Nyligen flöt vår familj igenom märkliga händelser, som om molnen plötsligt hade slukat vårt fasta inkomst. Det känns som att jag vandrar i en vit dimma på en evig vintermorgon. Jag är pensionär och de kronor staten skickar mig är just tillräckliga för medicinerna som surrar i min nattdukslåda. Med åren har allt blivit snurrigt, och blodtrycket dansar som stormen över Vänern. Det verkar som om jag kommer äta dessa tabletter tills fjädermolnen en dag drar undan.
Min son, Gustav, och hans hustru, Svea, har länge längtat efter ett till barn, men livet snurrade fel. När Svea till slut blev gravid, förlorade hon sitt arbete i ett virrvarr som om någon gömt kontraktet i en isvak. Den yngsta, lilla Ebba, är redan fyra år och drömmer vidare hemma. Den äldste, Viktor, är sexton han cyklar genom Göteborg efter skolan och sparar varenda krona som om de vore silverskedar. I en sagolik sekund köpte han sig en dator en skinande, blinkande maskin med norrsken i kablarna.
Svea svarade på min besvikelse med orden att Viktor tjänat pengarna själv han har frihet över dem och har aldrig bett oss om något. Också Gustav har förlorat sitt arbete och halkar på isen i förtvivlan. Förr tjänade han bra, kunde stödja hela familjen och sparade till och med några kronor i ett skrin. Men sjukdomar kröp in som vintergudar i hans kropp. Läkarna gav honom ett tungt besked; sparpengarna försvann ut i apotek och behandlingar som ett vattenfall från fjällen. När Ebba fyllde ett år fick Gustav tillbringa flera månader på Sahlgrenska det var betalt, men tidens gång gjorde att han miste sitt arbete.
De stora fallen blev aldrig hans igen ingen gav honom ansvar, och hans kommission försvann som snö på en solig Hisingen-dag. Nu har läkarna sagt att han behöver en operation, och kanske ett eller ett och ett halvt år innan han kan leva som tidigare. Allt känns som en omtumlande dröm; men operationen måste ske och hans arbetsgivare väntar inte. Svea måste söka nytt jobb tanken ekar i hallen när hon funderar på hur vi ska klara oss med bara hennes lön, blott en svag gnista mot mörkret.
Under tiden köper Viktor en dyr dator för sina egna pengar, och verkar inte alls fundera på att hjälpa familjen. Det känns som om han springer mellan tallarna på en evig Ångermanlandsäng och aldrig stannar för att titta tillbaka. Är jag fel ute? Borde han inte känna ett ansvar, komma närmare oss och bära något av det vi bär? Allting suddas ut, och familjen faller som blad i en nattlig vind.
