Svensk Drömliv
Vi dansade två dygn på Johannas bröllop, skrattade, åt smörgåstårta och drack snaps så det svängde om. Brudgummen var vacker som en dröm från Göteborg, men så oväntat blygsam med sitt vackra yttre. Alla gäster sneglade på Vidar: ögon som himmelsblå rutor i ett hus på Söder, ögonfransar långa och svart glänsande som midsommarnatten (varför, undrade vi, får män sådant överflöd, naturen, hallå?), en bestämd haka, nästan nordisk näsa och sammetslen hud med solbränd ton. Och två meter lång, bred om axlarna som en älg. Om vi inte hade älskat Johanna, hade vi startat bråk om denne sällsynta man direkt vid bröllopsbordet. Vidar var, ja, ljuvligt bra.
Men herregud, hur fick du tag på honom? påhoppade vi Johanna. Var och en gjorde sitt bästa för att se ännu ensammare ut, ifall Vidar hade brorsor lika snygga.
Kära ni, sluta! Jag blev ju förälskad i Vidar för hans enkelhet. Han är från Österlen, uppvuxen med mormor, driver gården, väldigt händig. Vi träffades när mina föräldrar köpte stuga i hans by. Han är omtänksam, snäll, trygg. Gården han höll, mamma mia! Riktig kar, tjejer! Tog evigheter att övertala honom flytta till stan, jag tjatade många nätter, haha.
Vidar blev snabbt något av en mästare: på arbete, charm med nya släkten, studier på ett par år lärde han sig vin, parfym, Stockholms politik, resor, idrott, och avvänjde sig från sitt breda Skånedialekt. Han satte sig vid ratten på en Volvo, generöst skänkt av svärfar, och fick ett riktigt värdigt jobb på svärfarens firma. Vem gav dem lägenhet? Gissa själva.
Andra året upptäckte Vidar en ny kärlek kritvita strumpor. Han gick hemma och borta, alltid barfota i bländande vita strumpor, stoppade dem i gummistövlar, ställde sig orädda på smutsiga golv vid provhyttarna.
Johanna gillade inte denna strumpvurm, men hon skurade golvet två gånger per dag och handlade dyra tvättmedel. Så fick Vidar smeknamnet Strumpan.
Att Vidar hade älskarinna fick Johanna veta på åttonde gravidmånaden. Älskarinnan var också höggravid, förstås. Strumpan blev utkastad, uppsagd, förbannad och begråten inom ett dygn. Sedan följde sega, klibbiga vardagar i höstens gråhet. Johanna låg på sin nu gigantiska säng och stirrade i taket med torra ögon:
Jag gråter sen. Det är inte bra för bebisen nu.
Johanna vilade som Lenin i tysthet på sin dumma säng, medan vi, som vakter, turades om att hålla tyst och vaka över henne.
Det var så lockande att skrika, dra ur livets bok och slita ut de förrädiska sidorna. Men vi fick vänta och tiga.
På BB-dagen stojade vi, skakade ballonger, bad personalen om lite te och att smita bort med oss till björnarna i skogen, önskade hälsa och lycka till alla. Färska morfar slet mest: kvällen innan, rörd och lovande undersköterskorna att städa upp, ritade han med krita en stor krokig text under Johannas fönster: Tack för barnbarnet!, försökte sjunga, men stoppades av vakten. Vakten var vänlig och bjöd in honom till sitt rum att dela snaps i trygghet bortom ordningsregler.
På utskrivningsdagen var morfar pigg och glänsande, minns jag; till och med glittrade. Och grät av glädje och stolthet. Grät lagom och med själ.
Vi grät också, hela delegationen. Skrattade, pussade på Johanna, kikade in i blålila kuvert, och höll tyst om pappans nordiska näsa på lilla Krister. Bara Johanna grät inte, ens av lycka:
Sen. Kanske påverkar mjölken?
Johanna var tyst med oss i två månader till, sedan gick hon för att besöka Vidar. Utan tändstickor och syra, men med enormt behov att krossa och yla. Skälla, banka på väggar, skämma, skända och försöka bli fri från den smärta som bundit henne till sängen och låta den skölja över förädaren han som förstörde hennes hopp och deras värld med Krister, i vilken hon sett sig själv sticka strumpor till sina män om kvällarna, höra Krister skratta, hålla hans och Vidars händer på promenad, och Vidar så nödvändig och så hennes, med sonen, som människa.
Och så ville hon se in i den skamliga kreaturens ögon, den som sov med hennes man. Ögonen skulle säkert vara fräcka och vackra. Och i de ögonen skulle Johanna spotta. Bestämt spotta! Och om det krävdes klösa.
Var hon skulle gå för bråk fick Johanna veta av driftiga gårdsliga tanter under barnvagspromenaden. Hjälpsamma kärringar höll henne kvar, påminde henne att Vidar var en idiot, målade ut väg till älskarinnans bo och möjliga hämndalternativ. Johanna drabbades av stumhet, grät inombords, ville gå hem utan att hört portnummer, men gick inte.
Så står hon nu, Johanna, vid rätt port till ett slitet höghus, behöver bara ta sig till femte våningen, så spotta eller skrika.
På första våningen tänkte Johanna, att med hennes otur, så är säkert ingen hemma, och hon slösar tid. På andra våningen tänkte hon, det vore kanske bra om ingen var hemma. På tredje hörde Johanna barnskrik från femte våningen.
En mager, gråtande flicka öppnade, som inte alls stämde med bilden av den lockande förförerskan som snodde lamman.
Medan Johanna häpet betraktade de snoriga femtio kilo av konkurens, fortsatte barnet att vråla i djupet av lägenheten.
Hej, Johanna. Vidar är inte här, han stack för två veckor sen. Var han är jag vet inte, viskade flickan och satte sig på golvet, gråtande.
Johanna blev plötsligt inte sugen på bråk. Hellre ville hon gå till rummet och lugna detta vilsna barns mamma. Sedan komma in med, gilla att åka får man väl då gilla att dra kälken, svikare! Ja, hon måste infoga svikare. Och titta så föraktfullt hon kan. Hon har ju rätt, som den bedragna sidan.
Bebisen var torr. Ögonen svullna, en ven på pannan, rösten hes. Barnet var hungrigt. Pojken skrek av hunger på gränsen av sina möjligheter, och hans märkliga, oansvariga mamma låg på hallgolvet och ylade.
Hur hon öppnade tomma köksskåp i jakt på välling och famlade i ett tomt kylskåp minns Johanna knappt.
Hur hon upptäckte på köksbordet en lapp med den skrämmande ofärdiga meningen Ber om förlåtelse i min sm. med fasa.
Flickan grät på golvet, berättade för Johanna, som till en nära vän, att hon snart måste ut från denna hyreslägenhet, bokstavligen inom några dagar. Att mjölken var borta, Vidar borta, och pengar egentligen fanns inga. Och att hon är väldigt ledsen. Och skäms. Och det är för sent. Men hon visste inte. Och ber om förlåtelse. Och det är okej att slå, eller det måste man kanske. Och pojkens namn är Filip, och Johanna ska gärna komma ihåg det utifall. Filip var bara nio dagar äldre än Krister.
Johanna måste hem snabbt om 20 minuter krävde Krister bröstet. Att springa var inte lätt: två stora kassar från Oksana tyngde hennes armar, Oksana själv var med, bar mätt Filip. Johanna sprang och funderade var ska hon få plats med två sängar till?
Tre år senare dansade vi på Oksanas bröllop, fyra år senare hos Johanna. Johannas man står inte ut med vita strumpor, han vill göra livet färgstarkt, och älskar sin fru, son och två döttrar. Oksana är mamma till fyra pojkar, hennes man hoppas än på en liten dotterVi glömde aldrig de där åren, men de blev mjuka i kanterna, som gamla foton i en låda tidens sol bränner bort det mesta. Krister och Filip sprang i samma dagisgård, och varje jul sjöng de för både Johanna och Oksana. Morfar ritade hjärtan runt barnens namn på sina gratulationskort, och skrattade över att barnbarnen nu räcker till hela långbordet.
Vidar? Hans spår gick ut på landsvägen till Västra Götaland i julisolen, och hans väska var lika tom som hans strumpor var vita. Vi såg honom aldrig mer. Kanske fortsatte han vidare, kanske fann han sitt mjuka hjärta någonstans där himlen ligger nära.
Johanna grät tills hon var klar med tårarna. Hon bar sin sorg som ett armband, men hon lät den växa till styrka och omfamning. För varje kram till Krister, för varje godnatt till döttrarna, för varje skratt i köket blev hennes liv ett drömliv ändå inte det hon hade önskat, men det som blev ännu vackrare, för det var hennes. Och när vi samlades kring bordet, med barnen och nya vänner, kände vi att ingen behövde tvätta vita strumpor längre. Vi höjde våra glas, och den svenska sommardrömmen svängde om i våra hjärtan och livet gick vidare med mer skratt, mer värme, mer kärlek och minsann, mer tårta.
