En vecka innan Internationella Kvinnodagen sitter jag skakande utanför tingsrätten i Stockholm. Tårarna gör mig blind för världen runt mig, och ekot av domarens ord snurrar i huvudet: Ni är inte längre man och hustru. Varför gjorde han så här mot mig? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Jag gifte mig när jag var bara 18 år gammal. Vår kärlek var intensiv sömnlösa nätter, en känsla av att vandra på moln ovanför jorden. Fem underbara år tillsammans, fyllda av en nästan överväldigande kärlek. Jag gjorde allt för att glädja honom: serverade frukost på sängen varje morgon, lagade hans favoriträtter alltid det han gillade bäst och höll hemmet skinande rent.
Tyvärr accepterade hans föräldrar mig aldrig. De sa jämt att jag inte var tillräckligt bra för deras son och att de skulle hitta någon bättre till honom. Jag märkte hur dessa ord började påverka honom. Han förändrades långsamt, blev mer distanserad, mer kritisk mot mig.
Vår son, Emil, var fem år då. Till en början älskade och skämde maken bort honom, men successivt blev han kallare mot Emil också. Så småningom började svärföräldrarna påstå att Emil inte var hans riktiga barn, trots att de är lika varandra som två bär. Maken började besöka sina föräldrar oftare, han bodde nästan hos dem. När han väl kom hem var han alltid missnöjd och skällde på mig. Jag försökte ständigt vara till lags, både ta hand om mig själv och vårt hem.
En kväll blev han så arg att han faktiskt slog mig. Jag trodde aldrig det kunde hända, men ändå hoppades jag att saker och ting skulle förbättras. Kort därpå sa han att han var trött på oss och ville lämna. Han övergav mig och vår son. Jag bönade och bad att han skulle tänka om, att inte riva isär vår familj, men han vägrade ens lyssna.
Trots allt älskade jag honom fortfarande och kunde inte föreställa mig ett liv utan honom, även efter skilsmässan. Han betalar nu bara ett minimum i underhåll, drygt tusen kronor i månaden, och kräver kvitto för varje krona jag spenderar även när jag köper bröd måste jag skicka kvittot till honom. Jag får gång på gång be om pengar från min exman, som inte bryr sig om att bidra till sin egen son.
Min exman ser sällan till Emil, och än mer sällan tar han med honom ens för en dag eller två. Emil känner av hans likgiltighet och vill inte träffa honom. Exmannen tror att det är jag som sätter Emil emot honom, och han är arg på mig. Själv kan jag inte acceptera att vi har gått skilda vägar och jag gråter fortfarande varje dag. Efter skilsmässan har jag gått ner i vikt och hamnat i en depression. Jag skäller på min son, trots att jag vet att jag inte borde.
Hur ska man fortsätta leva när hjärtat är i tusen bitar? Varje dag spanar jag på min exmans sociala medier, följer hans liv på håll. Genom det har jag fått veta att han ska gifta om sig med någon ny, vilket gör mig än mer nedstämd. Jag förstår varför han är så frånvarande och varför inte ens vårt barn vill träffa honom. Logiskt inser jag att allt är över, men mitt hjärta vägrar att förstå. Hur klarar man av en sån situation?
