Vid 52 års ålder har jag nu funnit min livs kärlek och vi har gift oss, även om vi båda är mitt i livet. Min man har en vuxen dotter, Elin, som är 25 år och själv mamma. Hon har nyligen gått igenom en skilsmässa och befann sig i en svår situation, vilket fick henne att flytta närmare sin pappa för att få stöd.
Till en början hade vi bara kontakt via FaceTime, några korta hälsningar då och då. Men nu när Elin bor i närheten har det blivit tydligt att hon inte riktigt accepterar mig. Jag har försökt få kontakt och ta initiativ till samtal, men hon ser mig som någon som konkurrerar om sin pappas uppmärksamhet. Hon verkar mena att om inte jag hade dykt upp, hade hon och hennes pappa fortsatt att bo tillsammans i deras gamla hem i Göteborg.
För att hitta en lösning föreslog jag att Elin och hennes dotter kunde bo hos oss, eftersom vi har gott om plats. Hon blev överraskad och sade att hennes pappa var emot idén, särskilt nu när vi precis gift oss. Jag pratade med min man och han bekräftade att det stämmer; han vill inte att Elin ska behöva se eventuella konflikter eller problem som kan uppstå i vår nystartade familj.
Jag har inget emot att min man stöttar sin dotter jag tycker det är helt naturligt för en pappa. Men jag blev förvånad över att Elin klandrade mig för sina problem. Hon tycks tro att om jag inte fanns, skulle hennes pappas ekonomiska stöd gå oavkortat till henne och hennes dotter. I själva verket hjälper min man dem så mycket han kan, men de har ändå svårt att få allt att gå ihop med våra löner och barnbidrag.
Jag vill verkligen bygga en god relation med min bonusdotter, men hennes negativa inställning gör det svårt. Jag hoppas att vi med tiden, och genom ömsesidig förståelse, kan hitta ett gemensamt språk och tillsammans utveckla en omtänksam familj där vi stödjer och hjälper varandra.
