Inte hans fru gjorde honom sådan, utan du gjorde honom sådan.

Min väninnas son är en fantastisk kille. Han pluggade flitigt, tog examen, skaffade sig ett bra jobb och har arbetat hårt. Nu är han en framgångsrik företagare, med ett sommarhus i skärgården och en lägenhet i centrala Stockholm jag säger dig, en sån där typ som man bara drömmer om.

Men… som det alltid finns ett men han gifte sig med en tjej. En riktigt svår människa, från en problematisk familj, sur, svartsjuk och kall. Det här är inte min väninnas ord, som såg sin ende son hamna i hennes grepp, utan helt enkelt fakta.

Först såg den där kvinnan till att göra sig av med alla mannens vänner. “Varför ska de komma hit, de kommer bara för att dricka, de vill bara utnyttja er, de kostar bara pengar ni borde göra er av med dem”, sa hon.

Sedan började hon systematiskt kapa banden till hans släkt. Hans familj är stor och varm man firar högtider tillsammans, ringer ofta, de är en så fin gemenskap.

Hustrun började med att rulla med ögonen så fort någon släkting bjöd in dem, hittade på viktiga ärenden när de själva skulle dit och fick plötsliga migränanfall om någon skulle komma på besök.

Snart fanns bara mamman kvar som kom någon gång ibland, för hon längtade så efter sitt barnbarn. Och självklart saknade hon sin son.

Hustrun lyckades varje gång skapa ett drama.

Inte högljutt och skrikigt, utan lugnt med en syrlig min: Jag har sagt det femhundra gånger nu, men tydligen förstår du inte ta inte med billiga presenter, vi använder bara det bästa, och ändå kommer du med det där skräpet.

Sonen stod bredvid och nickade: Mamma, snälla.

Igår träffades vi några vänner. Väninnan grät och visade med darrande händer ett sms. Hennes svärdotter hade skrivit att hon och maken bestämt att mamman inte skulle komma hälsa på längre.

Med tårar i ögonen berättade hon att sonen ringt och sagt: “Mamma, du stör min fru. När du har varit här tar det tre dagar för henne att återhämta sig.

Men det är egentligen inte poängen. Där satt vi och suckade stackars dig, så sorgligt, vilken hemsk svärdotter.

Plötsligt sa en av våra gamla vänner: Vad har hon med saken att göra? Du har ju ändå uppfostrat en son som är kall och hjärtlös.

Jag protesterade men han kan ju inte göra något om hans fru är sådan! Han försöker för familjens skull, för husfriden, och tänk själv vilken fin pojke han var när han i sexan ritade ett morsdagskort åt dig till mors dag.

Vi kan visa det ännu ett hjärta och en blomma som han själv tecknat. Och om det inte vore för hustrun…

Då ryckte vännen på axlarna är en man inte dålig i grund och botten, kan ingen kvinna tvinga honom till sånt här. Sedan gick hon därifrån.

Och plötsligt föll allting på plats för mig.

Hela livet har jag trott att en god man bara kan dras ner av en dålig hustru.

Nu ser jag hur det egentligen är.

En människa agerar lågvatten för att det är hans eget val inte för att en annan tvingar honom till det. Vi bär alltid själva ansvaret för hur vi behandlar andra. Det är den sanningen man aldrig får glömma.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Inte hans fru gjorde honom sådan, utan du gjorde honom sådan.
Kodordet Svetlana höll ett paket med yoghurt och bröd vid kassan i ICA när kortterminalen pep till och texten “Transaktionen nekad” dök upp på skärmen. Hon drog kortet igen, som om hon kunde övertala maskinen, men kassörskan tittade redan på henne med trött misstänksamhet. – Kan du prova med ett annat kort? frågade hon. Svetlana skakade på huvudet, tog upp mobilen och såg ett sms från banken: “Transaktioner på ditt konto har pausats. Vänd dig till kundservice.” Nästa meddelande kom från ett okänt nummer: “Lånet är beviljat. Avtal nr…”. Svetlana kände hur värmen kröp upp till öronen. Bakom henne skrapade någon otåligt med fötterna. Hon betalade med kontanter, dem hon alltid hade “för säkerhets skull”, och gick ut på gatan. På väg hem ringde hon banken. En telefonröst bad henne trycka siffror, sedan väntande musik, sen en operator. – Ditt konto är blockerat på grund av misstänkt bedrägeri, sa operatorn neutralt. – Det har nyligen lagts till nya krediter i din kreditrapport. Du måste besöka ett bankkontor och ta med legitimation. – Vilka krediter? frågade Svetlana ansträngt lugnt. – Jag har inte tagit något lån. – Systemet visar två snabblån och en ansökan om nytt SIM-kort i ditt namn, sa operatorn, som om han rabblade räkningar. – Vi kan inte låsa upp något utan utredning. Svetlana la på och stirrade på telefonen. Flera sms om lån fanns där. “Räntefritt i 30 dagar”, “ränta tillkommer från månad två”. Hon försökte logga in på banken men möttes av “Tillgång nekad”. Obehaget växte kallt inom henne. Hemma ställde hon kassarna på bordet utan att ta av sig jackan. Hennes man, Sergey, satt vid datorn. – Något har hänt? frågade han. – Kortet funkade inte. Banken har spärrat det. Och… hon räckte fram telefonen. – Lån i mitt namn. Sergey rynkade pannan. – Är du säker på att du inte har kryssat i något av misstag? – Jag? Jag har aldrig ens försökt ta snabblån. Han suckade. – Vi kollar upp det imorgon. Hans “vi kollar” lät som om det handlade om en räkning. Svetlana gick ut till köket, satte på tevatten och märkte att händerna darrade. Telefonen låg i fickan, men hon tog upp den igen. Ett missat samtal från “Inkasso”. Hon ringde inte upp. Hon sov nästan inte den natten. “Bedrägerimisstanke”, “krediter”, “SIM-kort”… Hon såg sig själv gå till banken och höra ett “Det var ni” – och försöka bevisa motsatsen. Tidigt på morgonen tog hon ledigt från sitt jobb, förklarade för chefen att det handlade “om banken”. Mötet i banken tog tid. Människor med mappar och pass diskuterade lån, Swish, “jag ska bara fråga snabbt”. När det blev hennes tur bad banktjänstemannen om legitimation och knackade på datorn. – Du har två snabblån, ett på tjugo och ett på femton tusen, plus ansökan om ny SIM-kort och försök till utbetalning till tredje part, sa tjänstemannen. – Jag har inte gjort det, upprepade Svetlana. Orden föll platt. – Du behöver lämna in motsättande anmälan om alla transaktioner plus polisanmälan för misstänkt bedrägeri, sa tjänstemannen och räckte fram blanketterna. – Vi kan skriva ut ett kontoutdrag och spärrintyg. Begär också gärna kreditupplysning i UC. Hur kunde det hända? Hon hade ju SMS-bekräftelse på allt. “SIM-kort kan ha tagits ut på nytt. Då går koder till det nya numret. Kontakta teleoperatören”, sa tjänstemannen. Hon gick till Telenor-butiken. “Ja, SIM-kort har tagits ut i ditt namn, för två dagar sen, i en annan butik”, bekräftade pojken bakom disken. “Vill du att vi spärrar numret?” Hon bad om adressen till butiken där det hände. På utskriften stod hennes gamla nummer, men med noteringen “SIM-kort bytt ut”. Någon hade gjort en kopia. Sedan ringde hon UC för kreditrapport. Man skulle identifiera sig i BankID, vänta på rapporten. Varje kod kändes som hån, inte skydd. Vid lunchtid ringde en man från inkasso. “Svetlana Nilsson? Ni har missat inbetalning för snabblån. När betalar ni?” – “Jag har inte tagit något lån. Det är bedrägeri.” – “Alla säger så… Om ni inte betalar kommer vi att komma till er.” Hon la på. Hjärtat bankade så det ekade. Skuldkänslan växte tillsammans med skräcken: som om hon hade smuts på sig, fast hon var oskyldig. Hon gick till polisen efter jobbet. Utredaren lyssnade tålmodigt och frågade: “Har du förlorat eller kopierat ditt ID?” – “Nej, kopior har jag lämnat på jobbet för försäkring, och hos bostadsrättsföreningen…” – “Kopior cirkulerar. Men här handlar det om SIM-kortsbyte. Skriv din anmälan, bifoga allt du har. Vi registrerar och skickar vidare.” Hemma berättade hon för Sergey, som föreslog: “Kan du inte bara betala och gå vidare?” – “Ska jag betala för nåt jag inte gjort, och vänta på nästa?” – “Det var inte så jag menade… Men polisen kommer ju inte…” Han ville att saken bara skulle försvinna. Men priset för det var hennes rätt till sig själv. Nästa dag gick hon till Skatteverket och laddade in alla papper i ett block. Hon kände sig som om “skuldsatt” var tatuerat i pannan. På kvällen kom UC-rapporten. Lån stod uppradade i hennes namn, med hennes personnummer, adress, arbetsplats. Och i ett fält “kodord”. Ett ord bara familjen kände till. Hon visste genast: kodordet hade hon sagt rakt ut, någon gång när hon hjälpt Serbys brorson Dima med något. Dima hade också fått en kopia av hennes ID “för att fixa lönekonto”. Kopian hade ändå hennes signatur i kanten, men det hade inte hejdat något. Kvällen därpå lade hon kodorden, rapporten och ID-kopian bredvid Sergey. – “Du antyder att…?” – “Jag vill bara veta, vem mer hade kopian och ordet?” En blick som vägrade acceptera. Men hon insisterade. Hon gick till SIM-kortsbutiken där utbytet skett. “ID-uppvisning, foto stämde, och signatur”, sa kassörskan försiktigt. Det blev för tydligt nu. Dima. Hon såg honom – snett leende, undvikande blick, bad om pengar tillfälligt… Hon ringde sin väninna och juridiska expert, Natalia. – “Ta med allt och kom förbi – och betala inte en krona till bedrägarna”, blev svaret. Natalia instruerade: polisanmälan, bestrid samtliga lån, begär ut kopior på alla avtal, lägg kreditspärr via Skatteverket och UC. “Om det är en släkting – desto viktigare. Om du slätar över lär de sig bara att det går.” På lördagen kom Dima. Sergey bjöd in honom till köket, men Svetlana mötte honom i hallen. – “Du har ordnat snabblån i mitt namn och tagit ut nytt SIM-kort. Kodordet som krävs står i avtalet.” Dima svalde, började snacka runt. “Jag behövde… ville betala av ett annat lån, ingen hjälpte, men du har alltid…” – “Du tycker du har rätt för att jag brukar hjälpa.” – “Jag lämnar tillbaka snart – vill inte att det blir polissak…” Nu la Svetlana fram kopian på polisanmälan. – “Jag redan skickat in. Och det blir inte tal om att dra tillbaka.” Dima vitnade. – “Du är ju familj.” – “Familj gör inte så”, svarade hon. När Dima gått, satte sig Sergey ned, djupt tagen. – “Jag trodde inte han skulle… Jag vill bara att allt ska vara som förut.” – “Nu blir det inte som förut. Men det kan bli annorlunda. Om vi tar hand om varandra på riktigt, inte bara med ord.” De följande veckorna innebar brev till alla kreditgivare, anmälningar, nya konton, nya lösenord, och alltid papper på allt. Ingen kopia av ID utan goda skäl, ingen dela kod eller lösen mer. “Alla frågor skriftligen, anmälan om bedrägeri finns, samtal spelas in.” Vissa kollektorer slängde på luren. Andra fortsatte, men Svetlana var orubblig. Till slut kom ett brev från en långivare: “Avtal anmodat, utredning pågår”. Det var inget jubel – men det var början. Sergey slutade fråga om Dima. Han sa: “Du har rätt. Jag ville bara ha tillbaka det gamla vanliga…” – “Det gamla vanliga är borta. Nu gör vi på ett nytt sätt.” Svetlana köpte en ny anteckningsbok och skrev på första sidan: “Regler: Ingen delar ID-kopior. Kodord yttras inte högt. Mobilen är min. Inga lån utom med villkor – och bara för den jag kan säga nej till.” Och när hon låste in dokumenten i skrivbordslådan, hörde hon ljudet. Det lilla klicket betydde mer än hon trodde. Kontroll. Återvunnen, steg för steg. KODORDET