Jag och du
Daniel, jag vet inte vad jag ska göra! Hon vägrar lyssna på någon! Hon har bestämt sig för att behålla barnet! Vad för barn, Daniel? Hon är bara nitton! Hela livet ligger framför henne! Tänker hon hoppa av universitetet nu? Och sen då? Ska hon jobba som städerska? Det här måste vi lösa. Du måste hjälpa mig!
Med vad, mamma?
Daniels röst var så iskall att Marianne nästan tappade telefonen. Så där hade hennes son aldrig pratat med henne förut. Han hade alltid varit hennes snälla och mjuka pojke Men nu? Vad har hon gjort för fel? Det var ju inte hon som var skyldig till situationen, utan Malin! Hon blev minsann förälskad! Dumma flicka Hon kunde väl lyssnat på sin mamma! Men nu är det för sent att gnälla. Det är ju mitt eget fel. Jag har skämt bort henne och alltid funnits där, som en kompis nästan Varsågod, Marianne Pettersson det här är resultatet av din uppfostran! Men varför just så här? Daniel är ju den perfekta sonen! Smart, artig, hjälpsam alltid finns han där även om han bor själv numera. Det måste man förstå, han är ju vuxen, även om jag tycker det är dags att bosätta sig tillsammans med någon, kanske skaffa barn så jag får barnbarn. Men han bara skjuter på det Längtar efter att få gulla med ett barn. Hur länge ska jag vänta?
När Malin var liten fanns det alltid massor att göra skjuts till träningar, tävlingar, ingen tid att fundera över livets mening eller tiden som gick. Men nu är hon självständig. Inte sportar hon längre heller, och är knappt hemma. Alltid på språng. Pluggar, träffar kompisar, engagerad i en frivilliggrupp och nu dessutom han. Fy, hjälp mig Gud. Var har hon hittat det där underliga exemplaret? Han verkar så tafatt, värsta sölkorven! Det såg jag direkt. Men Malin blev blixtförälskad! Hon förstår sig aldrig på människor. Alla är alltid goda i hennes ögon! Hur jag än försökt förklara att de riktigt schyssta är sällsynta, närmast unika, så fattar hon inte. Och nu ser vi resultatet. Hur löser man det här? Julen står för dörren, men här är det bara huvudvärk Och så Daniel varför pratar han så där med mig?
Daniel, varför pratar du så där med mig?
Var är hon, mamma? Daniel svängde in på en göteborgsk bakgata och stängde av motorn. Hans vanliga lugn var som bortblåst när ordet barn nämndes. Händena darrade, allt blev mörkt för ögonen, han ville skrika högt som då, när det inte hjälpte ändå, men nu heller skulle det inte hjälpa. Det var bara att lugna sig och försöka göra något. Om inte för sitt eget barn, så i alla fall för det här Malins. Att åtminstone hennes barn skulle få leva.
Åh mamma vad håller du på med? Du har alltid älskat Malin mer än mig. Klart; en flicka, dessutom ett sladdbarn! Hur skulle du kunna värja dig för ett sådant blåögt underverk med mjuka blonda lockar? Malin var alltid vacker, redan från första dagen. Själv hade Daniel vant sig vid småbarn hela släkten vimlade av fastrar och kusiner, ständigt nya bebisar med starka Pettersson-gener: gråblå ögon, bastant kropp, armar och ben som skulle visas upp för släkten ju tjockare desto bättre. Alla likadana utom Malin. Hon hade släktens ögon, men resten den där tunna svanliknande halsen, armar och ben som om de huggits ut av marmor så sköra att ingen kunnat tro det var på riktigt. Mamma skämdes först nästan för sitt ovanliga barn, men blev sedan så stolt att hon blänkte när Malin gled runt som en fjäril bland kusinerna på släktkalasen.
Tänk att det föds ett sånt vackert barn! suckade fastrarna, rättade till rosetter och klänningar på sina egna döttrar.
Och när Malin för första gången klev ut på gymnastikmattan i finaste dräkten, var det klart att den flickan var ämnad för större saker än att bara vara söt.
Hon blev träningsprodukt nummer ett, medan Daniel äntligen fick frigöra sig från föräldrarnas ögon. Mamma älskade honom också, men kunde inte låta bli att stoltsera:
Daniel vann fysikolympiaden. Japp, den största och viktigaste! Vi behöver inte oroa oss för hans framtid. Han är ett geni! Resultat i matte får vi också snart där lär han vinna igen. Nej, nej, uppfostran är inget märkvärdigt, bara man ägnar sig åt barnen.
Mamma märkte inte hur kvinnorna runt henne rynkade pannorna och tryckte ihop läpparna. Hon brydde sig inte. I hennes värld var allt bra. Geniala och vackra barn, en omtänksam man, egen frihet. Hon jobbade lite då och då som engelsk-lärare var hon omåttligt populär och tog dubbelt så mycket i betalt som de flesta andra.
Det beror på vad folk prioriterar pengar eller resultat! Den som inte snålar på sitt barn, vet att jag får det gjort!
Daniel förundrades över hur hans mamma klarade allt Malins träning, hemmet, jobbet. Den planering hon trummade in i honom hjälpte massor idag.
Han hade en full dag, men det var snart kväll. Nyheten mamma nu kastat i knät på honom slog ut honom ur vanan.
Minns att han suttit i soffan den gången.
Jag är gravid. Men tänker inte ha barnet. Jag är för ung. Det är ditt problem. Jag har hittat en klinik. Du står för resten.
Gud, vad de bråkade då För första gången efter tre år ihop, skrek Daniel på Sofia så att fönstren skallrade. Han förstod inte varför hon höll honom skyldig. Hade han inte friat gång på gång? Bostad, liten bil, eget litet företag vad fattades? Han var ingen miljardär men Sofia var heller ingen prinsessa. Bara en vanlig tjej från landet. De föll för varandra direkt, när hon i universitetskorridoren snubblat in i honom när han stod och räknade på väggen med blyerts.
Måste du stå i vägen? Papierbrist i landet eller? Måste du klottra på väggen? Gör du så hemma också?
Efter den ilskna inledningen, och ett brutet klackat par skor, sprang hon vidare till sin tenta medan Daniel helt förtrollad följde efter.
Efter att ha klarat sin tenta vinkade Sofia glatt med resultatpappret:
Fem, det måste vi fira! Något förslag?
De blev snabbt ett par, flyttade ihop efter ett år. Daniel tog hand om sin farfar eftersom mamma åkte runt och pappa jobbade jämt. Efter att farfar gick bort blev det för trångt för Daniel i lägenheten, och han tog istället över en mindre lya. Farfarn hade varit som en bogserbåt seg och robust, tills farmor dog.
Jag är snart där själv. Vad ska jag göra här ensam utan henne?
Farfar, du har ju oss? Mig? Malin?
Jag stannar lite till för er skull. Vill se vad det blir av er.
Han pratade alltid om farmor som min lilla duva och Daniel såg saknaden. När någon finns att förlåta längtar man mindre, sa han. Men nu blev det svartare varje dag. Daniel förstod då vad kärlek var riktig, alltså; stark och orubblig, som tiden aldrig tar ifrån en.
Den kärleken ville Daniel ha med Sofia, men han förstod att det aldrig skulle bli så när hon iskallt tog hans kort, betalade aborten, och försvann med en smäll.
Daniel spärrade kontot, körde hem till föräldrarna.
Mamma ojade sig, pappa var fåordig men lovade att alltid finnas där.
För dem sa han bara att de gjort slut. Han visste att mamma skulle hata, förakta och svartmåla Sofia så starkt att Malin skulle få höra det av sina egna barnbarn. Han ville skona Sofia lättare så.
På sitt gamla rum låg han länge på den slitna soffan, föräldrarna vägrat byta ut mot något nytt, tankarna tröga som sirap, mörka, utan ljus.
Ljuset kom själv Malin stod i dörren, satte sig tyst på mattan, torkade tårarna på hans kind med smala fingrar och sa:
Du mår dåligt Vad kan jag göra? Jag vill hjälpa men vet inte hur.
Bara sitt här, så jag inte gör något dumt.
Hon satt kvar tills det ljusnade, och när mamma sen letade efter Malin trodde hon att dottern bara gått upp ovanligt tidigt av nervositet inför tävlingen.
Den dagen vann Malin sin tävling. Hon flög fram över mattan. Domarna utbytte blickar. Varifrån får denna flicka sin känsla för musiken? Habanera dånade, och Malin visade all den smärta och styrka hon hört hos sin bror under natten.
Det här kunde ha varit genombrottet för Malins sportkarriär förhandlingar om elitgymnasium i Stockholm började, men olyckan hann före. På väg hem från träningen följde två killar efter henne. Egentligen skulle pappa hämtat, men han blev sen från jobbet och Malin ville inte ringa Daniel. Hon var ju ingen liten flicka längre bara tio minuter att gå!
Tjejen, stanna! Kolla, vi har en hund!
Ett dovt morrande bakom henne Malin gick snabbare.
Vill du inte hälsa? Rick, ta henne!
Malin var rädd för hundar sen barndomen och tordes inte vända sig om. Det var bara några meter till porten och människor lyste från hallen. I kvällskylan blev trappan hal. Hon halkade på ett istäcke, for ett par trappsteg och blev liggande.
Hon vaknade upp på sjukhuset. Mamma blekbredd bredvid, stirrade rakt fram och vaggade fram och tillbaka.
Mamma?
Du vaknar Hur kunde det bli så här, lilla Malin, hur?
Malin förstod aldrig vad mamma mest sörjde de komplicerade frakturerna eller att sportkarriären var slut? Empati såg hon inte mycket av. Och ändå längtade hon nu efter att mamma bara en sekund skulle sluta klaga på alla krossade drömmar och bara krama henne och säga:
Lilla hjärtat, stå ut! Det blir bättre, allt blir bra!
Men det var Daniel som gav henne det.
Lillan, kämpa på! Vill du ha en jättebakelse? Nu har du väl rätt att festa! Eller ska jag bära ut dig så får du kasta snöbollar på mig från bänken? Du får snyggaste kryckorna till skolstarten, förresten har du ändrat dig om att vilja bli psykolog?
Han höll henne hårt och lite lättare kändes det faktiskt.
Malins rehab drog ut på tiden men till andra året kunde hon nästan gå som förr. Smärtan fanns kvar ibland, men kryckorna pärlemorrosa, som Daniel lackade om hos en polare på verkstan gav hon bort till en koordinator i frivilliggruppen när Malin insåg att det fanns många som hade det svårare än hon själv.
Det var där hon lärde känna Marcus.
Mamma hade i viss mån rätt; Marcus var osynlig, nästan genomskinlig. Men han gjorde mer än de flesta. Hans historia kände Malin, men föräldrarna fick aldrig höra. Hon visste att mamma skulle bli vansinnig. För henne var Marcus aldrig nog bra för Malin.
Marcus kom med när hans styvfar försvann. Han ringde själv till frivilligorganisationen när polisen vägrade ta emot anmälan.
Han har diabetes! Något måste ha hänt! Marcus blev nästan hysterisk men ingen lyssnade.
Hans relation till styvfadern, Lennart, var speciell. Lennart var mammas tredje man och blev den far Marcus aldrig haft. Han adopterade Marcus när hans egen mamma gick bort några år senare.
En kväll försvann Lennart på väg hem från jobbet. Marcus letade förgäves och till slut fick han hjälp av frivilliggruppen. De hittade Lennart när det redan var för sent. Han hade frusit ihjäl i parken, trots att han bara varit några meter från en stig ingen hade vågat närma sig en liggande man. Ingen skuld låg på någon, men Marcus bar sorgen.
Dagen efter begravningen kom han till frivilliggruppen.
Vad kan jag göra för att hjälpa?
Malin presenterade Marcus för Daniel nästan direkt.
Jag gillar honom, Daniel. Kanske mer än gillar.
Det är väl bra?
Tror det.
Vem är han?
Tror han är god
När Daniel lärt känna Marcus höll han med systern. Udda par var de, men Daniel försäkrade familjen:
Viktigast är att han är en fin människa, eller hur?
Mamma fnös ogillande, men pappa lyfte på glasögonen och sa Vi får se.
Ja, vi fick se
Daniel startade bilen. Han måste hitta Malin. Hon skulle förstås inte göra något drastiskt, men ändå… Han visste att mamma inte lyssnat. Hon visste inte ens att Marcus nu var borta. Men hans barn fanns kvar.
En tragisk olycka: Marcus blev påkörd när han pratade i telefon med Malin. Dåligt upplyst övergångsställe, mörka kläder, novemberkväll vem som helst hade kunnat köra på honom.
Allt detta hände för två dagar sedan. Imorgon är det begravning och Malin har inte berättat för någon. Hon frös till is när hon fick veta varken tal eller tårar.
Det kommer inga tårar, Daniel. Jag gråter bara tyst i kudden när ingen hör.
Har du berättat för dem?
Kan inte. Mamma hon skulle inte förstå. Jag orkar inte
Varför Malin inte berättade om barnet fattade Daniel inte. Visste hon inte själv? Eller kunde hon inte ringa när hon fick reda på det?
Frågorna var för många och inga svar fanns.
Lenas lägenhet var som vanligt olåst. Daniel knackade lätt på köksdörren och frågade när Lena dök upp med osthyveln i handen:
Var är Malin, Lena?
I mitt rum. Gå in du, hon väntade på dig.
Det var mörkt, men Daniel lät bli att tända. Skulle hon ha gråtit så gjorde det ont i ögonen.
Daniel
Jag är här.
Bra
Suckandet var så tyst, så trasigt, att Daniel kastade sig ner på sängen och svepte om henne tillsammans med filten.
Var inte rädd lilla syster, jag är med dig! Vi klarar det. Ingenting är över. Det blir ett barn och ett nytt liv. Han eller hon blir fantastisk med så fina föräldrar!
Malin hulkade till och tårarna kom. Hon klängde sig fast, och för första gången sedan olyckan släppte sorgen ut.
Du borde ha blivit psykolog, Daniel Du skulle ha passat Det gör så ont nu. Om du bara visste…
Den kvällen tog Daniel hem sin syster. Han sa till föräldrarna att Malin nu skulle bo hos honom. Om de inte ville förlora båda barnen måste de låta henne fatta sina egna beslut.
Det blev en tuff tid. Malins graviditet med nästan oavbrutet illamående, bråk med föräldrarna som till slut accepterade att barnen blivit vuxna och att deras ord inte längre vägde tyngst. Förhandlingen sköttes mest med mamma; pappa dök ofta upp och hjälpte till med förberedelserna inför barnbarnets ankomst, och såg till att Malin fick rätt vård.
Lilla Victoria föddes tidigt på morgonen med ett bastant vrål så att barnmorskan skrattade:
Oj, vilka lungor! Mamma spenslig men dottern dundrar på undrar vem hon liknar?
Pappan, sa Malin och såg på sitt lilla barns rödgråtna ansikte med leende. Här börjar ett nytt liv Och Marcus lever vidare, för denna flicka har inte Petterssons ögon utan något annat. Sålunda får Daniel föra släkten vidare, men Victoria blir Marcus eftermäle
Tre år senare.
Vickan! Kom hit! Jag har en present till dig!
Daniel! Igen? Malin kikade ut ur köket, mjöligt och stöket på händerna. Det är ju bara jul, inte födelsedag. Du skämmer bort ungen!
Jag har rätt! Vad ska annars morbröder och faddrar vara till för? Förra var från släkten, den här från hennes fadder!
Victoria släppte katten en bredväxt rödtabby som låg utsträckt på golvet och rusade mot Daniels paket. Hennes blick, identisk med Marcus, strålade när Daniel lyfte på locket till lådan.
Gillar du?
Victoria rörde försiktigt vid glasprydnaderna.
Får jag?
Javisst! Därför har jag tagit med dem. Ska vi hänga dem i granen?
Malin, torkade händerna på förklädet och kom in när Daniel höll upp Victoria mot granen så hon kunde hänga upp Nötknäpparen.
Wow! En hel saga! Daniel, de är så fina! Men det är ju glas! Tänk om vi tappar dem?
Det gör inget! Jag vet var man köper likadana. Huvudsaken är att Vickan gillar dem!
Den lilla flickan satt på golvet bredvid granen och babblade snabbt om sin saga till katten, som kanske trött på allt, kanske förnöjt började spinna.
Malin skrattade.
Hon sitter som förhäxad hela dagen sen du tog oss på opera igår. Jag trodde inte hon skulle kunna sitta still!
Daniel gav Malin en menande blick.
Du ska få äta, oroa dig inte. Men du lär få kämpa med läggningen. Vi får väl se vem som är lugnast här hemma katt eller barn!
Ska du inte stanna på middag? Mamma och pappa kommer närsomhelst!
De får sin tid med barnbarnet. Jag jobbar kväll idag. Måste byta av katten så den slipper bli helt utmattad.
Vet du att mamma hittat en balettskola för Vickan?
Åh nej
Just det. Hur gör vi nu?
Vi styr om all den där farmorsenergin till något konstruktivt.
Och om det inte funkar?
Då får du komma ihåg att du är mamma; jag står på din sida. Mot oss två klarar hon sig aldrig.
Tror du?
Jag vet! Men får jag mat någon gång?
Ja, din gnällspik! När ska jag hitta nån som tar hand om dig då?
Malin duckade skrattande för Daniels armbåge och rusade ut ur vardagsrummet.
Har du och mamma gått ihop nu? Försök inte få dåligt samvete av mig! Hinner jag nånsin få egna barn, undrar jag?
Åh, kvinnor!
Figuren av Clara snurrade runt på granen, petad av Vickans lilla finger. Hon började mumla fram sagan för sig själv och snart virvlade hon iväg över golvet, katten likaså undan vem vet, kanske bor här en framtida Johansson i balettskorDaniel plockade upp en sista liten glasängel ur lådan och vände den långsamt mot ljuset så det sprakade regnbågar i rummet. Han satte sig på huk bredvid Victoria.
Vet du, Vickan, den här ängeln har vi sparat särskilt till dig. Den är för alla nya början, även när något känns svårt eller när man är ledsen. Så länge någon älskar dig, finns alltid en liten vaktängel kvar.
Victoria tog emot ängeln med stor försiktighet. Ska den bo i granen?
Nej, sa Malin mjukt från dörröppningen, den får bo i fönstret. Så Marcus ser oss, hela vintern.
Daniel och Malin möttes i en blick där allt det gamla och det nya vilade syskonband som blivit ännu starkare, och alla deras val som nu vuxit till en egen liten familj. Utanför började snön falla mjukt, en tystnad som lovade något bättre, något mer, än förra året.
Daniel reste sig, såg hur ljuset från stjärnan i fönstret rörde sig över Victorias ansikte ner till Malins hand. Han tog ett kliv mot dörren.
Hej då, busungar! Glöm inte att släppa in mamma och pappa men inte för mycket!
Daniel! ropade Victoria. Kommer du imorgon igen?
Han log och lutade sig fram, rufsade till håret på henne. Alltid, Vickan. Jag lovar alltid.
Och så stängdes dörren mjukt bakom honom i den novemberkalla kvällen, medan julgatorna glimmade framför honom och skratt ljöd bakom rutan, där tre generationer tog emot det nya livet.
