Inte din make, Rolf…
Den gamla damen satt vid sidan av sin mans säng och torkade hans heta panna med en fuktig trasa.
Rolf, jag har alltid tänkt att jag borde berätta för dig, men jag har aldrig vågat. Jag har lurat dig, Rolf, du är inte min man!
Den gamle mannen öppnade ögonen och såg förvånad ut när han tittade på henne.
Avbryt mig inte nu, annars kanske vi går skilda vägar för alltid och jag hinner aldrig bekänna. Minns du när du hamnade i vår lilla by av en slump efter kriget? Jag blev helt ställd först men slängde mig sedan runt halsen på dig. Du var så lik min make! Jag hade fått dödsbesked om honom, men så stod du där levande, och jag tänkte att pappren måste blivit fel och att min man kommit hem. Jag kastade mig mot dig och insåg direkt att jag tagit fel. Rodnade och bad om ursäkt. Men jag lät dig sova över i ladan.
På morgonen ville du laga dörren där, och då ramlade en bjälke rakt på dig. Jag trodde nästan att även dig skulle man behöva begrava, men du andades alltså levde du. Jag hämtade läkaren, och han sa att du var en kraftig man, det blev bara en liten minnesförlust. Då bestämde jag mig för att låta dig tro att du var min man. Du såg ståtlig ut, stark, och efter kriget skulle jag aldrig klara mig ensam med två barn. Jag sa det, och du trodde på mig. Sen plågades samvetet, men vi vande oss vid varann och allt blev så bra att jag inte ville ändra nånting. Jag erkänner det först nu att jag valde åt dig. Kanske hade din liv blivit något helt annat…
Rolf såg på henne tyst och plötsligt började han skratta.
Är du tokig, gamla kvinna! Varför skulle jag vilja ha ett annat liv? Jag har älskat dig hela livet. Det är sant att jag kom till din by av misstag, men när jag såg dig blev jag förälskad direkt, och visste inte hur jag skulle ta kontakt. Hjälpte till på gården lite i hopp om att du skulle lägga märke till mig och låta mig stanna, men så slog bjälken mig i huvudet och allt blev svart. När jag vaknade fanns läkaren där och du pysslade om mig. Jag bad faktiskt honom att hitta på något om minnesförlust så att jag kunde stanna hos dig. Och så kände du igen mig som din man, vilket glatt mig, för då behövde jag inte hitta på något själv.
Du är en luring alltså, log kvinnan. Varför har du inte berättat det tidigare? Vi kunde ju ha skrattat åt det tillsammans.
Jag ville, men det kom liksom aldrig rätt tillfälle. Först tog vi hand om de äldre barnen och sen fick vi tre till, flinade han med snus under näsan. Vi har burit på våra tunga hemligheter hela livet, men de visade sig ju inte vara några hemligheter alls.
Ja, men nu har allt kommit fram, annars hade vi väl kunnat roa våra skyddsänglar med våra historier, sa hon. Men Rolf, dö inte nu. Lämna mig inte ensam här, jag klarar inte livet utan dig.
Sluta gråta nu, det ordnar sig, lugnade han henne. Det räcker att sitta hos mig, gå och lägg dig. Morgondagen är alltid klokare än kvällen.
De gick och lade sig, men hon sov oroligt. Tankarna rörde sig i hennes gråa huvud och lät henne aldrig vila. Hon vaknade tidigt, innan solen gått upp. Rolfs säng var tom. Hjärtat blev bistert och nervöst. Hon kikade ut och där satt han på verandan, rökte en cigarett. Hon drog en lättnadens suck. Döden gick förbi även denna gång de får leva tillsammans ett tag till, gnissla och skratta.
