There Was Once a Woman and Her Mother: A Simple Beginning to a Story of a Difficult, Toxic Mum

There once was a woman who had a mother. Thats how simply this story begins. The mother was difficultwhat people would now call toxic. She was over sixty. Her daughter was thirty-seven. The daughter had long since moved out, living in her own snug little flat in the heart of Manchester. She was making mortgage payments, working hard, but couldnt quite sort out a personal life. It just wasnt happening. After all, how could it be, with a mother like hers? Thered been so many parenting mistakes, so many crossed boundaries, so much belittling. Harsh words, lack of understanding The mothers guilt was undeniable.

Mum stayed in the old place. It wasnt much, just two rooms in an outdated block of bed-sits, given to her ages ago when shed worked at a factorythen later made hers outright. Two decent little rooms, looking a bit worn. Mum never really wanted to do them up, to get new furniture. And honestly, she hadnt got the means for it.

Everything was much as it had always beentidy, but worn.

And Mum would come to visit her daughter. What else was there to do on a pension? Shed pop round and upset her only child with her grumbling and comments always prying into her love life. When will you get married? shed ask, only to add, Youre such a mess, who on earth would want you anyway? Theres no point repeating everything said by a not-so-young, toxic woman who neither wants nor is able to change.

Shed rummage through the fridge, poke about in the pans, rearrange things in the cupboards. Sometimes shed stay overnight. And her snoring would ruin the daughters sleepsince the flat only had one room. And shed ramble on, repeating herself, narrating the same dull stories from her youth over and over, like some tired-out Scheherazadeendless tales of who said or did what, who got hitched, who landed in trouble and she never let her daughter get any rest.

Her daughter barely tolerated those visits. Theyd argue every time, but it would always turn out the same way. A cheerless thousand and one nights The daughter found herself reading books about how to draw boundaries with parents. How to put a toxic person in their place, to say no, to stay calm, to finally grow up and leave the child behind.

Shed talk the whole situation over with others, too. And people would give her the advice shed read: Break the cycle. Change the locks. Block her number. Start living for yourself at last. Its this relationship holding you back. Heres the reason youre lonely, dissatisfied, unhappy about everything.

Then one day, the daughter found the courage to show her mother the door. Go home. Dont come back this time! Enough! she declaredfirm and abruptafter another round of mutual grievances and insults.

Her mother looked stunned at first. She wanted to argue, but her daughter just stood there silently, arms folded. Mum shuffled into the hallway, pulled on her old coat, grabbed her ancient battered bag, plonked her hideous hat on her head. And then she left, muttering curses and words of hurt. Mum was truly thrown by being booted out. Yet she left.

The daughter triumphantly turned the key in the lock. Shed need to get the locks changed. Mum still had a keyshe always popped in to water the plants when the daughter went on holiday, to check on the flat. It was time for new locksa free and happy life at last! The main problem, eradicated

The daughter longed to feel relief. To feel lighter. But somehow, she couldnt. She walked to the window and peered out at the street below.

A streetlamp shone with a soft gold glimmer. Snow swooped gently through its lightgold where it fell, white where it settled. Outside, the snow was layering thickly. Down the path walked her mother. From the fifth floor she seemed so small, like a little girl; so hunchedperhaps from the cold, or perhaps she was quietly crying. Her coat was already blanketed in snow. She kept walking, leaving the circle of light, disappearing into the dark. Alone.

And the woman rememberedas a child, shed watched from this window, waiting for her mother. It felt so dreadful when she was gone. Then, out of the night, Mum would suddenly appearas if by miracle. If you waited long enough, she always came. Rushing home from her shift. The husband had died young; it had always been just the two of them, mother and daughter.

As a little girl, shed felt so alone. But at the window, waiting didnt feel like loneliness anymore. If youre waiting, youre not alone.

And Mum would arrive, bringing a bun for her in a paper bag from the factory canteen. Shed pull off her snowy coat and give her daughter a tired hug. Shed grumble about toys left out, pencils rolling underfoot. Then shed warm up some soupand suddenly, life felt good again. Life with Mum.

Thered been games, outings, a Christmas party costume, new toys, trips to Brighton, homework help, ironed school dresses, shiny new shoes, Mums tears at her nativity, then at her graduation. A kiss goodnight. Her childhood comforter, always smelling of mum. And all the years Mum worked the late shift. It was Mum whod helped her get the flatshed given up all her savings for it. The woman remembered that now.

And Mum had told stories from her own girlhoodhow poor theyd been, how shed batch-cook soup on the hob for the week, darn stockings, how her father had left for another woman. How shed spent weekdays alone at boarding school, collected at weekends. How shed lost both parents by seventeen and started working. Mum seldom reminisced about her childhood there hadnt been much to remember fondly. But now, the daughter recalled it all

Not that it mattered what she remembered. So much can flash through your mind in a moment Now Mum was walking away, getting smaller. And all at once, the woman flung open the window. And, just like when she was little, she shouted, Mum! Mum!

Her mother turned, having heard her. She paused in the swirling snow, standing still, waiting while her daughterfrom fumbling with her coat and shoesstumbled down into the street, running towards her, still crying out, Mum! Mum!like a fretful toddler. It seemed she hadnt been able to break free after all.

The daughter threw her arms round her mother, who looked as woeful as a snowman, more white than person in the heavy snow. And they made their way home together. Back to the daughters flat. The happiness of being free was so close! If only she hadnt looked out that window. If only shed done a distraction exercise, scribbled her goals and feelings on a scrap of paper.

But whats the point? Sometimes you feel things, you cant write them down. And you cant always explain them, not even to yourselfespecially when its your own mum, not just a character in a book. And your pain, not some clever articles. Its different. Altogether different And Mums never going to change. You cant make a cat into a dog, nor the moon into the sun.

They went home, side by side in the swirling snow, under the golden streetlamp. Mum was quietly crying. The daughters face was wet with melting snow. They made it home, and sat side by side on the sofa, watching some old black-and-white film no one remembered. It was warm. It wasnt right. But who can say whats truly right when it comes to your own people? When you see them walking into the darkso small, so neglected, so deeply yours, unbearable as they are

Are any of us perfect? Are we really so indispensable to anyone? You send away one who needs you but if youve never found another, perhaps there never will be one?

There arent many people on earth who really need us, Ill tell you that. And theyre rarely as wonderful or ideal as wed wish. Thats the honest truth.

A year on, Mum left for good. For the last time. Went where we all must go, in the end. Her heart stopped just like an old clock, winding down.

Now the daughter was freeno more controlling visits, no snoring two nights a week, no grumbling, no prying questions, no endless, pointless anecdotes. No more worried questions about her love life. No more hugs and kisses. No more awkward affection. No more everlasting loyalty. No more warmth and love.

Sometimes all those things are tangled together, like playdough mashed in a ballimpossible to separate. But its the light and warmth you remember the most. Because thats love and thats Mum.

Once more, the daughter stood at the window after returning from her mothers funeral. She watched the yellow glow of the lamplight and the gold-tinged snow swirling down. The street was empty. There was no-one in the flat. No one walking down the path. But for a moment, it seemed and she flung open the window, ready to cry Mum! But it was only a memory.

Its all wrong, really. Mum acted wrongly. The daughter did, too. Maybe they should have stood their ground, sent her away for good. Lived her own life. But people dont last forever. And no story is the samewhether in books or in real life.

The lamp still glows, the snow still falls, winter drags on. And its so easy to blame your troubles on those closest to you. But when that tired, complicated, impossible-to-bear loved one finally leaves youtheres no one left to blame. What remains is love, remorse, regret, and a thick, aching grief. They say you can work through all of that, but Im not sure. Losing the one you love leaves a hollow in your heart nothing can fill.

Life itself separates us, sooner or later, from those we cherishand often resent the most Divides us, forever. And we find ourselves at a window, or a shorelinestaring into the darkness where our dearest, most flawed, now-gone person has vanished. The one we always felt owed usShe closed the window, shutting out the cold and the snow, and returned to the silent roomit seemed emptier than a cathedral. Still, the faintest scent of Mums talcum lingered in the hallway, hidden in the folds of an old scarf left behind. Something tightened in her chest; somehow, she smiled.

She made a cup of teatwo cups, by habitthen caught herself, and left the second on the table while she sat, hands wrapped around her own. As the steam curled upward, she watched it swirl and vanish just like all the stories, the quarrels, the ordinary days. There would be other winters, maybe brighter ones, quieter ones. But each would find her at the window, listening for footsteps that might never return, and hopingjust a littlefor the impossible miracle that sometimes happened in old stories: that love, in all its messiness, could stumble back home again.

Outside, the snow covered every sharp edge, softening even the harshest outlines. Whatever was broken could never be made newbut it could be remembered, and in remembering, gentler somehow.

And that night, she left her window a crack open, just in case the world was listening. Just in case it matteredthat somewhere, someone, flawed and human, would know they were missed, and loved, and forgiven, after all.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

There Was Once a Woman and Her Mother: A Simple Beginning to a Story of a Difficult, Toxic Mum
Maxim bar på ånger över att han skyndade sig med skilsmässan – kloka svenska män gör älskarinnor till fest, men han gjorde henne till hustru Stämningen försvann direkt när Maxim Persson parkerade bilen och steg in i trapphuset hemma. Där möttes han av vardaglighet: tofflor, middagsdoft, städad lägenhet, blommor i vasen. Det rörde honom inte – frun är ju alltid hemma, vad gör en äldre kvinna om dagarna? Hon bakar bullar, stickar vantar. Okej, det där med vantar kanske var överdrivet. Men, poängen är tydlig. Marina kom som vanligt emot honom med ett leende: – Trött? Jag har bakat bullar – med kål och äpple, som du gillar… Hon tystnade under Maxims tunga blick. Stod där i ett par byxor, hemmaklädd, håret under en sjal – alltid när hon lagade mat. Yrkesvanan att hålla håret undan: hela livet arbetade hon som kock. Lite ögonskugga, glans på läpparna – också en vana, som Maxim nu tyckte var vulgär. Varför sminkar du dig när du är äldre? Han borde inte varit så hård, men han utbrast: – Smink i din ålder är löjligt! Det passar inte dig. Marinas läppar ryckte, hon svarade inte, och började inte heller duka fram maten till honom. Bra så. Bullarna låg under handduken, teet var upphällt – han klarar sig själv. Efter dusch och middag blev han mjukare – och minnen av dagen kom tillbaka. I sin favoritmorgonrock slog han sig ner i fåtöljen som väntade på honom och låtsades läsa. Vad hade den nya kollegan sagt? – Du är riktigt attraktiv, dessutom intressant! Maxim var 56 och chef för juridiska avdelningen på ett stort svenskt företag. Under sig hade han en nyutexaminerad jurist och tre kvinnor över fyrtio. En kollega hade gått på föräldraledighet, och Asta anställdes i hennes ställe. När hon började var Maxim på tjänsteresa – idag träffade han henne för första gången. Han bjöd in henne till sitt kontor – för att lära känna. Med henne kom doften av parfym och ett intryck av ungdomlig friskhet. Mjukt ansikte, ljust hår, blå ögon, självsäkra blickar. Mjuka läppar, födelsemärke på kinden. Var hon verkligen 30? Han hade gissat på 25. Skild, mamma till en åttaårig son. Han visste inte varför, men tyckte: “Bra!” När han samtalade med Asta flirtade han lite, och sa att hon nu fått en gammal chef. Hon plirade med ögonfransarna och protesterade – vilket berörde honom och kom att fastna i minnet. Frun, som kommit över förtretet, dök upp med kvällsteet. Han rynkade pannan: “Alltid lika fel tid.” Men drack, ändå med viss tillfredsställelse. Plötsligt tänkte han: vad gör den unga, söta Asta nu? Och hjärtat stack till av den där gamla glömda känslan – svartsjuka. **** Asta gick efter jobbet till ICA. Ost, bröd, lite filmjölk till middag. Hem kom hon neutral, men utan leende. Nästan mekaniskt, snarare än med värme, kramade hon sonen Nils som rusade fram. Pappa pysslade i sin snickarbod på balkongen, mamma lagade mat. När inköpen var avklarade meddelade hon snabbt att hon hade huvudvärk och ville vara ifred. Egentligen kände hon sig nedstämd. Efter separationen från Nils pappa hade hon kämpat för att bli huvudpersonen i någons liv. Men alla vettiga män visade sig vara gifta och ville bara ha något lätt. Den senaste, en kollega, verkade hett kär. Två passionerade år. Han hyrde till och med lägenhet – men mest för sin egen bekvämlighet. När det blev allvar ville han både göra slut och att hon skulle byta jobb – ordnade till och med en ny tjänst åt henne. Nu bodde Asta åter med sina föräldrar och sonen. Mamma förstod sig på henne och tröstade, pappan ansåg att barn måste växa upp åtminstone med sin mamma – inte enbart med morfar och mormor. Marina, Maxims fru, hade länge märkt av hans ålderskris. Allt fanns, men det viktigaste saknades. Hon fruktade vad det viktigaste för honom kunde vara. Försökte mildra situationen. Lagade hans favoriträtter, vårdade sig själv, höll sig undan från djupa samtal – även om hon längtade efter just det. Försökte engagera sig med barnbarnet, landet. Men Maxim var uttråkad och sur. Kanske därför började romansens saga med Asta och Maxim direkt. Två veckor efter att hon börjat bjöd han ut henne – skjutsade henne sedan hem från jobbet. En beröring vid handen, hon vände sitt rosiga ansikte mot honom. – Jag vill inte att du går – ska vi åka till min sommarstuga? sa Maxim hest. Asta nickade. Bilen rusade iväg. Fredagar slutade Maxim tidigt, men först vid nio på kvällen fick hans fru ett sms: “Vi pratar imorgon.” Maxim anade inte hur träffsäkert han beskrev vad som väntade – och egentligen var överflödigt. Marina visste att man inte kan brinna av passion efter 32 års äktenskap. Men mannen var så självklar, att förlora honom vore att förlora en del av sig själv. Låt honom sura, gnälla och till och med vara dum – han hör till hennes favoritfåtölj, middag, och hälsa. Marina letade ord som kunde stoppa livet från att rasa (mest hennes eget) och låg vaken hela natten. I desperation tog hon fram bröllopsalbumet, där de båda var unga med hela livet framför sig. Hon hade ju varit så vacker! Många hade drömt om henne. Mannen borde minnas. Han kommer kanske att förstå – ännu inte allt ska kasseras. Men han kom hem först på söndag – och Marina insåg: allt var över. Framför henne stod en annan Maxim. Som fylld av adrenalin, utan obekvämlighet eller skam. Till skillnad från frun, som fruktade förändring, ville han ha den och hade redan planerat. Tydlig och bestämd: Från och med nu är Marina fri. Skilsmässa ansöker han om – imorgon. Sonen och hans familj ska följa med Marina. Allt enligt lag. Deras tvåa tillhörde Maxim – varvats i arv. Familjespel. Flytten till Marinas trea försämrar inte deras boende, och hon får någon att ta hand om. Bilen, förstås, behåller han. Angående sommarhuset – han reserverar rätten att vila där. Marina visste att hon var patetisk och oattraktiv, men kunde inte hålla tillbaka tårarna. De kvävde orden. Hon bad honom stanna, tänka på minnen, tänka på hälsan – åtminstone sin egen… Det sista gjorde honom rasande. Han kom nära, viskade så det nästan skrek: – Dra mig inte in i din ålderdom! *** Det vore dumt att säga att Asta älskade Maxim och därför tackade ja till hans frieri den första natten på landet. Statusen som gift kvinna lockade, likaså att få bevisa något för den före detta älskaren som sagt nej. Hon hade tröttnat på att leva i en bostad där pappan bestämde, ville ha stabilitet. Allt det kunde Maxim ge. Inte så illa ändå, tänkte hon. Trots att han var över femtio såg han inte ut som morfar. Pigg, ungdomlig. Chef. Smart och trevlig. I sängen begåvad. Ingen anonym hyreslägenhet, inga pengarproblem, inga stölder. Bara plus? Ja, åldern var väl ett frågetecken. Men efter ett år började besvikelsen växa. Hon kände sig fortfarande ung, ville uppleva mer. Inte bara ibland – utan ofta. Konserter, äventyrsbad, strandhäng i djärv bikini, vänträffar… Allt gick att kombinera med familjeliv och hushåll. Inte ens sonen hindrade henne från att leva aktivt. Maxim däremot började sacka. Den rutinerade chefsjuristen hann med mycket på jobbet, men hemma var han trött, ville ha lugn och respekt för sina vanor. Gäster, teater, bad – visst, men sällan. Intimiteti var okej, men då skulle man sova direkt – redan klockan nio. Och så magproblem. Han tålde inte stekt, chark, snabblagad mat. Allt hade exfrun skämt bort honom med. Han kunde till och med sakna hennes ångmat. Asta lagade för sonen, och förstod inte att fläskbiffar kunde göra ont i sidan. Hon höll inte koll på piller, tyckte att vuxna män borde fixa det själva. Så en del av livet började flyta förbi utan honom. Hon tog sonen med sig på äventyr, förenade sig med väninnor. Märkligt nog, hans ålder gav henne lust att skynda på livet. De jobbade inte längre ihop – bolaget tyckte det var oetiskt, så Asta fick jobb på notariekontoret. Hon kunde andas ut – slapp vara under makens ögon som påminde om hennes pappa. Respekt – det var vad Asta kände för Maxim. Men räckte det för att ett par skulle bli lycklig? Maxims 60-årsdag närmade sig och hon drömde om ett stort kalas. Men han bokade ett bord på en liten restaurang han brukade besöka. Han verkade uttråkad, men det är väl naturligt i hans ålder. Asta brydde sig inte. Firandet var med kollegor. De gamla vännerna paret brukat umgås med när han var gift med Marina, gick inte att bjuda. Familjen är långt bort, och att gifta sig med en ung kvinna hade inte fått någon att förstå honom. Sonen ville inte veta av honom. Men har inte en far rätt att leva sitt liv?! Han trodde “leva sitt liv” skulle kännas annorlunda. Första året med Asta kändes som smekmånad. Han älskade att vara med henne bland folk, uppmuntrade hennes utgifter, träningspass, vänner. Han tolererade konserter och knasiga filmer. Han gjorde Asta och hennes son till fullvärdiga ägare av sin lägenhet. Sen skrev han över sin andel av sommarhuset, som han och exfrun Marina ägde. Asta bad Marina att sälja sin del också, hotade annars sälja till främlingar. Maxim köpte ut henne, Asta skrev över hela huset på sig själv. Argumenterade med att skog och vatten var bra för barnet. Så bodde hennes föräldrar och sonen där hela sommarhalvåret. Bra, för Maxim var inte särskilt förtjust i hennes livliga son – han hade gift sig för kärlek, inte för att fostra någon annans unge. Exfamiljen tog illa vid sig och sålde sin trea, och flyttade – sonen till en tvåa, Marina till en liten studio. Hur de har det brydde sig Maxim inte om. Familjespel. Där stod han på sin 60-årsdag. Så många önskade honom hälsa, lycka och kärlek. Men han saknade glöd. Har gjort det länge. Varje år kom missnöjet allt närmre. Han älskade sin unga fru, men hängde inte med. Att tämja henne gick inte. Hon skrattade, levde sitt eget liv. Han kände att hon tog sig inget extra, men det retade honom. Om han ändå kunde ge henne exfruns själ! Att komma med kamomillte till fåtöljen, lägga en filt över honom, ta långsamma promenader, kvällsskuggor i köket… Men Asta klarade inte hans långa samtal, och började tråka ut sig i sängen. Han blev nervös – och det störde. Maxim bar på ånger över att han skyndade sig med skilsmässan – kloka svenska män gör älskarinnor till fest, men han gjorde henne till hustru! Asta, med sitt temperament, lär hålla sig sprudlande i minst tio år till. Men även när hon passerar 40 är hon betydligt yngre. Och det är en avgrund som bara blir djupare. Om han har tur slutar livet snabbt – annars? De här “inte jubileumsaktiga” tankarna dunkade i tinningarna, drev upp pulsen. Han letade efter Asta – hon dansade, vacker med glittrande ögon. Lyckligt att få vakna bredvid henne, ändå. Han smet ut ur restaurangen för att få luft, andas bort sorgen. Men kollegor kom efter. Oroad av växande olust, hoppade han in i en taxi. Bad föraren köra. Rutten fick bestämmas senare. Han ville till någonstans där det bara var han som räknades. Där tiden med honom uppskattades, där han kunde slappna av utan att behöva visa sig stark – eller, Gud förbjude, gammal. Han ringde sonen – och nästan bönföll om den nya adressen till exfrun. Fick höra några välförtjänta spydigheter, men insisterade, och sa att det gällde liv och död. Fick ur sig att han faktiskt fyllde år idag. Sonen mjuknade och sa att hans mamma kanske inte var ensam. Ingen man, bara en vän. – Mamma sa att de gick i skolan ihop. Namnet är konstigt… typ Bullgren. – Bulkvist, sa Maxim och kände svartsjukan. Ja, han hade varit kär i henne. Hon var omtyckt av många, vacker och tuff. Hon hade tänkt gifta sig med Bulkvist, men Maxim snodde henne. För länge sen – men så nära ”igår”, att det kändes mer verkligt än det nya livet med Asta. Sonen frågade: – Varför vill du veta det, pappa? Maxim ryckte till av den glömda titeln, och insåg att han saknade dem allihop. På frågan svarade han ärligt: – Vet inte, min son. Sonen gav adressen. Chauffören stannade vid begäran. Maxim klev av – han ville inte tala med Marina inför vittnen. Tittade på klockan – nästan nio, men hon är ju nattuggla, som för honom var en morgonmänniska. Han tryckte på porttelefonen. Men det var inte exfrun som svarade, utan en vagt manlig röst. Sa att Marina var upptagen. – Vad har hänt med henne? Är hon frisk? frågade Maxim oroligt. Rösten krävde namn. – Jag är faktiskt hennes man! Du måste vara herr Bulkvist, ropade Maxim. Herrn rättade honom, att man var ex-make och därmed inte hade rätt att störa Marina. Att hans väninna tog ett bad, förklarade han inte. – Är det sant att gammal kärlek aldrig rostar? sa Maxim syrligt. Men rösten svarade kort: – Nej, den blir bara silver. Dörren öppnades aldrig för honom…