Jag har haft dålig syn sedan barndomen, så jag har alltid burit glasögon. När jag blev äldre bytte jag till linser, men ibland glömde jag båda. Det hände att jag gick ut med min tax, Sigge, utan något av dem, eller stack iväg till affären och lät glasögonen ligga kvar hemma på köksbordet bland alla kaffekoppar. Precis så blev det den där kvällen som svävade ihop med gråa skuggor.
Jag slängde på mig den rutiga kappan, snubblade ut ur porten och rusade nedför trapporna från femte våningen (inget hiss, bara eko och dova drömljud under mina fötter), och först nere på gården slog det mig att synen var ett blurrigt landskap. Det kändes som om världen var doppad i mjölk, men jag var för lat för att vända tillbaka upp. Svenska krönet, Slussen, novemberdimma. Där dansade mina steg till butikens dörr.
Vid konservhyllan svävade tiden, och jag nöp på avstånd fast i frågorna om vilken sorts fisk som låg där, och om det var i senaps- eller tomatsås. Den förbryllade kassören var upptagen med att slå in pinnar av knäckebröd till någon som svävade ovanför golvet, så jag vände mig mot en flicka bredvid.
Hon såg ut som någon drömt upp: håret snurrat till två märkliga bulor som liknade älghorn, en röd, virad halsduk stor som en sjö, en lång, mörk kappa som fladdrade runt henne som snöfåglar. Det fanns något bekant över hennes rörelser.
Skulle du kunna säga mig vilken konserv som är makrill i tomatsås? Frågade jag.
Jag kände på mig att vi gått i parallella klasser. Hon var känd för sitt säregna sätt och att hon ofta fick tillsägelse för sina färgglada naglar.
“Det här är makrillen för dig,” sa hon högtidligt på ett sätt som påminde om en väderleksrapport. “Behöver du något mer?”
Förlåt, jag glömde glasögonen hemma och ser knappt flaskorna i hyllan, skrattade jag.
Vi svävade tillsammans genom butiken och pratade om lärarna på St. Eriksgymnasiet, och hon skrattade till ibland, kastade huvudet bakåt. När plastkassarna fylldes med kanelbullar och burkar frågade jag om vi inte skulle stå ute i kvällens isande syre vid Nytorget, eller ta en kopp kaffe på närmaste fik.
Flickan berättade att hon jobbade på en veterinärklinik. Jag blev förvånad, det kändes som om ett älvfolk vårdade djur och inte människor. Våra nummer byttes mitt i ett skratt om vaniljhjärtan, och vi pratade mindre om affären och mer om när vi skulle ses igen.
Hemma i hallen, tillbaka i verkligheten med mina glasögon på näsan, såg jag blinkande i mobilen: fem minuter efter att vi skildes åt hade hon skickat ett drömlikt sms:
“Förlåt att jag ljög. Jag är inte din klasskamrat. Gick i klass A på en annan skola, i en annan förort. Men om du inte misstycker kan vi ta kaffe någon gång. Jag bjuder, första rundan, du nästa.”
Jag tackade inte nej. Våra möten blev till slingrande promenader genom Vasaparken. Jag kunde inte släppa blicken, hon var så förunderligt vacker. Vackrare än någon ur min skola, eller ens fantasins speglar.
Vi började träffas, och nu går vi på drömlika dejter. Hon retar mig ibland och frågar om jag verkligen ser dåligt eller bara flirtade fram den där första frågan, men vi vet båda att det är skämt. Det känns som om ödet själv orkestrerat allt, insvept i svensk höstdimma och Göteborgsljus.
