Sedan den dag då Alva förlorade det allra käraste, hade hon aldrig mer gått in i kojan. Nu sov hon direkt på den fuktiga marken. Åt nästan ingenting. Reagerade inte ens när hennes enda vän, Samuel, försökte prata med henne.
November smög in över landet. Växjö var redan täckt av ett grått, blytungt himlavalv, vinden bar antydan av snö och folk rörde sig snabbt genom gården, invirade i tjocka stickade kappor och halsdukar. Alva visste snart skulle den första snön falla.
Hon låg utsträckt på den kalla jorden, med tankarna snurrande lika trögt som molnen. “Undrar när någon stoppar in torr halm i min koja igen? Jag har ju päls nog att tåla kölden, men nätterna blir genomträngande”
Hon följde med ögonen de långsamma, sömniga stegen hos lastkarlarna på gården, hur de kilade mellan lagret och de bullrande, smutsiga långtradarna. Ingen ägnade den gamla vakthunden en blick.
Ska du ligga där och lata dig? sade någon abrupt. Det var vakten Rasmus som stigit ut från sin vaktkur för en cigarett. Du ska vaka över lagret, inte lata dig som en bortskämd innekisse. Fy!
Han spottade kallt bredvid henne och gick. Rasmus hade aldrig gillat Alva. Redan som valp väckte hennes blotta närvaro hans irritation utan orsak, bara så där.
En mörkgrön Volvo svängde in på gården. Alva for upp på tassarna så snabbt att världen kändes overklig.
Hej, vännen, sa en man i yllekeps med stubb på kinderna, jag kom för att göra det varmt åt dig.
Det var Samuel snällaste av alla. På sin lediga dag kom han med halm, alltid med några vänliga ord och lite mat.
Noggrant packade han kojan med fräsch halm, tog sedan fram en skål varm gröt och köttbitar. Han stannade tills Alva slickat rent, bar ut skålen för att diska, och vinkade hejdå med den där lilla vemodiga blicken han hade.
Alva var ensam igen. Kanske var det tur att kvällen kom. När natten faller kan man tillåta sig att glömma saknaden, krypa undan och drömma.
När mörkret lagt sig över lagret gick Alva mot kojan. Men stannade tvärt. Två gröna, glödande ringar brann långt in i halmen. Ett hotfullt fräsande ljöd.
Alva stirrade dåsigt på den oinbjudna gästen: en mager, kolsvart katt med ögon lika stora som fullmånar. “Rör mig inte. Skämta inte med mig!”, skymtade det i kattens ögon.
Oväntat värmde glädjen till i Alva. “Koja är trängre nu, men vi får plats”, tänkte hon hoppfullt.
Alva tog ett försiktigt steg, då klöste ett smalt, sylvasst krabbben genom luften.
“Schhrrr!” svarade katten med all världens försvarslust.
“Nåväl, då får jag väl ligga ute i natt”, resonerade Alva och lade sig tillrätta vid ingången till sin egen koja.
Nästa morgon vaknade Alva tidigare än vanligt matskålen hägrade. Hon sneglade mot kojan, där katten sov sammanrullad, helt ovetande om världens bekymmer.
“Så söt hon är ändå”, tänkte Alva.
En rufsig, surmulen Rasmus klampade ut och kastade några torra matrester framför henne.
Reglerna krävde riktig hundmat, men Rasmus orkade aldrig. Han slängde vad som helst. Ofta fick Alva ont i magen av dessa måltider. Men Alva var ensam med sin klagan.
När hon nosade över det hopprejade brödet kände hon plötsligt en annan doft katten! Den satt lugnt bredvid henne och gnagde på ett korvskinn, som om det vore det mest naturliga i världen.
Alva blev glad över att kunna bjuda det spöklika djuret på något särskilt när hon var så utmärglad.
Katten, som märkte hundens blick, spände sig, men Alva gav sig till tåls och betraktade henne bara nyfiket.
“Är hon arg? Vill hon också ha bröd?” funderade Alva och la försiktigt sin bit åt sidan.
Under dagen smög de omkring och iakttog varandra: katten vaksamt, stundtals ilsket, Alva vänligt och tålmodigt.
På kvällen, när Rasmus avslutade sitt pass, kastade han rester igen. Katten blev först på plats.
Fy! Vad är det där för trollpacka! Stick! ropade han.
Katten slank in bakom Alva, gömde sig. Först blev hunden förvånad, men snart reste sig varghåret i nacken och hon svarade med ett dovt morr.
Rasmus rynkade på näsan och gick. Nattvakten som tog över gick förbi utan att ens se åt dem.
Katten sköt Alva en kort tacksam blick. Alva tänkte: “Han kallade henne trollpacka Är det ett namn? Kanske heter hon så”
Hon bestämde: Trollpacka skulle katten heta.
Vintern klampade in med isande steg. Trollpackan lade sig i halmen igen; Alva kikade in, försiktigt och sorgset. Katten gav vika för den stora hunden, och de båda rullade ihop sig mot kylan för första gången. Sömnens vila blev mjukare, tyngre än någonsin.
De blev oskiljaktiga. Delade allt måltider, nattskräck, tysta samtal på djurens språk.
När Samuel första gången såg den svarta katten tätt intill Alva trodde han inte sina ögon så liten och så orädd bredvid den stora vakthunden.
Så småningom insåg han: de var vänner av samma virke. Och vänskap känner inga storlekar.
Samuel tog hand om Trollpackan: veterinär, borstning av tovigt hår, extra mat. Hon blev starkare för var dag.
Bara Rasmus förstörde friden. Han övertygade sig själv om att den svarta katten bar ofärd. En gång försökte han förgifta henne, men Alvas näsa anade faran och hindrade försöket alltid vaksam, alltid beredd.
En särskilt frostig natt låg de tillsammans i kojan. Alva slickade en av Trollpackans nya sår katten ramlade ständigt in i svårigheter.
Plötsligt ryckte båda till: doft av rök.
Alva kastade sig ut och ylade brand! Lagret stod i ljusan låga.
Rasmus rusade omkring, svor och famlade efter sin mobil. Trollpackan jamade högt, lockande. Rasmus vände sig där satt katten vid den tappade telefonen.
Din förbannade trollpacka! skrek han och sparkade bort henne, ringde sedan brandkåren.
Alva följde efter Trollpackan under buskarna, bort från elden. Så väntade de på att gnistorna skulle dö.
När branden var släckt, stirrade Rasmus med hat mot katten när han gick för natten.
Nästa kväll hörde Alva prat från vaktkuren:
Hon är bara till olycka. Såg ni hennes ögon? En riktig trollpacka! sade Rasmus.
Och vad vill du göra? kom ett trött svar.
Kasta henne i skogen. Så.
Alva stelnade. Hon tryckte sig tätt in till Trollpackan. Samuels röst hördes:
Är du helt från vettet? Där överlever hon inte!
Struntar jag i. Snart brinner det väl igen!
Ja, det är ju sant, svarta katter ger otur, mumlade någon.
Ingen rör henne. Lägg av nu, sade Samuel bestämt.
När morgonen kom vaknade Alva och sträckte på sig. Hon nosade för att hitta Trollpackan.
Borta.
Alva vände ut och in på halmen. Tyst ylande letade hon på gården. Ett svart föremål fladdrade förbi en plastpåse, visade det sig.
Dörren slogs upp.
Vad vill du här? Letar du efter din vän? väste Rasmus, Hon är borta nu. Pysslar på annat håll.
Alva studerade hans ansikte, sökte efter något annat i orden.
Eller så har hon redan dött där ute Skiter jag i.
Alva stod stilla. Inga ljud kom ur henne.
Den första snön föll över Växjö. Stora flingor landade tyst på hennes päls.
Sedan hennes dyrbaraste vän tagits ifrån henne, gick Alva aldrig mer in i kojan. Hon låg på den frusna marken, åt knappt, reagerade inte ens när Samuel försökte trösta.
Alva, hon är på ett riktigt fint ställe nu, det måste du tro. Hon har det varmt och rofyllt. Litar du på mig? viskade Samuel, smekte henne varsamt.
“Jag vill också dit. Få vara med min Trollpacka. Får jag följa?”
Alva hade hört främmande röster kvällen före, sett dem peka mot henne och säga hon r inte längre behövdes, att lagret förtjänade en ung vakt hennes tid var förbi.
Vad som sedan bestämdes mindes Alva inte. Det enda viktiga förlorade allt annat mening.
Snön fortsatte, lätt men envis. På Alvas päls bildades ett tjockt, vitt täcke. Hennes ögonlock blev tunga.
“Tänk om jag kunde låta bli att öppna dem igen. Jag vill inte se denna värld längre” var sista tanken innan natten omslöt hennes sinne.
Allt blev tystare. Kroppen försvann. Sinnena domnade. Men då där ur mörkret en välkänd stämma:
Kom igen nu, vännen! Vakna! Du följer med mig.
Resten var som i en dimma: Samuels varma Saab, det mjuka baksätet, ljudet av ett stilla P4-program på radion, landsbygden utanför bilrutan, Alva halv sovande i värmen.
De stannade. Samuel hjälpte henne ur bilen, stödde henne, ledde henne hem till sitt rödmålade hus.
Här ska du bo nu, min vän.
Alva brydde sig egentligen inte. Men hon ville inte göra Samuel ledsen, så hon försökte vifta på svansen. Han förstod ändå.
Kom, så fort vi är inne känns allt bättre, lovade han och öppnade dörren.
Då, innan de ens hunnit in, slog en välbekant doft mot henne. Omöjlig att ta miste på.
Från fönsterbrädan landade en svart skugga ljudlöst i hallen och tassade fram.
Det var hon. Trollpackan.
Ser du väl att hon har det bra! log Samuel. Trodde du jag skulle låta någon slänga din bästa vän i skogen?
Men nu var det bara katten och hunden som räknades; de hade så mycket att “säga” till varandra att människors ord blev meningslösa.
När de två till sist vilade ihop, tänkte Alva: Vad betyder egentligen “Trollpacka”? Hon ville fråga, men ångrade sig. Det räckte. Trollpacka var hennes vän. Och det var viktigast i världen.
