Julias hämnd
Kära läsare, ni kan följa min kanal “Klara dagen” i appen MÅNGA, här är länken:
Höstregnet faller tyst och tråkigt, men aldrig riktigt ordentligt. Julia sitter och tittar ut genom fönstret på bussen som tar henne hem. Egentligen har hon sedan länge kallat den stora, bullriga staden för sitt hem sin lilla etta högt upp i en HSB-fastighet. Men deras gamla villa ute i Småland, huset där hennes föräldrar ännu bor, har förlorat sin betydelse sedan hon flyttade och gradvis blev stockholmare, van vid tempo och stadsliv.
Vid tjugosju har Julia ändå åstadkommit en del, och det är hon stolt över. Först utbildningen på Karolinska institutet, sedan jobbet på en anrik skönhetssalong på Östermalm. Hon går ständigt på kurser och föredrag, satsar hårt på sitt yrke.
Hon skulle egentligen inte åkt, om det inte vore för de konstiga signalerna mellan föräldrarna på sistone. När hon ringde mamma var pappa aldrig där. Ringde hon pappa hade mamma plötsligt ärenden hela tiden.
Men mamma, vad händer egentligen? frågade Julia.
Men mamma Anna var undvikande. Det är bra, gumman. Allt är som det ska och vi mår bra.
Från Växjö tog hon flyget, och sedan är det två timmar med buss. Hon har kört sträckan oräkneliga gånger och tycker knappt det är långt.
Bussen svänger in vid stationen i den lilla ort där hon växte upp. Hon känner igen varje gata, varje affär. Allt verkar sig likt förutom att Konsum blivit Coop och tallarna vuxit sig ännu högre. Här regnar det inte längre, solen lyckas kämpa sig igenom de grå molnen då och då.
Julia har meddelat sin ankomst, även om hon inte kan säga exakt när hon kommer.
En sömnig taxi väntar utanför stationen, chauffören småpratar knappt när han lastar Julias lilla resväska i bagaget.
Vart ska vi?
Sveavägen 15, svarar Julia.
Föräldrahemmet är sig likt med blå fönsterluckor, syrenbuskarna doftar i trädgården och bredvid grinden står tre björkar som hennes pappa planterade när hon slutade nian.
Julia! ropar Anna, kastar sig ut genom dörren när taxin rullar fram. Äntligen, Julia, min älskade dotter! Hon ser på Julia med tårar i ögonen både ler och gråter.
Men mamma, jag har saknat dig också! Men gråt inte nu…
Det är bara glädjetårar, det är ju tre år sen sist.
Julia parkerar väskan i hallen, sparkar av sig bootsen och sätter sig i soffan. Anna slår sig ner bredvid, tar om hennes axlar. Där sitter de i ett par minuter, tysta, bara ser på varandra.
Till slut ställer Julia frågan Anna fruktat.
Mamma, var är pappa? Är han inte hemma?
Jag fixar lite fika så pratar vi sen, svarar Anna.
Julia noterar den nya duken på köksbordet, det blommiga porslinet som inte fanns förr. Somligt känns igen, men ändå inte. Hemma i Stockholm har hon helt annan inredning.
Mammas pannbiffar var hennes favoriter. Grönsaker från egna landet, ostkaka, röror och småkakor i mängder, precis som det brukade vara.
Mamma, är pappa bortrest? Du är så konstig tyst.
Ja, han är i Jönköping några dagar. Men…, säger Anna plötsligt på allvar, jag har behövt prata med dig, och pappa också… Vi har inte riktigt kunnat ta det på telefon. Det blir så konstigt. Och du har alltid så mycket, jobb, kurser… Förlåt, vi skulle sagt det tidigare, men vi ville inte göra dig ledsen vi har separerat.
Vadå separerat? Julia reser sig, öppnar garderoben i deras sovrum ingen pappas skjorta, ingen doft av rakvatten.
Var är han? Var bor han nu?
Sätt dig, snälla. Ibland klarar man inte att leva tillsammans längre, även om man försökt. Vi är båda överens, säger Anna trött.
Bor han hos farmor?
Var skulle han annars, det är ju hans föräldrars hus.
Jag måste prata med honom!
Han är borta tills imorgon. Ta det lugnt.
Men mamma! Ni har ju varit ihop så länge! Har han träffat en annan kvinna?
Anna suckar. Ja. Han bor inte ensam nu. Det var oundvikligt.
Vem är hon?
Du känner henne inte, hon kommer från en by i närheten.
Bor hon i farmors hus nu!?
Var annars?
Julia håller sig för pannan. Och du säger det så där, som om pappa bara glömt köpa mjölk och inte lämnat hela familjen.
Julia, vännen… Vi har glidit ifrån varandra. Ni barn ser inte alltid det. Han är fortfarande din pappa, och du är viktigast för oss båda.
Hon är väl tjugo år yngre.
Nä… Tio är det nog. Det är så det är ibland.
Det spelar ingen roll. Det är svek.
Han har alltid brytt sig om dig. Förlåt att vi väntade med att berätta.
Mamma, du är så blid. Men jag är inte sådan. Jag är rättvis. Och någon som sviker ska få känna att det inte är okej. Jag vill inte träffa honom.
Anna ser ledsen ut, tårarna bränner igen, men de är tysta.
Julia går till sitt gamla rum, byter om och ger sig ut i höstkvällen. Luften är tjock av dofter från skog och vatten. Hon minns sina vänner från förr, men de har hon knappt kontakt med längre. Arbetet i staden har förändrat henne. Värderingarna har blivit nya.
Mamma, jag går en sväng ner till sjön.
Men det blir nog regn, ska du inte låta bli?
Jag är snart tillbaka.
Farmors gamla hus, lite snett men charmigt, står på andra sidan vägen. Hon går in. I köket står en kvinna i fyrtioårsåldern och rör i en gryta.
Är det du som tagit över farmors hus? stirrar Julia.
Du är Julia va? Jag heter Karin. Börje eh, din pappa visade ett foto.
Mycket nöje. Det här är fortfarande mitt barndomshem, så jag har min fot i dörren, säger Julia kallt.
Vad är det för idé att bråka med mig? Börje hämtade mig hit. Jag gör ingen illa.
Du har förstört allt. Mamma och pappa var gifta över tjugofem år.
Julia, det var trasigt långt innan jag och Börje träffades…
En pojke, kanske tolv, sticker in huvudet.
Arvid, gå ut och lek! säger Karin.
Pojken ser nyfiken ut på Julia, hans blå ögon är förundrade.
Du blir inte kvar här, det lovar jag, väser Julia och går ut.
På väg hem muttrar hon: “Pappa har verkligen överraskat mig, en okänd kvinna i farmors hus…”
All ilska kokar i Julia hon vill skrika ut allt mot sin pappa, säga att han aldrig borde lämnat mamma. Samtidigt vet hon, att hon är maktlös. Hon kan inte vräka någon hur enkelt som helst, och det gör henne galen.
Åren i Stockholm har härdat henne, kanske är det stressen, jobbet, ständiga krav. Hon har lärt sig stå på egna ben, sätta gränser, samarbeta och konkurrera. Hemorten har blivit höljd i dimma, verkligheten finns i staden nu.
Men nu, när hon är hemma, känner hon hur mycket hon saknat detta: huset, värmen, föräldrarna. Hon ville ju bara sitta vid köksbordet vid foton och minnen. Föräldrarnas skilsmässa slår henne hårdare än hon anat. Mitt i all denna självständighet känner Julia sig liten och försvarslös. Och hämnden är det enda vapen hon tror sig ha kvar.
Var har du varit? utropar Anna oroligt när Julia återvänder. Du dröjde så vid sjön.
Jag träffade henne, konstaterar Julia. Hon har en son också så nu får pappa leka bonuspappa.
Anna blir blek och greppar sitt halsband, finner knappt ord.
Varför gjorde du så? Jag bad dig aldrig
Men mamma! Hur kan du vara så lugn? Ni var gifta så länge! Är du likgiltig? Vill du inte att han ska förstå vad han gjort? Är inte det här orättvist?
Vad hjälper hämnd? Vi blev kvar för din skull. Men till slut var det bara du som hade oss gemensamt.
Säger du för att ursäkta honom?
Nej, Julia. Jag jagade efter din pappa när jag var ung. Till slut blev han min. Vi älskade dig och du växte upp i värme. Men till slut… så var det bara vanan kvar.
Varför berättade du aldrig, varför höll du det inne jag är ju vuxen!
Hur skulle jag prata, du jobbar alltid. När jag märkte att Börje fick känslor för någon annan, pratade han öppet. Han har alltid varit ärlig. Jag stod inte ut men kunde ändå inte hålla fast honom.
Ni hade kunnat prata, åka bort, gå till familjerådgivning.
Sånt gör man i stan, här på landet är det annorlunda. Man bär sin sorg tillsammans med grannarna, alla känner alla. Det är klart det sved när Börje gick vidare, men nu kan jag inte göra något mer åt det.
Mamma, du var envis som ung men nu flyter allt bara på!
Jag vill bli älskad för min egen skull. Behöver jag låtsas att jag är gammal? Tänk om jag också träffar någon ny?
Anna gråter högt, Julia kastar sig om hennes hals.
Mamma, nej, ingen kan ta dig ifrån mig!
Jag har kanske redan en, säger Anna snett. Minns du din klasskamrat Märta Silvert?
Julia skrattar plötsligt. De var bästa vänner tills klassen splittrades.
Ja gud, Märta! Hon hade alltid fläta först, sen tofs…
Efter Marthas mamma gick bort för tre år sedan är hon ensam, hon har barn nu. Och hennes pappa, Erik, brukar hjälpa mig ibland…
Mamma, jag dömer dig inte. Men du måste förstå, för mig är ni alltid en familj. Allt var tryggt. Jag vet inte hur jag ska ta in allt detta nu. Visst, jag har mitt jobb, mina vänner, min pojkvän, men plötsligt undrar jag om kärlek verkligen håller…
Misstro inte, det blir bra. Hade Märta varit hemma nu hade du fått träffa henne, säger Anna.
Men pappa vill jag inte se.
Julia bäddar och tar kvällen.
Börje blir borta tre dagar till, messar och försöker ringa. Julia svarar inte. Stoltheten stoppar henne, ilskan pyr.
När han återvänder kör han rakt från farmors hus till deras. Julia märker att han åldrats mer grått, mer rynkor, trötta ögon.
Pratar du inte med mig? Får jag inte ens krama dig, Julia? säger han.
Varför? Du har ju ett nytt barn nu.
Det är Karins pojke, Arvid. Men du, Julia du är min min enda.
Hej då, pappa, säger Julia, och går in i sitt rum.
Anna och Börje utväxlar blickar. Sen går han.
Det är sista dagen innan hemresan. Julia går ensam mot sjön. Hon ser pojkar cykla förbi en av dem är Karins son. Hon tänker först att allt är meningslöst, men då hör hon ett rop.
En av pojkarna har kraschat, sitter på en hög brädor, blod strömmar från knät. Julia kastar sig dit, ser att Arvid fastnat i en spik den andra foten är nog stukad. Med van hand ger hon första hjälpen.
Håll ut, det kommer ordna sig, säger hon och ringer sin pappa.
Fem minuter senare kommer Börje i sin Volvo, Karin hoppar ur och rusar mot Arvid.
Arvid, vad har hänt?!
In i bilen! kommanderar Julia.
Vad har du gjort med honom?! skriker Karin, vilsen av oro.
Börje bär in pojken i bilen, Julia hoppar in.
På vårdcentralen är det tomt, men några rop på hjälp får sköterska och läkare att komma springande. De tar hand om såret vänsterbenet granskas noga.
Karin sitter tyst. Börje nickar mot Julia. Hon lämnar dem i väntrummet, går hem.
***
Nästa dag, strax före lunch, står Julia och Anna vid busshållplatsen. Himlen är tung, regnet hotar. Allting känns fel. Så mycket hoppades Julia på denna resa, nu är hon bara urlakad.
En Saab stannar en bit bort, ur kommer en kvinna och en äldre man med ett barn Märta Silvert och hennes pappa.
Vad roligt att du är här, Julia! säger Märta och kramar henne. Synd vi ses så kort!
Julia, känner du igen mig? Det är jag, Erik, säger mannen och ler.
Julia skrattar åt minnet av sin nolla, när hon som barn kurade bakom pappa Börje.
Hon lämnar sitt nummer till Märta och pratar snabbt på, när Volvon rullar fram. Börje, Karin och Arvid stiger ut.
De går fram till Julia. Arvid försöker stå själv, ler stort.
Ser du, Julia! Jag klarar det själv nästan!
Klart du gör, du är modig, säger Julia varmt. Och du kan kalla mig Julia, inget tant!
Förlåt för igår, viskar Karin. Jag blev så rädd för mitt barn. Han betyder allt, precis som du för Börje.
Julia ser på alla runt sig, gamla och nya, och inser: här, på hennes barndoms ort, hänger de alla ihop ändå.
Bussen kommer, Anna gråter ljudlöst.
Sluta nu, Olli, Julia kommer snart igen. Visst? säger Börje och kisar mot Julias ögon.
Och där händer något. Hon tar ett steg mot honom, han lyfter henne i luften, kramar henne hårt som om hon vore liten igen. Julias armar ramar in hans nacke.
Kom tillbaka igen, min älskling, och förlåt!
Självklart, säger Julia, och tar adjö av mamma och Märta.
Hon sätter sig vid fönstret, vinkar och blundar när hon hör ropet där ute: “Kom tillbaka!”
Jag kommer! viskar hon, och känner att det är sant.
Bussen rullar långsamt iväg genom den gropiga asfalten, och solen bryter fram mellan molnen och lyser på alla dem vars hjärtan bankar för Julia där, i hennes gamla hemby.
