Jag arbetade på samma företag i sju år – började som assistent och blev till slut administrativ samordnare

Jag arbetade på samma företag i sju år.
Började som assistent och avancerade till administrativ samordnare.
Min bästa väninna började på företaget två år senare, efter att jag hade rekommenderat henne.
Jag lärde henne alla rutiner, förklarade systemen, gav henne viktiga kontakter och täckte till och med över hennes misstag i början, så att chefen inte skulle avskeda henne.
Vi åt lunch ihop, gick ut på fredagskvällar och jag litade på henne mer än någon annan.
För sex månader sedan annonserades en chefstjänst.
Min chef sa att jag var en av de starka kandidaterna.
Jag började komma tidigare till kontoret, gå hem senare och ta på mig extra ansvar.
Min väninna sa ständigt: Den där tjänsten är din, du är den som förtjänar den. Jag delade allt med henne till och med mina planer inför den interna intervjun.
På intervjudagen dök hon också upp.
Hon hade inte sagt ett ord om det innan.
Jag förstod först när jag såg henne vänta utanför chefens kontor.
Hon tittade bara på mig och sa: Jag bestämde mig för att försöka. Jag försökte låta bli att tänka illa om det.
En vecka senare kom beskedet hon hade fått tjänsten.
Jag satt på mitt kontor, stirrade på skärmen och visste inte hur jag skulle reagera.
Efteråt märkte jag att saker förändrades.
Som ny chef ändrade hon på arbetsrutiner jag infört.
Jag blev bortplockad från viktiga arbetsuppgifter och fick krav på meningslösa rapporter.
En kollega berättade att hon hade sagt att jag inte hade ledaregenskaper och att många idéer hon presenterade egentligen var mina sådant jag hade delat med henne.
En dag tog jag mod till mig och frågade henne direkt på fikarasten: Varför sa du så om mig? Hon svarade: Det här är jobbet, inte vänskap.
Jag var tvungen att säkra min position. Jag påminde henne om allt jag gjort för henne.
Hon sa bara: Det var ditt val.
Jag har inte tvingat dig.
Sedan dess är stämningen olidlig.
Hon pratar kallt med mig, rättar mig öppet inför andra och ger mig oviktiga uppgifter.
Jag går hem till min lägenhet i Sundbyberg, gråter och känner ångest, ibland önskar jag bara att jag kunde säga upp mig.
Samtidigt känns det orättvist att lämna utan att ha fått säga min mening.
Nu står jag vid ett vägskäl: ska jag stanna kvar och uthärda för att inte stå utan jobb, eller ska jag lämna och börja på nytt någon annanstans?
Livet lärde mig att tillit är värdefullt, men att man aldrig får låta sin egen självrespekt stå på spel.
Ibland måste man våga släppa taget om det som sårar, även om det betyder en ny början för i Sverige, liksom överallt, är det viktigare att vara sann mot sig själv än att klamra sig fast vid något eller någon som inte längre ger glädje.