Ärligt talat, jag är besviken på min mamma. Det är så här: när pappa träffar en annan – går mamma stolt därifrån. Hon försvarar inte alls våra intressen. Enligt mig borde hon, eftersom han var otrogen, ha krävt lägenheten och pengar av honom. Istället bor vi i en studentkorridor, under fruktansvärda förhållanden. Det händer att vi måste be grannarna om potatis, för vi har helt enkelt inget att äta.
Mamma har alltid haft en alldeles för mjuk karaktär. Hon ger alltid efter, försvarar aldrig sina egna intressen. Det kan jag inte förstå. När jag är 12 år dör mormor och moster tar över hennes hus – mamma protesterar inte ens, trots att vi inte har någonstans att bo.
Så när jag är 15 år lämnar jag glatt hemmet och åker för att studera på gymnasiet i Göteborg. Senare börjar jag på universitetet i Stockholm och redan under andra året startar jag tillsammans med en klasskamrat en datorreparationsservice. Vi har tur, för vi är först. Nu, tio år senare, har vi två verkstäder och tre butiker. Trots att jag och min fru bor i en hyreslägenhet, köper jag först en bostad åt mamma. Min älskade Stina blir vansinnigt arg.
– Hur kan du göra så? Din mamma har haft hela livet på sig att tjäna ihop till en lägenhet.
– Hon är inte sådan, hon kunde inte ens spara till skor.
– Är det verkligen vårt problem?
– Kanske inte, men det är min mamma.
Med tiden köper jag ändå ett litet hus. Vi får två barn. Livet ordnar upp sig. Men mamma hjälper jag alltid. Jag gör till och med ett kort åt henne som jag lägger in 5000 kronor på varje månad.
Men en dag märker jag att pengarna på kortet försvinner väldigt fort. Då åker jag till mamma och ser att hon inte har någon mat alls.
– Var är pengarna? Vad har du lagt dem på?
– Du vet hur priserna är nu. Och så mediciner, hyra och räkningar.
Jag tror henne inte. Bestämmer mig för att hålla koll. Nästa gång jag lägger in pengar – tar mamma genast ut dem. Jag åker till henne för att se vad hon har köpt. Men kylskåpet är tomt igen.
– Mamma, vad har du köpt?
– Son, det är så här. Min syster, moster Kerstin, har problem med sin son Anders. Hon klagar mycket och ber om hjälp, och jag kan inte säga nej.
– Mamma, de utnyttjar dig! Anders själv berättade för mig att han bygger ett hus. Jag tänker inte sponsra honom medan du inte har något att äta.
Rasande åker jag hem och berättar allt för min fru. Då ger hon mig ett råd.
– Du har gjort tillräckligt för din mamma. Ge henne inte en krona mer. Om hon behöver något – köp mat och kör hem till henne, eller mediciner som hon behöver.
Nästa dag tar jag kortet från mamma. Hon blir sårad, säger att jag har gott om pengar och att man inte kan neka sina släktingar. Men jag håller inte med.
Vad tror ni – gör jag rätt eller fel?
