Eftersom det var jag som lämnade familjen för en annan man och därmed orsakade att äktenskapet tog slut, ansåg Henrik att jag borde gottgöra hans sårade hjärta. Han lät mig inte ta med vår son, och pojken ville dessutom bo kvar hos sin pappa, inte med mig. Även om det sårade mig, kunde jag inte övertala honom, än mindre tvinga honom med mig. Vi löste allt ganska snabbt, de lät mig gå min väg, och i gengäld skickade jag pengar hem till dem en eller två gånger i månaden. Min före detta man jobbade visserligen och tjänade egna pengar då, men när han insåg att jag hade gott om pengar och dessutom att min nya man bidrog för att vår son inte skulle sakna något, slutade Henrik arbeta helt och hållet och började leva på våra pengar.
När vår pojke växte upp, skämde pappan bort honom rejält det var hämtmat från restauranger, skolk när han kände för det, semesterresor och dyr elektronik hemma. Med tiden utvecklade min son en rätt nonchalant attityd och ville träffa mig allt mer sällan. Vad jag än köpte eller gjorde för honom så lyckades pappa alltid göra det bättre, även om det var med mina pengar. När pojken var elva år gammal funderade han inte ens på hur det kom sig att pappa var så rik, trots att han alltid var hemma.
Min nuvarande man föreslog att det kanske var för att jag skickade för mycket pengar. Vi började även tänka på sonens framtid och studier, och kom fram till att det var bättre om jag sparade undan pengarna till det istället för att min exman slösade bort allt på onödiga saker. Jag berättade personligen om mitt beslut för Henrik och förklarade att nu räcker det, jag har försörjt dem länge nog och att det är dags för honom att ta ansvar för utgifterna. Jag kommer istället att spara till sonens framtid. Henrik exploderade och började ifrågasätta vilken sorts mamma jag är, vilken fru jag varit, och hotade att dra mig inför domstol för att kräva underhåll, för enligt honom hade jag egentligen aldrig betalat dem något.
Jag tog kontakt med jurister som försäkrade mig om att jag inte skulle bry mig om hans hot han har ju inte ens haft en anställning på flera år och lever helt på mina pengar, så han kan inget göra. Ändå känns det som att det är jag som förlorar. Min son avskyr mig nu ännu mer, han tror att jag bara vägrar hjälpa hans pappa.
