Den trettioförsta kommer mamma och syrran, här är menyn mot spisen, sa Erik. Men hans fru överlistade alla.
Märta torkade en tallrik och hörde hur Erik mumlade något bakom ryggen. Hon vände sig inte om, utan stod kvar och blickade ut där kvällen sänkte sig över Stockholm.
Lyssna, den trettioförsta kommer mamma och Emma, här är menyn gå till köket, slängde han ur sig utan att släppa mobilen. Tvillingarna äter inte fisk längre, kom ihåg det. Och utan majonnäs, mamma säger att det är svårt.
Märta satte ner tallriken. Hon vände sig om.
Det är din födelsedag, Erik.
Ja, därför vill jag att allt ska funka.
Och jag då?
Han såg upp.
Du? I köket, som vanligt. Vad menar du?
Hon svarade inte. Femton år hade hon varit tyst varje gång Karin Svensson kom med sina instruktioner, när svägerskan Emma la sig på soffan medan Märta diskade efter hennes skrikande tvillingar. Femton gånger hade hon varit osynlig på andras högtider.
Ingenting, sa hon och gick ut från köket.
På morgonen den tjugonionde ringde Märta sin mamma.
Mamma, kan jag och Daniel komma till dig?
Självklart. Och Erik?
Erik blir kvar. Han har gäster.
Paus.
Märta
Det är lugnt, mamma.
Hon packade snabbt: jeans, två stickade tröjor, papper. Sonen kom ut ur sitt rum, såg väskan.
Ska vi åka?
Vi åker.
Han nickade. Tretton år gammal visste han mer än hans far gjort under femton.
Erik kom hem halv sju. Gick direkt till köket, öppnade kylskåpet tomt. Vände sig om.
Märta!
Tystnad.
Han gick igenom lägenheten. Ingen där. På bordet låg en lapp.
“Erik. Matlistorna finns i kylskåpet. Jag och Daniel är hos min mamma. Du får laga själv. Grattis på födelsedagen. Nyckeln har Vera Olsson.”
Erik läste tre gånger. Ringde inget svar. Skrev inget svar. Blicken fastnade vid listan: kyckling, potatis, sill, gurka. Han insåg att han inte visste vad han skulle göra.
Den trettionde gick han upp kl. sex och försökte laga något. Vid lunch såg köket ut som efter ett bombnedslag: lökskal överallt, oljestänk, bränd kyckling. Potatisen hade blivit mos, sillen gled ur händerna.
Telefonen vibrerade. Mamma.
Erik, vi kommer imorgon kl. elva. Har Märta fixat allt?
Mamma, Märta är inte här.
Vadå inte här?
Hon har åkt. Till sina föräldrar.
Tystnad. Rösten steg.
Hur menar du? På din födelsedag? Har hon blivit tokig?
Jag lagar själv, mamma.
Du?! Erik, det är ju rena skämtet!
Jag vet, mamma.
Jaja, vi kommer och löser det. Emma hjälper till.
Erik såg på förödelsen omkring sig. Något hårt och obehagligt slog till inom honom.
Den trettioförsta dök Karin Svensson upp med en överfylld kasse. Bakom henne Emma med två yrvakna pojkar.
Så, vad har du fixat? frågade mamma, gick till köket och inspekterade bordet. Är det allt?
Tre tallrikar med korv, gurka och något oigenkännligt.
Är du seriös? gnällde Emma. Vi har rest hela natten för det här?
Jag försökte, sa han lågt.
Karin öppnade kylskåpet.
Här är ju tomt! Inget kött, ingen fisk. Erik, varför bjöd du oss hit om du inte kan ordna?
Jag bjöd inte. Du sa att du skulle komma.
Jaså! Så mamma är till besvär?
Tvillingarna sprang redan genom lägenheten, välte en stol, spillde på soffan. Emma brydde sig inte.
Emma, kan du hålla ordning? bad Erik.
De är barn, de måste röra sig. Vad, får barn inte vara barn?
Något klickade inuti Erik. Han minns hur Märta i femton år torkat upp efter de här barnen, lagat mat, städat, log motvilligt. Ingen ingen! hade sagt tack.
Mamma, Emma, jag kan inte, sa han och satte sig på en pall. Jag kan inte laga mat. Jag är trött. Vi kan beställa, eller gå till restaurang.
Restaurang?! Karin slog ut med händerna.
På din födelsedag? Erik, det är bara för att Märta har ställt till det. Hon har lurat dig.
Hon har kämpat för er i femton år! hans röst brast. Har ni någonsin hjälpt till? Någonsin sagt tack?!
Vi är gäster här!
Ni är inte gäster. Ni är snyltare.
Karin blev blek. Greppade sin kasse.
Emma, samla pojkarna. Vi åker. Låt honom sitta med sin fina fru. Jag kommer aldrig hit igen!
Emma gav brodern en blick full av gift.
Du kommer att ångra dig, Erik.
Dörren smällde igen. Erik blev ensam kvar i köket. Han såg på den halvätna korven och insåg: ingen hade ens gratulerat honom. De kom för att äta, och när det inte fanns något att äta stack de.
Han startade bilen halv sju och körde ut till Märta mammas hus i Västerås, ett gammalt torp med skrovlig veranda och snett staket. Erik stannade vid porten, såg ljuset från köket. Gick ut och knackade på.
Märta öppnade. Håret utsläppt, gammal stickad tröja, inget smink. Han hade glömt hur hon såg ut utan allt det där.
Hej.
Hej.
Får jag komma in?
Hon såg på honom länge och nickade. Erik tog av sig skorna och gick in. I vardagsrummet låg Daniel på soffan med surfplattan, i köket hackade Märtas mamma grönsaker.
God kväll, Erik, sa hon utan att le. Vill du ha te?
Nej tack.
Märta satte sig på fönsterbrädan, drog upp benen.
Har de åkt?
Ja. Skrek och åkte iväg.
Inga gratulationer?
Nej.
Paus. Märta såg ut i vintermörkret där snön virvlade.
Märta, förlåt mig.
Hon svarade inte.
Jag förstod verkligen inte. Tänkte, det är ju familjen, så här ska det vara. Men du har rätt. Det var inte mig de behövde. Det var ditt bord och dina händer.
Inte mina händer. Mitt tystnad, sa hon och vände sig om. De har vant sig att jag håller ut. Och du med.
Jag är en idiot.
Förstod du det först nu?
Erik satte sig bredvid, utan att röra henne.
Får jag stanna? Till nyår?
Märta såg eftertänksam ut.
Okej. Men imorgon skalar du potatis och diskar. Själv.
Deal.
En månad senare ringde Karin Svensson och sa att hon saknade honom och ville komma över helgen. Erik svarade lugnt:
Mamma, vi ska till ett spa. Vill du komma nycklarna finns hos grannen. Laga och städa själv.
Vad är det här nu då?!
Nya regler, mamma.
Hon slängde på luren. Erik smålog. Märta, som satt bredvid, lyfte på ögonbrynen.
Tror du hon accepterar?
Om inte hennes problem.
Karin Svensson ringde aldrig med krav igen. Hon insåg: tiden var förbi. Man kunde diktera och kräva service så länge någon teg. Men när tystnaden tog slut försvann också makten.
Märta blev ingen hjälte. Hon slutade bara att stå ut. Och det räckte för att allt skulle förändras.
