BRUD TILL UTHYRNING
Bröllopet blir inställt! utropade Lovisa plötsligt vid middagsbordet, till föräldrarnas chock.
Mamma höll på att sätta sillen i halsen av den oväntade nyheten.
Lovis, är du från vettet? Vi har köpt brudklänning, ringar, festlokal… Din Oskar väntar på det här bröllopet som om det vore midsommar. Säg att du skojar, mamman darrade på rösten.
Nej, mamma. Jag skojar inte. Jag och Fredrik åker snart till London. Det är allvar nu, svarade Lovisa, bestämd som granit.
Men London? Allt är så främmande där. Annat folk, annat språk. Du försvinner, och vi står kvar här med ingenting! Vad har han gjort med dig, den där Fredrik? Om han nu ens är fri, säkert har han barn och hela baletten! Han är ju nästan pensionär! Oskar älskar dig. Han är som en son för oss. Ska du verkligen trampa på kärleken? Allt har konsekvenser, bad mamman, bedjande och uppjagad.
Jag klarar det, mamma. Jag är inte rädd, svarade Lovisa.
…Några veckor senare styrde Lovisa och Fredrik kosan mot England.
Lovisa hade alltid drömt om att se hur människor levde på andra platser, om så bara genom ett fönster. Hon lärde sig franska utantill, talade flytande engelska, och började på spanska, för man vet ju aldrig vart livet för en… Efter universitetet jobbade hon som tolk på en resebyrå. Det var där hon mötte Fredrik, när hon fick i uppdrag att ta hand om en utländsk gäst. Fredrik fäste sig vid Lovisa från första stund, hon var lättsam, glad, vacker på sitt eget vis. Det var något särskilt med hennes ungdom. Lovisa var tjugotre, Fredrik fyrtiosex. Hon tog hans närmanden med ett leende, men blev förvånad när han redan efter en vecka friade. Inte ett ord sade hon om hans vänta bröllop med Oskar.
Hon blev helt ställd. Vad skulle hon göra? Sådan chans, att gifta sig med en utlänning, får man inte ofta! Även utan kärlek skulle det bli ett annat liv, fullt av glädje, nytt och äventyr! Lovisa tänkte att Fredrik säkert skulle vara tacksam med sin unga hustru. Och Oskar, han skulle lida, men tiden läker ju allt. Han var fortfarande ung. Han skulle hitta någon annan.
Med den tanken packade Lovisa för sitt okända äventyr.
Hon ringde Oskar och berättade allt. Han förstod ingenting, men önskade Lovisa lycka till, och gick sedan vilse i sorg och sprit.
…Lovisa och Fredrik landade i London.
Lovisa kände lyckan krypa längs ryggraden. Var drömmen verkligen sann? Världen brusade runt henne som isande vatten, och hennes hjärta flaxade som en svala. Hur skulle hon kunna hålla kvar denna lyckans fågel?
…Fredrik tog med sin unga brud till ett gigantiskt hus i rött tegel. Där väntade hans familj. Två vuxna söner: Hampus och Emil. (En dag skulle Lovisa gifta sig med Emil och finna sann lycka.) Snart klev också Fredriks före detta fru, Ingrid, ut ur sitt rum. En vacker kvinna med den där svenska självklarheten.
Hon var rasande.
Har du förlorat vettet, Freddan? Vem är den där flickan? Ska hon bo med oss? ropade Ingrid.
Ja, Lovisa ska bo här. Glöm inte, det här är mitt hus. Hon blir snart min hustru. Snälla Ingrid, var vänlig, bad Fredrik vördnadsfullt.
Lovisa blev osäker i den underliga stämningen. Familjen var visserligen skild men bodde ändå tillsammans, precis som i någon surrealistisk svensk film. Ingrid styrde huset med järnhand. Men Emil, med sitt lugna sätt och mörka ögon, fångade snabbt Lovisas uppmärksamhet. Han var inte som Oskar med sin sorg och sitt självömkande. Här vibrerade en annan sorts kärlek, en som brände rent.
Fredriks yngsta son Emil var tjugofyra. Han påminde så om sin mor; snygg, charmig, med långa ben som en skolpojke på väg från bandyträningen. Direkt såg han något i Lovisa, den märkliga bruden från fjärran land. Något osynligt men elektriskt spriddes mellan dem. Själarnas fjärilar fladdrade.
Fredrik sade till Lovisa att bröllopet måste vänta. Varför, sade han inte.
Lovisa protesterade inte. Hon tänkte inte åka hem till Sverige.
Hon fick ett litet mysigt rum (det fanns plats), och hennes relation till Fredrik höll sig varm men oskyldig. Ingrid ignorerade Lovisa fullständigt, som om hon vore en skugga i hallen.
…Tre drömska månader gick. Under tiden lärde Lovisa känna Emil väl och började förstå familjens snåriga landskap. Fredrik, hans pappa, älskade faktiskt fortfarande Ingrid, och känslan var ömsesidig. Men de hade grälat så hårt en gång att skilsmässan blev verklighet.
Tiden gick, men ingen försoning. Till sist ville Fredrik göra Ingrid svartsjuk kanske skulle hon då komma krypande tillbaka. Så han hittade en ung flicka att låtsas gifta sig med. Lovisa blev perfekt för rollen.
Så snart de gamla tuvorna försonades igen, skulle Lovisa återvända hem, med gåvor från dimmornas rike och en returbiljett i handväskan.
När Emil berättade allt detta, skrattade Lovisa hysteriskt.
Så det blev så här! Jag är alltså en brud till uthyrning! Jag som själv lämnade min tilltänkta brudgum… Vad ska jag nu göra, Emil?
Lovis, jag klarar mig inte utan dig! Emil gick rakt på sak.
Inte jag heller. Äntligen vågade du säga det! Jag trodde aldrig du skulle våga, sade Lovisa lättad.
Hur skulle jag kunna, när du verkade vara min pappas fästmö? Det var faktiskt Hampus som avslöjade allt för mig. Så jag var överlycklig kvinnan jag älskade var fri! Men… skulle du ens kunnat gifta dig med pappa? Emil lät orolig.
Nej du, Mille! (Så brukade Lovisa kalla honom.) När jag såg dig första gången förändrades allt. Jag hade sagt nej till din pappa, log Lovisa.
De kramade om varandra som om de alltid varit en familj.
Lovisa förlät Fredrik och Ingrid. Kärleken kräver offer ibland. De älskande kivades men höll ändå samman. Mitt i allt fanns det något gott: Lovisa och Emil fann varandra! Ödet hade skickat henne över hela världen för att få sin andra hälft.
Lyckan är närmare än man tror. Emil och Lovisa gifte sig snart. Han oroade sig dock att hon skulle fly hem till Sverige närsomhelst, så de väntade inte länge med barn. Lovisa födde en pojke. Och två år senare en flicka.
Emil skämde bort sin fru och barn, och hela huset badade i lycka. Kärleken bodde verkligen i deras hem.
Fredrik och Ingrid, för sin del, insåg till slut hur saker och ting låg till, och deras förhållande blev ömsintare. Nu tog de hand om sina barnbarn med glädje. Alla oförrätter har en utgångsdatum.
…En dag fick Lovisa ett oroligt brev från sin mamma i Falun. Hon blev tvungen att resa hem. Barnen var för små för resan och fick stanna med farmor Ingrid.
Lovisa kände oron krypa innan hon reste, som en kall vind från sjön.
Mamma tog emot henne i tårar.
Åh, Lovisa! Din Oskar, han är borta! Han drog med sig sin fru till andra sidan! De krockade med motorcykeln. Lämnade sin flicka som föräldralös, tre år gammal. Vilken olycka!
Han glömde dig aldrig, Lovis. Men så fort du åkte hittade han en ny, tog med sig någon rackare från Dalarnas utkant, stackaren var inte vacker men lydde honom, gav honom ett barn direkt en flicka, som de döpte till Lovisa. Smart är hon, vet inte efter vem. Stackars lilla barn. Nu blir det väl barnhem. Men det konstiga var, Oskar kom till mig dagen före olyckan och sade att han ville ge din namne en gåva, så att du alltid skulle minnas honom… och så var döden redan bakom ryggen på honom. Oskar hjälpte oss här hemma, när han inte drack. Du var borta i ditt utland…
Han hann aldrig med presenten… grät mamman medan tårarna rann ner på kökshandduken.
Lovisa lyssnade lugnt. Efter en stund sade hon:
Jodå, han hann, mamma. Jag och Emil tar hem lilla Lovisa och adopterar henne. Det blir Oskars present.
Emil kommer stötta mig. Jag vet. Allt man gör får följder, mamma. Du vet ju.
Och nu, kan du ge mig en matbit? Jag är trött och hungrig efter resan. Skulle gärna ha ett surt äpple eller en saltgurka. Blivande mödrar äter för två, det vet du väl, blinkade Lovisa hemlighetsfullt mot sin mor.
