Några märkligheter i familjen Linnéa Skogstjärnas liv
Linnéa gick ut med sin hund igen
Herre Gud, vad har hon nu gjort med det stackars djuret? Titta, titta, svansen på Loke är ju inte längre lila, utan rosa! Ser du hur den vippar! Som ett jordgubbsmoln i motljus!
Vad kan man göra med en sådan flicka? Hon är ju lite egendomlig, men snäll och pålitlig. Man träffar sällan sådana nuförtiden! Gamla mormor var så sjuk och Linnéa satt på sjukhuset dagarna i ända och svävade omkring henne som en vårvind, helt utan tanke på sig själv.
Tänk, ändå. Igår såg jag henne bli avsläppt utanför porten av en mycket stilig ung man
Kanske det var en taxi bara!
Taxi, minsann! När började taxiförare kyssa unga damers händer här i Sundsvall?
Är det så illa?!
Just det! Jag säger dig, Linnéa är snart gift.
Men det är ju bra! Mormor kommer glädjas! Sådan flicka hon har fostrat klok, vacker, värdig. Om det bara inte var för hennes yrke, vore allt perfekt!
Och vad är det för fel på Linnéas yrke då?
Brottsutredare? Tycker du verkligen det är nåt för en flicka?
Jaså? Hur många unga kvinnor följer lagen, precis som hennes mormor? Dessutom, Linnéa gör det galant! T o m tidningarna har skrivit om henne, och det var ett reportage på SVT. Men du säger ändå
Jag säger ingenting. Må Gud ge henne lycka! Man såg redan när hon var barn vad det skulle bli av henne. Kommer du ihåg hur hon var?
Hur skulle man kunna glömma! Lik mormor i allt! En riktig eldfläcka!
Hon, som grannarna på bänken under björken på gården talade om, spatserade förbi, bugade artigt och så, plötsligt, kastade sig iväg i stora hopp efter den snurrande lilla hunden med svansen i rosa, som en gryningskyss.
Nu susar hon iväg igen! Vart är hon på väg?
Vart annars! Hon ska möta sin syster! Ingrid kommer hem idag!
Vet du det, du?
Så sa Linnéa till mig igår, då! Se nu, taxin kommer.
Ur dörren till bilen klev en lång, smal ung kvinna. Hon sade inget, men gick mot Linnéa och kramade henne hårt. Hon visslade på Loke, som dansade runt deras skor.
Linnéa! Vad har du nu gjort med hunden?!
Visst är det fint? Mormors favoritnyans!
Men, vad jag har saknat dig, din lilla stjärngalna!
Linnéa kramade sin syster igen och skrattade som solen gör genom vass.
Alla i stadsdelen visste att Linnéa Skogstjärna var en flicka med en aning skruv. Märkligheterna hade börjat redan när hon var liten, med två flätor och stora sneda rosetter, knutna med mormors kärlek. Hon hälsade artigt och log lite snett med tänderna, så snett att fosterpappan senare skulle rätta till dem. Efter leendet kom ett föga hemlighetsfullt:
Hur mår ni idag?
Men man vänjde sig snabbt av med att svara, även om man inte hade några spindelnätshemligheter i gömda garderober, eller pratglada papegojor som fördärvar hushållets anseende.
Grejen var att man var lite rädd för Linnéa.
Hon var nämligen fasansfullt pratsam.
Inte så att man lyssnade så noga på barns joller. Men Linnéa var inte vanlig. Hon hade en gåva: Hon kunde koppla ihop det hon hört och sett, och leverera det, oombedd, till precis den det gällde.
Tant Siv, medan du var på arbetet kom din gubbe till fru Majken på tredje våningen. Med blommor! Exakt sådana som han gav dig på födelsedagen gula! Fast den buketten var större. Jag ville lukta på blommorna men han sa nej, och gick till Majken. Varför får hon lukta men inte jag?
Siv, som ännu låtsades tro på sin mans nävar om övertidsarbete, ryckte till, såg sig om att ingen granne hörde barnets prat, och skyndade snabbt förbi Linnéas mormor.
Men barn, varför pratar du med tant Siv? Hon frågade ju inget! Mormor knotade, utan att förklara varför.
Linnéa blev lessen.
Hon förstod ärligt inte vad som var så farligt att säga. Vad hade hon gjort?
Det var detta, obegripliga och lite ledsna.
Om mormor förklarat varför man inte talar med Siv om gula blommor, kanske Linnéa varit tyst nästa gång.
Men mormor blev som ett grått monument från Stortorget, där Linnéa brukade leka på söndagar. Hon höll Linnéa i handen med en särskild, nästan granitartad ömhet, och tindrade med bister blick inga godisar ikväll, lilla dam!
Linnéa surade, tills hon kom ihåg att statyn på torget ändå inte liknade mormor: Den hade duvor i håret det hade aldrig mormor!
Det var fosterpappan, pappa Arne, som berättade om den där skallige farbrorn i sten. Linnéa kisade mot solen, granskade hans hjässa och undrade:
Varför är han så flintskallig?
Han var nervös, min lilla. Arne drog aldrig ut på svaren.
Så, han var orolig? Linnéa smalnade på munnen, precis som mormor. Hade han ett svårt jobb?
Jajemen!
Jobbade han också som barn-tandläkare? Nu föreställde sig Linnéa statyn på mottagningen och såg framför sig barnen tjuta när den flintskallige huvudet duckade in genom dörrglipan och frustade:
Nästa!
Fosterpappan började skratta så hela torget ekade.
Om det ändå varit så! Då hade världen varit annorlunda. Nej, lilla vän, han var statsminister.
Vad är det för något? Ska alla ha fjädrar då, som indianböckerna? Hon såg framför sig silverskrud och duvfjädrar till prydnad.
Nej knasboll, örnfjädrar ska det vara egentligen!
Stackars örnar! De är så fina, och gör minsann inte sånt där som duvor! Som mormor säger man ska gå på toa där det är lämpligt! Som när du gömde dig i buskarna på fisketuren.
Nu doppade Arne sin näsa i näven, som för att kväva ett skratt. Folk vände sig om och Linnéa skakade på axlarna: Vad är det som är så tokroligt?
När Arne hämtat sig bytte hon anklagande ansiktsuttryck:
Beter du dig, faktiskt? Är du hästen Budjonny?
Va? Han torkade ögonen.
Man ska vara ödmjuk! Det smyckar karaktären. Så sa mormor alltid!
Arne skrattade och drog iväg med henne till kiosken, där det blev “hemlig” glass som kompensation för sitt osunda beteende.
Hemlig, för mormor förbjöd glass före lunch. Men Arne hade aldrig haft så strikta regler för sig.
Linnéa, berättar du för mormor om glassen blir det liv!
Blir det bråk?
Åh jo! Mormor har temperament.
Men du är ju inte lydig!
Jag är man! Det är skillnad.
Så får vi då berätta? Linnéa var slug.
Nej! Lydnad är en sak, att störa kvinnofrid en annan.
Är du feg, då?
Nej, erfaren! Fred är bättre än bråk.
Vad betyder det?
Det ska jag berätta, men först köper vi blommor till mormor.
Till varför?
Så hon inte ser att du är så nöjd!
Så accepterade Linnéa sin fosterpappa. Inte bara var hon räddare om honom än sin riktiga farfar, hon älskade Arne av hela sitt lilla hjärta. Han kom in i hennes liv som en nyårsgåva mormor, upptagen professor i rättsvetenskap, tog omgifte med sin gamla skolkamrat. Hon var inte sentimental, förutom i två fall: sitt barnbarn och Arne. Ödet förde dem åter ihop när de båda behövde någon. Han var kort, rund som en svamp, tålmodig; mormor hög, självklar och eldig. Märklig duo, tänkte man, men de hörde ihop.
Och ändå, mormor var, bakom allt sitt förnuft, hopplöst romantisk. Hon hade drömt om serenader under månen, men ingen såg det. Första maken respekterade hennes hjärna, men aldrig hennes drömmar. Så när hon blev lämnad grät hon ibland tyst om natten, och blev snäv i själen.
Det var ogripbart, tills hon fick ta hand om lilla Linnéa, vars föräldrar var prestigefyllda arkeologer och skickade sin skatt till mormor medan de samlade andra. Linnéa blev som sin mormors helt egna egendom och kärlek.
Flickan trivdes bäst hos mormor och blev aldrig frisk av dagis “Låt dagis vara!” sade Arne, och så blev somrarna på landet perioder av vänskap, lekar under höga tallar, pioner och syrener, med bästa vännen Elsa, busungarna Sigge och Gunnar, dansande Stina som drömde om operan. Där var alltid fullt av barn, och Linnéa blev mittpunkten.
När hon var sex dök Ingrid upp en ny sorts flicka: fräck, sotig och visste alltid vad hon ville. De blev systrar, även om de var olika i allt. Första mötet var overkligt: plötsligt dök Ingrid under bordet och snodde jordgubbar, medan mormor spillde sylt och husets katter murvade ner sig från verandan.
Vad skriker du för? Undrar du inte varför jag är här?
Så fick Linnéa ny vän.
Det visade sig att Ingrid var den enda kvarvarande föräldralösa dottern till mormors släkting, och bara mormors initiativ räddade både henne och hennes morfar Paul landsfiskal, känd i hela trakten, men trasig av sorg. Hans dotter och svärson störtade i ett plan, och kvar blev bara Ingrid.
Hur kunde mormor inte hjälpa? Hon såg hur lik Ingrid var Linnéa, och mitt hjärta vek sig. Med Arnes ord “Ge de här barnen en familj vi klarar det!”
Så gick Paul vidare mot evigheten i sin favoritstol, med Ingrid stadigt klängande på sig och utropet:
Morfar! Ojdå! Linnéa säger att jag är hennes syster nu! Tänk ändå!
Alla formaliteter ordnades och Ingrid blev kvar.
Och även om de två var olika, knöt de ett livsviktigt syskonskapsband. För Linnéa fick hon äntligen höra sanningen den raka, rejäla svenska sanningen: vad man säger, vad man låter vara osagt, vad som får stanna i hjärtat.
Inte detektiv, Linnéa! sa Ingrid. Morfar sa alltid: det är en hundgöra, och så snokar ändå bara någon efteråt.
Då blir jag utredare, så att det finns åtminstone en vettig, skrattade Linnéa, ovetande om vilket ansvar som väntade.
Och som alla vuxna till en början skrattade åt henne och kallade henne en knaslisa, så stod ändå mormor och Arne bakom henne, trygga och rejäla, med armarna i kors och det ständiga:
Linnéa, har du fått i dig något idag? Nej?! Förargligt! Och du skrattar, Ingrid, men du har säkert inte smakat frukost! Kom och ät, nu! Arne! Behöver du särskild inbjudan? Släpp nu Loke, tvätta tassarna! Stackars djur! Varför rosa svans? Är det något ni sett på tv? Det tycker ni inte om? Märkliga barn! Soppan kallnar! Till bords, genast!
