The Right to a Happy Life

The Right to a Happy Life

I can still hear Mrs Thompsons voice on the phone, sharp and accusing, echoing through the hallway: Never ask me to look after that girl again! she practically shrieked. Shes not a child, but a proper little terror! What do you mean, well-behaved and sweet? You just dont see the truth! Shes only pretending to be friendly because shes afraid of the childrens home. And you actually believe her!

I was standing at the far side of the dining room, out of her line of sight. My name is Emily, and I was only seven, but already Id learnt to read a room by the sound of peoples voices. Every harsh word punched through me with fresh waves of anxiety. Each minute stretched painfully long, and my mind raced with terrifying what-ifs: what if Mum believed this mean woman and sent me away? Or, worse still, sent me backto the woman I used to call Mum, but who never really was.

I think I became so wary and grown-up for my age because of everything Id already lived through. I knew the difference between birth and real mothers all too well. My birth mother had little interest in being responsible for anyone but herself. She never kept a job, our flat was always cluttered with empty cans and takeaway boxes, and there was rarely any decent food. Strange men would wander in and out, mostly in some kind of stupor.

Most of my memories from that time were a jumble of shouting, rows, and visits from the police officer from the local station. Those memories stuck so fast, sometimes I felt Id never rid myself of them. Thats why, listening to Mrs Thompson hissing on the phone, I fought hard not to cry. I just hoped with all my heart that my real mum wouldnt listenor ever give me up.

The thought of returning to that nightmare chilled me to my core.

Id found my hiding spot a long time ago: the cramped space under my bed. If the shouting started up, I could slip under there with my tatty teddy and a thin, worn blanket. It was poky and dust-ridden, but it was safe. In that shadowy space, I could press my knees up, curl tight and wait for the storm to pass.

Every time I heard the front door slam and my old mum stomping inher name was DeborahId instantly slip beneath the bed. I tried to breathe silently as I tucked myself in, listening to her storm about, muttering and grumbling. I thanked my lucky stars I was small and skinnythere was no way shed ever notice me under there.

What have you been telling the neighbours now, you little brat? Deborah would shout, convinced Id been spreading tales. No warm shoes, you say? You have to earn it.

I dared not move. All I could do was hope shed leave before finding me. Most days, I walked to school in my rubber wellies, even when it was freezing. I saw how the other children eyed my shoes with confusion or pity. But what could I do? I didnt own anything else.

One afternoon, the lovely lady from next door, Mrs Parker, spotted my predicament. She brought over her granddaughters outgrown boots and handed them to me with a smile. Then she pressed a warm little pie into my handpotato and onion, still fragrant from her ovenand whispered, Oh darling, how unlucky you are, saddled with a mother like that

Sometimes, Mrs Parker would call the local council officeror the policebecause shed seen enough. But I already knew nothing good ever came from that. Deborah didnt stand for people meddling in her lifeevery time the police intervened, things only got worse. She held a strange immunity too, as the PC who sometimes visited her had been an old school chum. It was hopeless; no matter what the neighbours said, nothing happened.

But then, unexpectedly, my life changed. One day a proper gentleman in a dark suit appeared in the flat. He looked at me and simply nodded, like hed decided something important. Then he told me to fetch my coat. There was a woman waiting outside for me, someone Id never seen before.

From the hallway, I could hear raised voicesDeborah was shouting, throwing things, her words more venomous than ever. I clung to the stranger as she gently led me away, still trembling with dread at what might happen next.

Dont be worried, love, the woman whispered as we reached the stairs. Youll never have to suffer that again. Were taking you somewhere safe. Youre going to have a new, happy life.

She spoke so calmly, so surely, that even though I didnt quite believe her, warmth curled inside me. For just a moment, I felt hope.

But why? I blurted. Why are you doing this for me?

The woman hesitated, picking her words. You see, Johnthe man insideis your father. He never knew you existed. When he found out, he came straight away.

I was stunned. Father? That was a word Id never really considered; I hadnt dared to imagine I could have one. But here he was, and everything was changing, however strange it seemed.

Things really did change after that. I was given a quiet, loving home, my own room, a fluffy pink duvet and soft toys, and a wardrobe full of proper clothes. For the first time ever, there was always food, warmth, and gentle voices. Except, well not everyone was happy about it.

Mrs Thompsonthe woman whod watched me that timewas Johns mother. She didnt disguise her disapproval. That girls not fit for kind treatment! shed shout. With a mother like hers, what hope has she got? Youd do better to have a child of your own, not waste time on someone elses mess! Every word sliced through me.

One afternoon, she confiscated my phone, saying, You dont need that, and sent me to my room. I couldnt even call Mum, and I knew Mrs Thompson would fill her ear with poison before she got home from work. The thought made me physically sick.

I tried so hard to keep the peace; I really did. I spoke quietly, never made a fuss, helped where I could. It never seemed enough. I didnt understand why she resented me so much.

Mum would only say, Shes complicated, Emily. Dont mind her. But that was hard to do.

When Mrs Thompsons sharp voice again pierced from behind the door, I felt anger stir beneath my skin. I needed to act. I couldnt just sit and wait for her to ruin everything.

A peculiar resolve filled me: Id go to the school where Mum worked. I knew the way well enoughId gone with her before. Id explain everything, convince her Id be good, promise to stay out of trouble. Id do anything to make her keep me.

I shrugged on the nice coat Mum had bought me last week, waited for a lull in the voices, then slipped out quietly, closing the door behind me. The walk felt momentous. Step by step, I repeated in my head, Ill show her I can be the daughter she wants.

***************

Mum burst through the door that evening, panic etched into every line of her face. Where is she?! she cried, barely pausing to kick off her shoes.

Mrs Thompson didnt so much as stand up from the sofa, just flicked her magazine disdainfully. How am I supposed to know? Im not her keeper.

You were supposed to watch her! All you had to do was keep her company for one afternoon! Mums voice trembled between anger and fright. She must have heard your shouting, you know. Shes only sevenshed be terrified!

Mrs Thompson sighedexasperated, unmoved. Youre so obsessed with her. Other people have real children, grandchildren even. When are you going to give me one?

Mum looked ready to explode, but she steadied herself with a deep breath. Emily is a child. She is my child now, and shes missing. Do you understand how dangerous that is?

Shouldnt have brought her here, Mrs Thompson muttered.

If I have children of my own, I promise youll never see them after this, Mum said, her voice cold. You never even tried with Emily. Shes the gentlest girl Ive ever met. Theres no pleasing you.

Just then, the front door flew open and John rushed in. Shes not come back? We should call the police now. A child lost in Londonanything could happen.

Mum nodded, fumbling for her phone, her hands shaking as she called 999 and explained everything to the dispatcher, who promised to send help immediately.

Within twenty minutes, police arrived, efficient and kind. They questioned the neighbours, showing them my photo. One elderly woman remembered seeing a little girl hurrying to the bus stop in a red coat. The police checked with the bus driver, who confirmed that Id ridden partway into town before getting off.

As they canvassed local shops and parks, one shop assistant recalled seeing me, guessing Id been lostshe even offered help, but I hurried away.

The search grew more urgent. Mum couldnt focus, her phone buzzing with calls. Then, suddenly, she answered and her face changed utterly.

Emily turned up at my office, her boss said. Shes safe, drinking tea with me and the secretary. Red coat, blonde hair?

Relief flooded Mums face as she almost laughed and cried at the same time. Thank youIm on my way!

She rushed for her coat and keys, the police officers following closely behind.

********************

When Mum finally got to the office, I saw her before anyone else. I jumped off my chair, nearly knocking over my tea, and ran to her, arms outstretched as if she might disappear if I didnt get to her in time.

I clung to her waist, my little hands gripping tight. Tears welled up and I buried my face in the soft fabric of her jumper, unable to speak through my sobs. She crouched down, stroked my hair, and whispered soothing words: Its all right now, darling. Ive got you. Youre safe.

Eventually, I calmed down, but I wouldnt let go of her handnot even when she sat me down again, pouring another cup of tea and tucking a biscuit into my fingers. Even then, I kept checking that she was really there.

Through tears, I begged her, Please, Mum, dont send me back to Deborah. Ill be goodIll help, Ill be quiet. Ill never ask for anything, just please let me stay.

She held me tight and whispered, Youre not going anywhere. I promise youll stay with us. No one is sending you away ever again.

The office manager quietly left us to ourselves. For a brief moment, we just breathed, letting the fear ebb away.

Before long, John arrived, having sorted things with the police. He put a gentle hand on my shoulderhesitant still, but warmand asked softly if we should all go home. Mum lifted me, smoothing my hair, and wrapped that lovely, fluffy blanket around my shoulders.

The drive home was silent and calm, the city lights whisking past outside, John gently holding me in the back seat, Mums hand always finding mine. Everyone was quiet, but their hearts, I could feel it in their tight grips, were finally at peace.

When we got back, they tucked me into my bedthe one with the pink duvet, the teddy, and the fairy lights overhead. I barely stirred; the entire day had emptied any energy I had left.

Mrs Thompson never showed her face in our home again. Her harsh words, her bitterness and disapproval, never darkened our doorway. Instead, our home finally filled up with quiet and comfort and warmth.

And, for the first time, I really believed: I had the right to a happy life.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

The Right to a Happy Life
Jag ska gifta mig, men absolut inte med den här snyggingen. Visst, han är en fantastisk kille på alla sätt – men han är inte min! “Nu kom mamma hem igen med sin sambo – och ännu en man. Redan lite på pickalurven,” suckade Irina och satte sig i hörnet bakom byrån. “Ingenstans att gömma sig, det har redan snöat ute. Jag är så trött på allt. När jag går ut nian till sommaren sticker jag in till stan. Jag ska söka till lärarhögskolan och bli lärare. Det är bara tio kilometer till staden, men jag kommer bo på elevhemmet.” Mamma och gästerna slog sig ned i köket. Det hördes klunkande ljud när de hällde upp sprit, och doften av korv spred sig. Irina svalde omedvetet saliv. “Vänta du!” ropade mamman. “Varför gör du dig till?” “Ni är ju två…” “Det är ju inte första gången du har folk här,” sa mammas sambo Mikael. Ett högljutt klirr av krossat porslin. Prassel, snörvlande. Irina tryckte sig ännu längre in i hörnet. Plötsligt tystnade oväsendet. “Hör du, Niklas – hon sover,” kom mammas sambos röst. “Du sa ju att hon är en bra tjej, men ändå blir det något…” “Men hon har ju en dotter…” “Dotter? Vilken dotter?” “Irka, hon är stor nu – lär gömma sig på rummet.” “Ta hit henne,” ropade Niklas belåtet. “Irka, var är du?” Mammas sambo klampade in i rummet, fick syn på Irina och log snett. “Kom och sitt med oss!” “Jag har det bra här.” “Vad är du blyg för?” Mikael försökte krama om henne. Irina greppade vasen från byrån och slog den i huvudet på mammas sambo. Glas gick i kras. Irina slet sig loss och rusade ut ur rummet. “Ta fast henne!” ropade Mikael. Men Irina var redan vid ytterdörren. Hon hann inte ens få på sig skor, och for ut – i sockor, gamla shorts och en t-shirt – rätt ut i kylan. Männen efter, byn var folktom och snöklädd. I det stora huset hon rusade förbi skällde en hund. Någon ropade åt hunden. Irina kastade sig mot porten och bankade. Dörren öppnades av en man i fyrtioårsåldern. “Hjälp mig,” sa Irina tyst och bönföll med blicken. “Kom in!” Han drog henne i armen och stängde dörren. “Olle, vem är det?” En kvinna kom ut på trappan. “Det är Irina,” nickade mannen. “Hon har några efter sig.” “In i huset snabbt!” Kvinnan tog Irina i handen. “Berätta sen.” “Irka, kom ut på ett bra sätt!” hördes Mikaels röst. “Olle, blanda dig inte i!” skrek värdinnan. “Kom hit!” Ropen från gatan, hundskall på gården. “Vi får ringa polisen,” sa kvinnan och tog fram mobilen. “Polina, det behövs inte. Jag ska ta hand om det själv. De verkar vara från trakten.” “Hur då?” “På ett bra sätt. Lugna henne!” Han tog en påse, gick till kylskåpet – la ner en flaska och en bit korv. Ute klappade han hunden och gick ut på gatan. Mikael kom rusande: “Släpp Irina!” “Varsågod och gå!” Mikael öppnade påsen, log och nickade mot Niklas. “Kom så går vi.” *** “Jag heter Polina Sergejevna,” sa kvinnan och satte på tekannan. “Sätt dig, berätta vem du är och vad som har hänt.” “Jag heter Irina,” började flickan, hackade tänder av köld. “Jag bor i utkanten av denna gata.” “Du är Kirras dotter?” “Ja.” “Vi har inte bott här så länge men din mamma har vi hört om.” Irina sänkte huvudet och började gråta. “Men lilla vän, gråt inte!” Kvinnan kramade henne. För Irina var gesten ovant. Hon klamrade sig fast och grät ännu mer. “Nu räcker det! Vi ska dricka te.” Husvärden kom in igen: “Klart! Jag fick iväg dem.” “Och vad ska vi göra med den här sötnosen?” sa Polina och log mot Irina. “Vi tar det imorgon. Nu tar vi te och sen får hon bada.” “Vill du ha mat?” Polina satte fram en mugg och log. “Jag ser att du är hungrig.” Smörgåsar kom fram, rester av tårta. “Ät, ät!” log också Olle, som såg flickans blick på maten. Ingen pressade Irina ens med frågor – och försökte inte stirra, märkte att hon var blyg. Efter maten visade Polina henne badrummet: “Tvätta dig och ta på dig den här morgonrocken!” *** Irina önskade bara att hon inte skulle bli utslängd i natt. Det var så skönt i det varma badet. Men snart var det dags att gå ut – värdarna väntade. Hon kom ut. Mannen och kvinnan satt i vardagsrummet. Hon log skyldigt. “Tack snälla…” “Irina,” började Polina. “Jag tror inte någon direkt söker dig, och du vill inte hem.” Irina sänkte blicken. “Imorgon reser vi tidigt…” “Jag förstår,” sa Irina, ännu mer nedslagen. “Du blir ensam kvar. Öppna inte dörren åt någon! Vår Jack släpper inte in någon. Förstår du?” “Ja!” ropade Irina känslosamt. “Om du vill – kan du koka gulasch tills vi kommer hem,” log Olle finurligt. “Kan du laga mat?” “Jag är duktig på det,” skyndade sig Irina. “Jag kan städa också!” “Städa gärna om du vill,” sa Polina. *** Hon vaknade med värdarna, låg stilla av rädsla för att bli utslängd. Snart tystnade allt på gården. Hon gick upp, tvättade sig. På köksbordet fanns bröd, korv, ost, färska revben. Hon åt, städade undan, torkade ytor, tvättade golvet. Såg en dammsugare och drog igång den. Så fort hon var klar hördes: “Vad betyder allt det här?” En röst bakom henne. Hon vände sig om – en lång, snygg kille, kanske arton, med bruna nyfikna ögon. “Jag städar,” mumlade Irina. “Och du är…?” “Ja, se där,” sa han, tog fram mobilen: “Mamma, jag är hemma. Och vem är det här?” “Sonen, låt flickan bo här ett tag.” “Det gör mig inget.” Han lade undan mobilen. Granskade Irina uppifrån och ner och gick till köket. “Vill du ha te?” frågade Irina. “Jag klarar mig själv.” *** Irina satte undan dammsugaren och började torka damm, lyssnade efter ljud från köket. Killen åt, gick till badrummet. Kom ut nyrakad och doftade av rakvatten. “Hörru värden, ge mig en till flaska!” hördes rop från gatan. “Vem är det nu?” Killen gick till fönstret. “Öppna dem inte!” skrek Irina i skräck. Han tittade nyfiket på henne och log av någon anledning, gick till dörren. Irina rusade till fönstret. Utanför staketet stod mammans sambo och hans vän och ropade. Flickan blev panikslagen. Killen gick ut. De rusade mot honom – och föll… Irina tyckte de båda ramlade samtidigt. Killen böjde sig ner, sa något. De reste sig och gick skamset bort till mammans hus. *** Killen kom in igen, stannade framför Irina. Gick fram: “Var du rädd?” Hon kastade sig mot hans bröst och grät. “Vad heter du?” frågade han plötsligt. “Irina.” “Jag är Ruslan. Sluta gråta. De kommer inte tillbaka.” *** Ruslan gick upp till sitt rum och kom inte ut förrän på kvällen. Irina kokade gulasch, satt vid köksbordet och tänkte. Visst ville hon stanna här, med dessa goda människor – men visste att gränserna för anständighet var passerade. Värdarna kom hem. Polina Sergejevna skakade på huvudet över ordningen, Olle uppskattade gulaschen. “Jag får gå hem nu,” sa Irina hopplöst. “Tack för allt…” “Irina, stanna några dagar till!” “Tack, Polina Sergejevna! Men jag går hem,” upprepade Irina. Gick mot dörren – stannade. Hon insåg att hon sedan gårdagen burit deras kläder. “Kom!” sa värdinnan, tog henne om axeln till vardagsrummet. Öppnade garderoben, letade länge, hittade jeans, tröja, varm jacka. “Ta på dig! Vi har ju nästan samma storlek.” “Ni behöver verkligen inte…” “Du ska väl inte gå hem halvklädd! Ta emot, jag klarar mig.” Hon tog på sig. Tittade snabbt i spegeln – så fina kläder hade hon aldrig haft. I hallen tvingade värdinnan på henne mössa och vinterstövlar. “Irina, bär dem med hälsa!” “Tack Polina Sergejevna!” *** Livet återgick till det vanliga. Nästan. Mamma fick jobb på gården, sambon och hans vän försvann. Våren kom. En dag satt Irina hemma med läxorna. Någon knackade på porten. Irina kikade ut – hon trodde inte sina ögon! Vid staketet stod Ruslan. Såg henne, nickade: kom ut! Hon rusade ut. “Hej!” log Ruslan. “Hej!” “Mamma ville prata med dig.” *** Hon kom in i huset där hon haft en så lycklig dag. “Hej, Irina!” mötte Polina Sergejevna i hallen och kramade henne. “Hej, Polina Sergejevna!” “Kom in och ta lite te!” Hon satte sig med Irina vid bordet. “Jag har ett ärende. Vi flyger till Turkiet i en månad, min man och jag,” sa Polina drömmande. “Sonen är sällan hemma. Kan du ta hand om huset? Ge Jack mat, och katten. Vattna blommorna. Jag har massor av blommor.” “Självklart, Polina Sergejevna!” “Bra!” Hon tog fram pengar. “Här är tjugotusen kronor.” “Men varför?” “Ta emot! Vi klarar oss gott. Kom, jag visar dig allt!” Irina lade noga märke till alla blomkrukor, var djurfodret fanns. Sedan ropade Polina: “Ruslan!” Sonen kom ut direkt. “Visa Irina var Jack är!” “Kom!” Ruslan la handen lätt på hennes axel. De gick ut på gården, kopplade av Jack och gick på promenad. Hela vägen berättade Ruslan om studier, karate och deras företag. Men Irina tänkte på något annat – hon förstod så tydligt att det var en lika stor klyfta mellan henne och Ruslan som mellan hennes mamma och hans föräldrar. De var goda människor, men det här är inte en saga om Askungen – det är livet. “Om två månader gör jag provet till lärarhögskolan och klarar det, det måste jag. Jag ska plugga, jobba, kämpa – men bli någon. Jag ska gifta mig, men inte med den här snyggingen. Visst, han är fantastisk på alla sätt. Men han är inte min!” Jag är tacksam till Polina Sergejevna för kläderna och de tjugotusen kronorna. I alla fall klarar jag mig när jag flyttar till stan. Med sin inre känsla förstod Irina att just nu, i den här stunden, tog hennes tunga barndom slut. Nu börjar vuxenlivet – lika kämpigt, där allt hänger på henne. De nådde villan. Irina klappade Jack, log mot Ruslan och gick hem. Imorgon börjar hennes arbete här. Bara arbete – inget annat!