Och än idag vaknar jag ibland mitt i natten och undrar hur min pappa lyckades ta ifrån oss allt. Jag var 15 när det hände. Vi bodde i ett litet men välskött hus – möblerna på plats, kylskåpet fyllt efter storhandlingen och räkningarna betalades nästan alltid i tid. Jag gick i nian och det enda jag oroade mig för var att klara matten och att kunna spara ihop till ett par sneakers jag drömde om. Allting började förändras när pappa började komma hem senare och senare. Han sa inte hej, slängde nycklarna på bordet och gick direkt in på sitt rum med telefonen i handen. Mamma försökte prata med honom: – Kommer du sent igen? Tror du att huset sköter sig självt? Men han svarade avsnoppande: – Låt mig vara, jag är trött. Jag hörde allt från mitt rum, med hörlurar på, och låtsades att ingenting hände. En kväll såg jag honom prata i telefon ute på altanen. Han log, sa saker som “det är nästan klart” och “ta det lugnt, jag fixar”. När han fick syn på mig la han genast på. Jag kände något konstigt i magen men sa ingenting. Den dagen han stack var det fredag. Jag kom hem från skolan och såg en öppen resväska på sängen. Mamma stod i dörröppningen med röda ögon. Jag frågade: – Vart ska han? Han tittade inte ens på mig och sa: – Jag blir borta ett tag. Mamma röt: – Ett tag med vem? Säg som det är! Då exploderade han: – Jag lämnar er för en annan kvinna. Jag är trött på den här vardagen! Jag började gråta och sa: – Och jag då? Skolan? Hemmet? Han svarade bara: – Ni klarar er. Han stängde väskan, tog pappren han hade i byrån, greppade plånboken och gick utan att säga hej då. Samma kväll försökte mamma ta ut pengar på banken men kortet var spärrat. Nästa dag sa banktanten att kontot var tomt. Pappa hade tagit ut varenda krona de sparat ihop. Dessutom visade det sig att han lämnat två månaders räkningar obetalda och tagit ett lån i mammas namn – utan att säga något. Jag minns hur mamma satt vid köksbordet med en gammal miniräknare, granskade kvitton, grät och mumlade: – Det räcker inte… det räcker inte… Jag försökte hjälpa henne med räkningarna men förstod knappt hälften av allt. Efter en vecka stängdes internet av och strömmen var nära att ryka. Mamma började städa hemma hos andra och jag sålde godis i skolan. Skämdes över att stå med en godispåse på rasten, men det fanns inget annat – hemma räckte inte pengarna ens till det viktigaste. En dag öppnade jag kylskåpet och såg bara en vattenkanna och en halvtom tomat. Satt ensam i köket och grät. Den kvällen åt vi bara vitt ris. Mamma bad om ursäkt för att hon inte kunde ge mig allt jag haft förut. Mycket senare såg jag en bild på Facebook – pappa skålar med vin och ler bredvid den där kvinnan på restaurang. Jag skrev: “Pappa, jag behöver pengar till skolmaterial.” Han svarade: “Jag kan inte försörja två familjer.” Det var vårt sista samtal. Sen hörde han aldrig av sig igen. Han frågade aldrig om jag klarade mig, var sjuk, eller behövde hjälp. Han bara försvann. Idag jobbar jag, sköter allt själv och hjälper mamma. Men såret är kvar. Inte bara pengarna, utan för att han lämnade oss, kylan i hur han försvann och fortsatte som om vi aldrig funnits. Och ändå, många nätter vaknar jag med samma fråga tryckt över bröstet: Hur överlever man när ens egen pappa tar allt och lämnar dig att lista ut livet – innan du ens är vuxen?

Än idag händer det ibland att jag vaknar mitt i natten, med en känsla av frost i bröstet och frågar mig när min pappa egentligen lyckades ta allt ifrån oss. Allt utspelade sig som i en besynnerlig och dimmig dröm när jag var femton år, med vårt lilla men välstädade radhus i en förort till Uppsala. Vardagen var som ett cirkustält av lagom betalda räkningar, kylskåpet proppat med ost och knäckebröd varannan torsdag, och mamma som alltid kollade så att tvättmaskinen snurrade. Mina bekymmer räckte bara till matteprovet och att skrapa samman några hundralappar till ett par nya sneakers jag sett hos Stadium.

Men så började allting glida snett. PappaChrister Berggrenkom hem allt senare, kastade nycklarna på hallbordet utan att säga hej, smälte bort in i sovrummet med mobilen tryckt mot örat som om han pratade med någon i en annan verklighet. MammaBarbro Berggrenropade från köket:
Kommer du för sent igen, tycker du huset sköter sig själv?
Han svarade alltid lika torrt:
Låt mig vara. Jag är trött.

Jag låg i mitt rum med hörlurar, försökte övertala mig själv att jag inte hörde något. En kväll såg jag honom utanför på gräsmattan, skrattande lågt i telefonen. Han mumlade saker som det är nästan klart och lugna dig, det ordnar sig. När våra blickar möttes lade han genast på. Det pirrade obehagligt i magen, men jag sa inget. Allt var surrealistiskt. Som att simma genom tjock mjölk.

Fredagen då allt rasade var grå som vägslask. Jag öppnade ytterdörren och såg hans resväska på sängen, mammas ögon röda vid sovrumsdörren. Jag frågade:
Vart ska han?
Han såg knappt på mig och sa:
Jag blir borta ett tag.
Mamma skrek:
Med vem då? Säg sanningen!
Han exploderade och skrek:
Jag går med en annan kvinna. Jag orkar inte mer!

Jag började gråta:
Men jag då? Skolan? Hemmet?
Hans ord var iskalla:
Ni klarar er.
Han stängde väskan, tog papper från skrivbordslådan, plockade upp plånboken och gick. Dörren slog igen och han försvann. TV:n stod på i bakgrunden, men verkligheten kändes suddig.

Senare försökte mamma ta ut pengar med sitt bankkortmen kortet var spärrat. Nästa morgon på banken fick hon veta att kontot var tömt på alla våra sparade kronor. Han hade tagit allt, lämnat räkningar obetalda och till och med tagit ett lån i mammas namn utan att säga något.

Mamma satt i köket med en gammal kalkylator, räknade kvitton, tårarna strilade ner och hon mumlade:
Det räcker inte, aldrig nog…
Jag hjälpte till med räkningarna, fattade knappt vad som hände ens hälften av tiden.

Efter en vecka stängde de av internet, sedan nästan även elen. Mamma började städa hos folk för att få ihop pengar. Jag sålde Skumtomtar och Plopp-choklad i skolan, stod skamsen på rasten med min godispåse, men vad skulle jag göra? Hemma var det tunt även med det allra nödvändigaste. Drömmen blev ännu märkligare.

En dag fanns det bara en kanna vatten och en halvtorr tomat i kylskåpet. Jag satt ensam och grät vid köksbordet. På kvällen åt vi vit kokt ris utan någonting till. Mamma bad om ursäkt för att hon inte kunde ge som förut.

Mycket senare såg jag pappa på Facebook, leende med den nya kvinnan på en restaurang i Stockholm, glasen höjda med vin. Allt kändes bortom logik. Jag skrev till honom:
“Du, pappa, jag behöver pengar till skolgrejer.”
Han svarade:
“Jag klarar inte två familjer.”

Det blev vårt sista samtal.

Sen försvann han. Inga frågor om studenten, om jag var sjuk, om jag behövde något. Ingenting. Han bara upplöstes som snö i vårsolen.

I dag jobbar jag, betalar allt själv och hjälper mamma så gott jag kan. Men såret är alltid öppet, inte för pengarna utan för kylan och övergivenhetenhur han bara gick och livet fortsatte för honom som om vi aldrig funnits. Drömmen känns fortfarande overklig och svår att förstå, och så många nätter vaknar jag med en klump i bröstet och samma svåruttalade fråga fast i huvudet:

Hur överlever man när ens egen pappa tar allt och lämnar en ensam att lära sig leva, medan man själv fortfarande är ett barn?