Och hon är inte alls skrämmande! Hon är fin! Emil, säg till dem!
Lilla Ylva höll den magra, randiga katten hårt mot sitt bröst, med tårarna forsande nerför kinderna så grannarna blev tvungna att hålla för öronen.
Med sin starka, klara stämma som de flesta i den stora familjen hade Ylva en förmåga att föra fram sin vilja, om än inte särskilt välformulerat så åtminstone väldigt högljutt. Fem år gammal var det ingen i området som kunde skrika så att fönsterrutorna skallrade riktigt som hon.
Alla hade för länge sen vant sig vid Ylva och det stora syskonskaran. Ingen orkade bry sig om deras påhitt alla visste hur slitigt det var för deras mamma, Annika. Hon hade ett sådant oregelbundet schema att vilken annan mamma som helst skulle varit färdig för psykbryt för länge sedan.
Staketet utanför huset, ett smitt järnstaket som omgärdade den gamla grosshandlarvillan vid Maria Prästgårdsgata, något av en stolthet bland de boende där, målades varje vår av samtliga grannar, däribland Annika. Och ville hon hänga trött på det staketet om kvällen, efter jobbet, så var det minsann också hennes rättighet.
Men sådan var hon inte, det enklaste var att dra en djup suck och säga:
Vi är ardennerhästar hela bunten! Stora, pålitliga, vackra och slitstarka. Ingen drar lasset åt dig det är bara att göra det själv. Och jag själv, jag är den odödliga ponnyn springer runt, runt utan att veta vart, men meningen har jag förstått. Någon nyper mig, jag stirrar på svansen framför, drömmer om kvällen, när alla ligger till sängs, rena, mätta och nöjda. Diskhon tom för någon har redan diskat. Och så märkligt det än låter, så är just den där tomheten lyckan.
Annika var klok, grubblande och vacker. Men med sex ungar och i stort sett ingen hjälp från någon vem hinner tänka på sig själv? Kärlek hade hon redan gett upp hoppet om.
Att vara mamma till sex barn det är ingen enkel match!
Fast ingen klandrade henne. Alla kände ju hennes historia.
Fyra av Annikas barn däribland Ylva var placerade hos henne.
Nej, Annika hade inte plockat upp dem från något barnhem för att rädda och ge dem ett nytt liv. Kanske hade hon kunnat, men livet hade andra planer. Mammarollen som ensamstående, dessutom med så många barn det hade hon inte kunnat föreställa sig ens i sin vildaste mardröm.
Men livet har alltid sina egna utmaningar. Det frågar aldrig om lov innan det sätter dig på prov.
Varsågod, här! säger livet. Nu får vi se vad du går för!
Annika behövde aldrig fundera mycket på sitt beslut det var självklart.
Alla de barn hon tog hand om var hennes arv.
Och arv tar man emot eller inte. Annika ansåg att neka var otänkbart. Ingen hade övergett henne varför skulle hon överge barnen som livet gett henne som ansvar? Särskilt när de i själva verket var släkt.
Hennes resonemang hade grund. Bra eller dålig det spelade ingen roll. Det viktiga var att hon kände så.
Annika växte upp på nittiotalet.
Jej mamma var den vackraste i stan utanför Malmö. Som tonåring var hon redan gift med en man som var affärsman på sitt vis av sådant slag man helst inte vill veta för mycket om.
Annika mindes inte sina föräldrar alls.
Hon följde med mormor till kyrkogården. Där stod en vit sten med fotografier. Den lilla Annika smekte bilderna med fingret och viskade till mamma och pappa om skolgång, fiollärare och mormors nyvirkade halsduk.
Vad som hänt fick Annika veta först som sextonåring.
Din far var kriminell, min flicka. Han drog iväg för tidigt och tog min dotter med sig. Man ska inte tala illa om de döda, men jag kan aldrig förlåta honom för din mamma. Jag grät, bad henne låta bli men inget hjälpte. Hon älskade honom och han älskade henne. Hans vänner sa att han skyddade henne med sitt eget liv när polisen kom. Kanske älskade han på riktigt Vad vet jag? Kvar blev du min enda glädje.
Då först förstod Annika varför märkliga bekanta ibland kom till mormor, drack kaffe, lämnade tjocka kuvert och försvann utan förklaring.
Mormor sparade pengarna, använde dem inte, men när Annika tog studenten köpte mormor henne en stor lägenhet centralt i Malmö.
Här, mitt hjärta. Ditt arv. Från mamma och pappa.
Men Annika ville inte bo där. Hon blev kvar hos mormor.
Varför, Annika? Fint hus, centralt, nära skolan och arbetet. Varför så envis?
Inte utan dig! Flytta med eller så bor vi kvar här!
Länge ville mormor inte lämna det lilla köket fullt av minnen. Men så dök kusinen Karin upp.
Snälla, Annika kan vi bo i din lägenhet? Jag har barn och du bor ju inte där. Får vi hyra den? Och kan du skriva oss på adressen? Utan adress får vi ingen förskoleplats!
Karin var målmedveten och energisk, och mormor såg henne som en riktig räv.
Hör inte på henne, Annika! Hon är lurig släpp inte in henne!
Men mormor, hon har ju barn
Det är hennes problem! Jag måste ta hand om dig!
Annika lyssnade, men kunde inte hålla sig undan när småbarnen Emil och Lovisa flockades kring henne. Barn fattade att de var välkomna, och när mamman ryckte i dem blev de sura:
Nämen sluta snörvla! Annika är inte er barnvakt!
Annika gav barnen närhet, medan hon funderade kring orättvisan i att ha en tom lägenhet när andra slingrades kring andrahandskontrakt. Karin var släkt och utanförskap för familj det gick emot allt Annika lärt sig.
Den repliken förföljde henne från barndomen: Hade Annikas pappa levt som folk, hade mamma varit i livet.
Det gjorde Annika känslig all strävan, all längtan efter att höra mormor säga:
Så bra gjort, Annika! Som folk, sa man förr. Jag är stolt över dig. Du växer till människa!
Bättre beröm fanns inte. Därför ville Annika vara generös fast här blev hon överraskad av mormor.
Nej, Annika. Helt fel!
Men varför? Ska Karin och barnen ha det svårare, när jag har allt?
Ja! Hon är listig! Och har du glömt rävsagan med ishyddan? Släpp aldrig in henne i lägenheten då får vi aldrig ut henne! Och då kommer du alltid känna skyldighet det är vad hon vill! Hon spelar på det. Hon har barn men vill leva bekvämt nu, inte sen, förstår du?
Jo men är det omänskligt att tänka så om människor?
Vet inte Men i längden kommer det alltid en spricka, en känsla av mörker. Vi undviker det! Låt henne klara sig! Vi hittar på något annat.
Och mormor visade sig ha rätt. När hon erbjöd sin egen lägenhet till Karin, drog Karin bara på munnen:
Jag visste att ni inte skulle lämna Annika i sticket.
Skulle du det, om det varit din dotter?
Nej, så klart Ni är min enda släkt kvar!
Då stannar du nära oss! Vi hjälper dig, det vet du.
Punkt.
Flytten blev av och Annika och mormor började nytt liv.
Men tiden står inte stilla. Annika drömde om att mormor äntligen skulle få det lugnt, ett lyckligt pensionärsliv men livet ville annat.
Mormor gick till vårdcentralen varje vecka.
Nästan som att gå till jobbet! skojade hon, med burkar av medicin på köksbordet.
Hälsan vacklade, men Annika ville alltid följa:
Vadå, är jag en gammal gumma? Det är två gator dit! Du har ditt! Jag klarar mig!
Hur Annika ångrade det där sen.
Vintern kom till Skåne, som alltid. Med snö, halka under snön, och plötsligt var olyckan framme mormor ramlade på väg från vårdcentralen, slog i huvudet och blev liggande medvetslös medan folk skyndade förbi. Taxi-chauffören, som släppte av ett par nära, ringde till Annika efter att ha hittat en lapp med adress och nummer i väskan. Men det var för sent.
Mormor dog dagen efter. Annika satt timvis i korridoren, Karin vid sin sida, båda tysta i väntan.
Hur ska jag klara mig nu, Karin?
Du ska inte klara dig utan henne! Hoppas, Annika! men Karin visste att hoppet var svagt.
Läkarna såg undan Karin förstod: Allt var förlorat.
Ett dygn senare fanns ingen återvändo. Annika förstod att hon stod ensam nu, med allt ansvar.
Och det blev snart mer.
Oskar dök upp tillsammans var de nästan fem år, och separationen gick fredligt till: två egna barn, men ingen bitterhet. Oskar, alltid rak och tydlig, talade ut: han hade träffat en ny, han kunde inte stanna men han skulle alltid ställa upp.
Vänner, Annikka? frågade han, packandes sin väska.
Visst Oskar, hör du vad du säger? men Annika, skakad som hon var när taxichauffören ringde den där dagen, kände sig tom, inte arg.
Vad skulle hon göra? Barnen avgudade pappa. Hon hjälpte honom packa och tog avsked utan drama. Sen ringde hon Karin:
Kom hit
Karin, som bodde i mormors lägenhet och var chefssköterska på sjukhuset, la ifrån sig sin dotters pyssel och hann bli irriterad, men suckade, hörde Annika viska, och svarade:
Jag är där snart!
En halvtimme senare höll hon Annika i famnen, muttrade om Oskar och hans släkt hela vägen tillbaka till 1700-talet.
Sluta lipa! Bättre att han stack än senare sådana där män är, ja, vad ska jag säga vanliga jyckar! Men du barnen! Han har lovat hjälpa till, Annika, och det tror jag han håller! Titta på mig min man stack också. Barnen blev bara mina. Han skickar sina kronor ibland, men ingen bryr sig. Jag är både mamma och pappa och så får det vara.
Men Karin, vad gör jag nu?
Du grälar inte. Det är mitt enda råd. Resten löser sig. Med tiden.
Tid, du säger att det läker?
Nej, det är lögn. Tid läker ingenting. Men nya bekymmer tar plats och smärtan slumrar bort. Inte för att den blir mindre, men man tänker på annat.
Var har du lärt dig allt det där?
Av din mormor. Hon finns med oss än, ska du veta. Jag hör henne här, bredvid oss.
Tack, mormor Annika grep efter hushållspappret och torkade tårarna. Men varför gör det så ont?
Det är så det ska vara! Det är bara de döda som inte känner något. Känn! Det blir bättre!
Karin fick rätt, tiden gick, Annika repade sig. Hon hade inte tid att sörja länge.
Oskar ställde upp, tog barnen, gjorde sitt bästa. När han en dag berättade att han skulle bli pappa igen blev det ett lågmält – Det är väl bra
Något senare kom ytterligare en nyhet.
Karin, vad har du nu gjort?
Ja, du, Annika. Ska jag detaljerat förklara processen? Men faktum är att jag väntar tvillingar och barnens far stack! Han flyttade innan jag han skrämma honom ordentligt!
Vad gör jag, Annika? Hur ska jag klara mig? Jag har ju redan Emil och Lovisa. Och nu två till?
Med tårar i ögonen gömde Karin sig på toaletten, medan Annika såg barnen festa på godis ur skålen:
Hallå, ungar! Emil styrde upp. Alla ska ha! Och du, Annika, ta en karamell! Det hjälper när man är ledsen.
Då, när hon såg på Emil, tog Annika sitt beslut ett beslut många skulle kalla vansinnigt.
Du är galen! Karin höll fast gåvobrevet och skakade på huvudet. Jag kan inte
Jodå det kan du. Det är som det ska vara, Karin. Det hade mormor förstått. Dina barn behöver ett hem. Ta lägenheten.
Så blev mormors lägenhet Karins, och hela den udda familjen väntade på tvillingarna.
Ylva och Linnea föddes som planerat. Små och skrikiga, markerade de sin plats i världen.
Högljudda tjejer! Vad heter de, mamma?
En efter mamma Ylva, och en efter moster Linnea.
Måste varit en fin moster?
Hon var fantastisk. Utan henne hade barnen aldrig funnits.
Annika mötte Karin utanför BB, tillsammans med barnen.
Nu är vi lite fler viskade Annika och sneglade på tvillingarna. Så vackra!
Bara de blir lyckliga Karin höll om sina barn, med oro i bröstet.
Hade Karin sagt något till Annika, sökt läkarhjälp i tid, kunde allt varit annorlunda. Men vilken mor tänker på sig själv?
Dålig blev hon en vecka efter hemkomsten. Hon vinkade till Emil på väg till skolan:
Passa småttingarna. Jag har ringt ambulansen. Säg till Annika. Och gör Lovisa inte rädd!
Karins hjärta gick plötsligt sönder. De kunde inte rädda henne.
Nu stod Annika inför ännu ett beslut.
Du är enda släktingen, javisst, sa socialtjänstkvinnan trött. Men fyra barn till, när du redan har två själv Vi måste tänka på det.
Annika höll med det var en omöjlig situation. Men sätta Emil, Lovisa och tvillingarna i fosterhem eller barnhem nej, det fanns inte. Ansvar var ansvar, det sade alltid hennes mormor.
Oskar hjälpte: han hittade jurist, hjälpte med papper, tog barnen med sig. Satt i köket medan Annika sprang på myndigheter.
Din nya fru protesterar inte?
Nej. Hon är också mamma. Och hon vet en sak.
Vad?
Du tar aldrig tillbaks mig.
Nej.
Så varför ska hon oroa sig? Oskar log. Men Annika, är du säker?
Nej. Jag är livrädd. Men vad kan jag göra? De är alla mina. Vem kan dela på syskon? Vem kan skicka dem bort?
Vad är du mest rädd för?
Att jag misslyckas. Jag är ensam.
Inte nu, om du låter mig hjälpa. Jag är skyldig det. Gråt inte vi klarar det! Och Annika
Ja?
Jag har aldrig träffat en modigare kvinna aldrig. Och jag tror på dig.
Om Gud ändå hörde dig, Oskar!
Han hör, och mormor tar hand om resten där uppe!
Annika log för första gången sedan Karin dog.
Sen blev det rörigt och svårt.
Hon höll ihop, men vissa nätter brast det. Då gömde hon ansiktet i kudden och viskade:
Mormor, hjälp mig! Hur ska jag klara det här?
Minnet gav svar ibland tydligt, ibland bara som en känsla. Men Annika reste sig, gick vidare. Barnen älskade henne. För dem var hon den viktigaste i världen, och alla visste att vad som än hände, skulle de springa till henne.
Precis så var det nu. Ylva kramade den utslitna katten hårt och fnyste mot grannens sura ord:
Annika kastar ut dig och den där loppiga katten på gatan! Se på henne, Ylva äcklig, säkert skabb! Släpp den där!
Aldrig! Ylva sökte förtvivlat stöd hos storebror Emil, tittade mot porten.
Just den dagen skulle Annika ta barnen till Skansen. Hon steg upp tidigt, fixade frukost, samordnade allt, skickade ut barnen på gården.
Ta lillasystrarna till gungan, Emil! Jag hittar mina gamla joggingskor strax!
De ligger i Sagas skåp! Hon städade där! Vi är ute! Och mamma, sminka andra ögat annars ser det tokigt ut! Ta det lugnt jag passar dem.
Annika smet genom lägenheten, hittade skorna, bättrade på mascaran, målade till och med läpparna, något hon sällan gjorde på helgen. Särskilt idag ville hon känna sig fin.
Hon hade lärt sig ibland måste man ta hand om sig själv.
Hon kunde följa efter sina barn och oroa sig över fläckar på kläderna, eller så kunde hon köpa sockervadd, ge alla glass, och ropa:
Jag drar till elefanterna hänger ni med?
Och så mindes hon själv besöken med mormor. Hemkokt saft, mackor på bänken vid elefanthuset, en hand att hålla i. Dagar man aldrig ville skulle ta slut.
Nu kokade Annika kompotten själv, packade smörgåsarna och tänkte att hennes barn en dag gör samma sak för sina egna.
Hon kastade en sista blick i spegeln, tog ryggsäcken och rusade ut.
Grannen mötte henne i trappan, flinade:
Skynda dig, Annika! Där ute väntar en överraskning.
Ylva sprang emot henne, höll fram katten.
Mamma! Titta! Är hon inte vacker?
Vad svarar en mamma då?
Inget.
Hon tog katten i nacken, granskade, suckade:
Skansen är inställt. Vi har fått en tiger! Emil, vet du närmaste veterinär? Kom, nu går vi!
Och det blev en bra dag. Inte för att de kom till Skansen. Men för att de hämtade hem en trasig katt, som några månader senare förvandlades till familjens vackraste och käraste kelgris.
Det förvånade ingen. För hemma hos Annika visste alla: där det finns kärlek, där finns det alltid plats för lite mer.
