6 juni
Vilken dramatisk dag det har varit. Jag har fortfarande svårt att förstå hur snabbt allting hände. Det började med att en blixt slog ner ljudet ekade över hela gården här i Dalarna. Jag satt i huset och hörde plötsligt ett fruktansvärt brak följt av skrik från stallet där våra fjorton ardennerhästar fanns.
Utan att tänka sprang jag ut, trots spöregnet, och började slå på stalldörren så hårt jag kunde för att varna hästarna. Röken vällde redan ut ur gliporna på dörren och det luktade bränt trä överallt. Jag visste att enda chansen var att få upp dörren och mota ut hästarna mot hagen.
Mamma, Annika Martin, sa med tårar i ögonen att hon inte tror att någon av oss hade varit kvar här om jag inte hade agerat så snabbt. Det kändes märkligt att höra, men hon påminde om att jag tydligen rusat in i elden förut när det varit fara och färde.
Samtidigt som all dramatik pågick kom en jordbävning (!), något som verkligen hör till ovanligheterna här. Fönstren skallrade och porslinet vibrerade i skåpen, men som tur var blev det inga skador eller skadade personer. Det sägs att Gävleborgs län inte har känt något liknande på många år, om ens någonsin till och med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kommenterade det i medierna.
Mitt i all kaos lyckades vi till slut få ut våra älskade ardenner ur stallet. Vi knuffade och drog dem ut genom den rykande dörröppningen pulsen dunkade i öronen och händerna skakade. Stallet gick inte att rädda helt och hållet, men det hade kunnat sluta så mycket värre om vi inte hade reagerat i tid.
Det känns nästan overkligt att sitta här i mitt rum efteråt och försöka ta in vad vi varit med om. Att se hästarna lugnt beta ute på gården nu det ger mig en enorm tacksamhet över att vi finns kvar, allihop.







