Viktor Ivarsson, som just har lagt sin knappa kvällsfångst i en flätad korg och nu går den smala stigen mot sin slitna vagn, stannar som om en blixt hade träffat honom. Det är ingen hallucination. Genom den tjocka, svarta dimman vid Norrälven hörs åter samma ljud inte ett rop, utan ett förtappat stön, ett djuriskt vädjan som kryper längs hans ryggrad. En kvinna skriker. Vinden i de gamla tallarnas kronor sliter och krossar hennes röst, men vissa ord klaras fortfarande ut. Hon ropar inte bara på hjälp, hon bönar, fyller sin skrikande vädjan med hela den sista kraften i sin själ. En annan röst följer med, panikslagna vattenstänk som gnistrar mot strandkanten.
Utan att tveka kastar han korgen, och några silverskimrande småfiskar flyger ut på den våta sanden. Han slänger av den tunga, tjocka jackan och de slitna arbetsbyxorna, står bara i ett trasigt underkläde och rusar i det iskalla, mörka vattnet. Vinden, som en rasande varg, blåser upp vågorna, slänger skum och vatten mot hans ansikte.
Det är nästintill omöjligt att simma. Strömmen, som vanligtvis är lugn, är i dag förrädisk och stark, greppar hans ben med kalla, trådliknande händer. På den djupaste delen av kanalen, där vattnet blir särskilt mörkt och djupt, kämpar en ung kvinna förgäves. Hennes mörka hår, som sjögräs, svajar i krusningen och försvinner i den svarta djupet som slukar henne. Den unge mannen som hon, i sin förtvivlan, har ropat på, når redan andra sidan. Han ser sig inte om, hans rörelser är hastiga och skrämda. Han drar upp en uppblåsbar båt, spanar omkring med ett vilddjursliknande öga och drar sig tillbaka längs skogens kant, i ett försök att gömma sig i dess skyddande löv.
Alva skriker inte längre. Hon försvinner under vattenytan. När Viktor, med sista kraft, når den fruktansvärda platsen, sprider sig bara långsamma, hotfulla ringar på ytan. Hans hjärta sjunker ner i fötterna. Han tar ett djupt andetag, fyller lungorna, och dyker ner i den isiga mörkret. Hans händer greppar den glatta jackan, han drar det maktlösa kroppen under sin arm, och med den andra handen som en årskniv paddlar han desperat med benen, styr mot sin egen strand. Varje drag gör ett brinnande surr i musklerna, varje andetag låter som ett stön. Men han simmar, håller fast vid livet och vid den lilla mänsklighet som nu ligger i hans händer.
När han drar Alva upp på stranden, utan att känna sin egen trötthet, sätter han igång. Hans händer, vana vid tungt arbete, rör sig snabbt och exakt vrider, trycker, ger konstgjord andning. Smutsigt reservoarvatten rinner ur hans lungor och Alvas kropp ryker, ett hårt, hackigt hostande följer. Andningen blir svag men jämn. Nu måste han värma henne. Han samlar de kvava kolen från den gamla elden, bygger på den varma asken en bädd av flata stenar, lägger en tjock filt av mjuk granpäls ovanpå. Försiktigt lägger han Alva på den improviserade liggplatsen, täcker henne med sin enda, rökiga jacka. Själv samlar han ihop de utspridda grejerna på stranden, drar den blöta kappan över hennes frusna kropp och sätter sig vid den nyuppväckta elden, med de frusna händerna sträckt mot lågorna.
Värmen sprider sig sakta, som om den tvekar att tränga igenom den förstenade köttet. Alva ligger stilla, bara en tunn blådimma från hennes andetag vittnar om liv. Kallvatten och chocken har gjort sitt, men Viktor vet med tiden vaknar hon. Han vet det lika väl som han känner varje kurva i Ljusnan.
Han lyfter blicken mot himlen, tungt täckt av låga, blygrå moln. Genom den blytunga slöjan kan inte heller månen tränga igenom. Allt är tomt och dystert.
Han sänker ögonen på eldens lågor, och de för tillbaka honom till en annan grå kväll, den där hans hela liv snurrade i ett likadant grått väder.
Han, Lina och den lilla Arvid hade åkt på fiskeutflykt, som de gjort nästan varje sommar. Efter att ha lämnat sin fru och son i en tält, rodde Viktor iväg i den gamla, men pålitliga båten.
Värm er med lite te, jag är tillbaka med en fin fångst, så får vi äta den bästa fisksoppan i världen! kikar han glad mot Lina, och ett sprudlande leende breder ut sig på hans ansikte.
Var försiktig, Viktor, vädret blir sämre, säger Lina oroligt medan hon spanar mot de hotande molnen.
Jag känner varje sten här! Oroa dig inte! ropar han från vattnet, årorna skär den spegelblanka ytan.
Han når sin favoritplats, kastar sina fiskespön och låter den välbekanta väntan ta över. Men plötsligt blir himlen svart, som om natten fallit över dagen. En stormig vind böjer träden ner till marken och en vägg av vatten rasar ner från himlen. Båten kastas åt sidan, och ett öronbedövande, torrt knakning hörs längst ner i båten fastnar han i en gömd rot som ett dolk. Luft med ett kvävt visselande sipprar in, och på ett ögonblick blir båten ett oigenkänneligt rött gummi.
Viktor försöker simma, men en brännande kramp i den iskalla vattnet gör att hans ben stelnar. Kampen mot den rasande naturen är ojämn. Strömmen fångar honom, slår honom mot något hårt, och mörkret slukar hans medvetande. När han vaknar, tre dagar senare, ligger han på ett hårt, gammalt stack på en okänd stuga som luktar av rök och örter. Att resa sig ger honom yrsel och illamående. I dörren trampar en gammal man med ett ansikte täckt av rynkor som en karta över ett långt liv.
Vakna, säger mannen utan mycket känsla, placerar en skål med rykande soppa på en pall. Drick den här örten, den stoppar blodet. Ät lite gröt, annars blir du svag.
Var är jag? hör Viktor, och när han hör namnet på en avlägsen, okänd region förstår han med fasa att han har förts hundratals kilometer bort från hemmet.
Du har klarat dig med nöd, säger den gamle efter en kort paus. Jägare som knappt är levande har dragit mig hit. De trodde att du inte skulle återvända.
Viktor försöker resa sig igen, men den gamle bara viftar med den torra fingern:
Ligg ner, var ingen hjälte. Du har förlorat så mycket blod. Om du rör dig nu blir du bara död. Vila och återhämta dig.
Men min familj? Min fru, min son de vet inte att jag lever! protesterar Viktor, rädsla i rösten. Han föreställer sig hur Lina lider, och hans hjärta kramas i en fruktansvärd knut.
Här finns inga brev, svarar den gamle. Detta är ingen stad med post. Bara skogar, vargar som ylar och björnar som brummar. En enda vildmark.
Hur lever ni här? frågar Viktor ärligt.
Så här, svarar mannen. Växter, svamp, nötter, bär. På vintern lagrar vi förnödenheter. Jägare kommer ibland med gåvor. Så lever jag, tjugo år. Han suckar tungt, kryper ner på sin bår i hörnet och säger:
Sov. Du måste samla krafter.
Han somnar, och Viktor stirrar på den flämtande lågan. Skuggorna dansar på väggarna, och i deras rörelser ser han Lina och Arvids ansikten. En så djup saknad sprider sig i honom att han knyter tänderna för att inte låta ett klagande ljud komma. Utanför tjuter snön som om den ville sluka alla spår av hopp.
Dagarna rinner ihop, lika lika, som knutar i ett rep. Varje liten rörelse att vända på sig, sätta sig, hålla i en sked blir en liten seger som ger en gnista av glädje.
Till slut, efter två veckor i den kalla vildmarken, kan han stå på sina ben, men bara med käpp. När han för första gången går utanför stugan är världen ett bländande, orört vitt täcke av snö.
Hur kommer jag härifrån? frågar han den gamle, med rädsla i rösten.
Så går inte det, svarar mannen kort. Du kan inte gå, vägen till huvudvägen är en dags vandring, kanske längre. Allt är täckt av snö. Du får stanna till våren. Om du blir bättre, så får jag följa dig.
Finns det jägare? Kan de hjälpa?
Jägare är ute på andra marker på vintern. På våren och hösten kommer de hit. Kanske någon kan hjälpa, men det är osannolikt. Terrängen är nu oigenomtränglig. svarar den gamle och lägger ännu en ved i den knastrande elden.
Viktor rycker upp minnet och sitter med ansiktet i sina händer. Hans hjärta slår med samma gamla, kända smärta. Han tänder brasan med några torra kvistar, reser sig och går tillbaka till Alva. Hennes andning blir djupare och jämnare, men medvetandet är ännu dimmigt. Han justerar jackan på hennes rygg och återvänder till elden, låter det förgångna dra honom tillbaka i en oändlig virvel av smärta.
Den gamle är tyst. När Viktor blir stark nog att röra sig i stugan, börjar den gamle hjälpa till: röjer snö vid dörren, häller ved i spisen, spikar ved ved. Den gröt som han tidigare gjort på okända rötter och örter äter han nu utan motvilja hunger och överlevnadsinstinkt är starkare än avsmak. Teet som den gamle brygger på sommarens insamlade örter påminner honom om Lina, som också gillade att lägga mynta och kamomill i sitt te. Minnet blir både sött och bittert, som ett sår som ständigt får ny smärtan.
Vintern känns oändlig, som om tiden har frusit i ett isblock. Men när den efterlängtade våren sakta smälter snön i den djupa skogen, ger den jord ett centimetr för centimetr. Två månader av hård kamp mellan vinter och vår går, och när Viktor äntligen känner kraften i benen igen, faller den gamle ner.
Jag klarar inte längre att följa dig, säger han med en svag röst, liggande på sin bår. Jag har lyft dig, nu måste jag ordna mig själv.
Hur kan du bli kvar ensam? Följ med mig! Det finns sjukhus i staden!
Sjukhus? Viskar den gamle. Ingen av dina läkare skulle kunna laga dig. De vet bara hur man skär. Vi har med örter och bandage hållit oss vid liv. Gå, oroa dig inte för mig. Jag blir bra igen, så sakta.
Den gamle pekar vägen, och Viktor tackar honom av hela sitt hjärta för räddningen och blodet. Han ger sig av. Vägen, som i hans huvud verkade rak, blir snart ett kaotiskt virrvarr. Han går tills mörkret faller, men finner ingen spår av en stig. Natten måste han tillbringa under granar med nålar som kuddar. På morgonen vaknar han av ett mjukt prassel bakom ryggen. När han vänder sig ser han några gröna, brinnande prickar i mörkret vargar. Utan att tänka på sig själv klättrar han upp i den närmaste höga tallen och sitter där tills gryningen. Vargarna, som inser att jakten är meningslös, drar sig tillbaka djupt in i skogen. Att ta sig ner skulle betyda döden.
Dag efter dag vandrar han utan hopp, möter vildsvin, lodjur som spanar från grenarna, och nätter i träd blir en nödvändighet. Han lever på vad han hittar på marken förra årets bär, rötter, dricker från skogsbäckar, sover i korta perioder, alltid lyssnande på varje sus. Men han ger inte upp. Han måste nå sin familj, levande.
Två veckor av vilsen vandring i den skoningslösa vildmarken leder honom till en mörk rektangel av byggnad. En gammal jaktstuga. Han kryper fram, knappt vid medvetande av trötthet, och lyckan som flödar över honom är nästan smärtsam. Stugan är övergiven, låst med en rostig spärr som han knappt får upp. Inuti luktar det av damm, torr barr och möss. Vid ett ensamt fönster står en bred säng med en tunn madrass, en vikad fårskinns-filt. På bordet ligger ett satshorn med salt, en låda med tändstickor, en påse med korn och en metallkopp.
Ute samlar han ved, hittar en liten glänta och tänder en eld. I en konservburk värmer han vatten från bäcken och brygger torkade lingon- och myntablad som han hittat i stugan. När han dricker den första heta, aromatiska drycken känner han sig nästan lycklig. Tillbaka i stugan låser han dörren hårt med en pinne och gräver sig ner i den torra fårskinnet.
Han sover som ett dött, för första gången på månader. En björn ryter någonstans nära, men den trygga stugväggen av gran ger honom styrka.
Vad han ska göra härnäst är oklart. Att vandra i en okänd skog är självdömande. Här finns tak över huvudet, lite mat och en viss trygghet. Han bestämmer sig för att stanna, vänta. Att återvända hem är bättre än att aldrig återvända.
Tändstickorna tar slut, så han lär sig göra eld med flint, torkar svamp och bär i spisen, samlar läkande örter, minns den gamle läkarens lektioner.
En månad går, kanske längre. En morgon hör han avlägsna, men tydliga ljud skott och hundskall. Han hoppar ur stugan i sitt enda underkläder och springer mot ljudet, hostande och snubblande över rötter.
Fjärran hörs svar. Så småningom hörs röst och grenarnas knakande. Fyra jägare har av en slump hamnat i den här delen av skogen. Så räddas Viktor.
Han anländer till sin hemstad, en timme i bil på en skjuts, nästan utan sömn, med knutna nävar av förväntan. Han står framför en känd hyreslägenhet, hjärtat bultar som en trumma som villHan öppnar dörren och ser Lina stå i dörröppningen med tårar i ögonen.
