tror han inte dök upp här av en slump.
Samtidigt stötte Totte sin nos mot mitt knä och såg mig rakt i ögonen. Något inom mig smälte.
Okej, Elsa. Jag tar med honom hem om det blir så.
En månad senare gick Elsa bort. Jag ordnade med begravningen och tillbringade nio dagar i tyst sällskap med Gunborg. Sen gick jag, tillsammans med Totte, för att ta farväl på kyrkogården.
När allt var färdigt packade jag en stadig väska med koppel, munkorg och köpte biljetter för djurvagnen på tåget mot Göteborg. Men så snart vi steg in i kupén blev det irritation. En äldre man vid fönstret spärrade upp ögonen:
Ska man behöva åka tåg med varg nu också, eller? röt han.
Jag blev irriterad tillbaka. Va? Det här är Totte, min hund. Han är ingen varg.
Han är då ingen schäfer i alla fall. Jag jagar sådana där bestar!
Totte visade tänderna och morrade. Ta ut odjuret, annars
Du gör bäst i att hålla tyst själv, väste jag. Ingen har bett dig blanda dig.
Gubben försvann till korridoren. Kanske lika bra. Då satt vi själva kvar i kupén. Jag tittade på Totte och viskade:
Du, Totte… är du en varg på riktigt? Han la huvudet i mitt knä, viftade på svansen och såg snäll ut. Du är världens bästa i alla fall!
Sen kom konduktören. Är det där en varg eller en vanlig hund?
Nej, nej, det är en ovanlig schäferras. Han söker efter människor, min räddade hund.
Har du papper?
Jag låtsades leta. Herregud, Totte! Jag glömde dokumenten vid kassan när vi köpte biljetter. Ni vet att utan papper säljer de inte ens biljett till djur.
Det är lugnt, log hon. Tur att sommarvikarien i biljetthallen var Gunborgs dotterson.
Väl hemma tog jag Totte till veterinären runt hörnet. Veterinären kisade mot honom:
Ni har väl ingen cirkushund?
Nej, varför tror du det?
Jag menar han är hälften varg.
Jag drog efter andan. Han kom till min moster på landet. Nu har hon dött och jag har lovat ta hand om honom.
Veterinären klappade Totte och nickade. Ingen fullblodsvarg. Han är blandning förmodligen schäfer på ena sidan. Sådana djur brukar vara lugna, tåliga och väldigt lojala. Vi chipmärker och vaccinerar direkt, så slipper du problem sen.
Anna förälskade sig blixtsnabbt i Totte. Hon tvättade, matade, tog långa promenader. Tio månader gick, och på nyårsdagarna ville Anna ut i friska luften. Julen hade hållit oss hemma. Hon tog Totte och gick till parken, tio minuter bort.
Plötsligt i skymningen sprang Totte in i mörkret, öronen spetsade. Anna ropade, blev orolig, men han var borta länge. Till slut kom han tillbaka med ett bylte i gapet.
Anna sprang fram och insåg till sin förfäran att det var ett nyfött barn, ännu vid liv. Anna, som är läkare, ringde blixtsnabbt 112. Ambulans och polis kom trots snön inom bara några minuter. Anna kunde inte följa med dem direkt, men efter att ha släppt Totte hemma tog hon mig och körde till sjukhuset.
Läkare mötte oss. Det är en flicka, knappt en månad gammal. Helt frisk.
I byltet låg en lapp: Hon heter Linnea. Snälla, låt henne få ett gott hem.
Anna bad att få se Linnea. Det räckte med en blick jag såg det direkt. Hon ville inte släppa henne. Jag tog hennes hand och nickade. Anna berättade för barnläkaren. Jag är läkare. Vi vill ta hand om henne själva, adoptera.
Två månader senare bodde Linnea hos oss. Hon blev vår dotter räddad tack vare Totte, som en gång dök upp hos Elsa av en anledning. Precis som Elsa anade.
