Två vuxna barn, men ändå får jag ingen hjälp från dem. De kommer på besök hit, som om det vore ett semesterparadis, bara för att koppla av. Och jag är som en hushållerska jag ska ta emot, ordna boende, laga mat, städa och ta hand om dem. Inte ens ett erbjudande om hjälp får jag, för att inte tala om pengar.
Jag har en son och en dotter. För mig är de fortfarande barn, även om de är vuxna människor med egna familjer. Min son har två barn och min dotter har än så länge ett. Jag bor i mitt gamla hus på landet, därför kommer barnen och barnbarnen ofta och hälsar på. Men för varje år känns de här besöken alltmer utmanande för mig.
Barnen är vana vid att komma hit som om de är på semester. Jag ordnar allt kring hushållet, lagar maten och står för inköpen. Gästrummen bäddas i ordning, maten handlas in och flera rätter tillagas så har det alltid varit i vår familj. Så gjorde min egen mamma också när hon tog emot släkt och vänner alltid ett dignande bord och trivsel. Men jag och min syster var aldrig några som bara lutade oss tillbaka, vi förstod att det var tungt för mamma att ordna allt själv. Vi diskade, vi tog hand om barnen, hjälpte henne med storstädningen och handlade mat. För hon hade det kämpigt som ensam. Hon bad dessutom aldrig om hjälp.
Nu kommer mina barn hit och när de har tömt sin tallrik och ställt den i diskhon tackar de för maten, och inte mer. När det gäller min svärson och min svärdotter förstår jag de är gäster, och egentligen är jag ju inte familj för dem. Men det gör mig ledsen att min dotter och son inte ser vad som behöver göras. De kommer, äter, kollar på TV eller lämnar barnbarnen hos mig när de går ut på promenad eller till vänner. Jag sköter all disk, fixar middag och lunch, torkar golv, och det blir fullt ös i huset. Och så har jag barnbarnen att ta hand om.
På sistone klarar jag det sämre och sämre ryggen värker och det känns tyngre att stå och laga mat i timmar. Men min uppfostran gör att jag inte vågar låta bli man ska ta emot sina gäster på rätt sätt. Jag ser fram emot helgerna, men när allt är över är jag trött en hel vecka efteråt.
Jag tror faktiskt jag skulle behöva hjälp, men det känns fel att be om det. Jag är rädd att barnen tar illa upp och tror att jag inte uppskattar dem. Jag är glad att de kommer, men det är tungt att bära allt själv. Dessutom är det saker här i huset som jag inte ens orkar ta tag i. Men jag skäms för mycket för att be dem om hjälp. Och barnen jobbar ju, de ska inte behöva jobba med mitt också.
Jag vet inte vad jag ska göra, för min uppfostran håller mig tillbaka, och jag kan inte släppa det. Att göra allt ensam är verkligen tufft, jag blir väldigt trött. Ärligt talat behöver jag hjälp, hur jag än vänder på det. Samtidigt är det så skamfyllt att be om hjälp vi svenskar är ju vana vid att reda oss själva, så har våra föräldrar lärt oss. Så jag går och bär allt inom mig, jag kan inte ta steget och be om stöd. Det känns sorgligt, och inte blir det bättre av det heller. Jag förstår inte varför mina barn inte själva erbjuder sig att hjälpa till, de borde ju inse att jag varken är tjugo år eller har två hjärtan. Egentligen är ingen direkt sårad, ändå känns det som att jag blir det. Jag vet inte hur jag ska lösa detta.
Men kanske ligger svaret ändå i att våga tala ur hjärtat för om man aldrig säger något, kan ingen förstå. Livet lär oss att det ibland är viktigare att be om hjälp än att försöka bära allt ensam. Att våga prata om sina behov kan leda till verklig gemenskap och omtanke och kanske är det just detta som ger relationerna sin verkliga styrka.
