Sockor
Åh, min lilla älskling! Du är så ljuvlig! Varför är små barn så bedårande? sjöng Birgitta Ljung ur sig och stoltserade framför kameran, hennes blick fylld av stolthet över sitt barnbarn.
Allting var ett virrvarr av färgglada ballonger som svävade ovanför huvuden; animatörer utklädda till igelkottar snurrade runt mitt i vardagsrummet. Halvårsdagen för lilla Ebba firades större än midsommarnatten, och farmor Birgitta och farfar Lennart hade verkligen lagt manken till. Lotten, hennes mamma, hängde efter i festen mer av plikt än glädje. Hon mindes klangen av barndomens kalas: samma högljudda skratt, samma trötthet, samma längtan efter ensamhet. Tydligen hade hon gett sin dotter sitt eget sinnelag, för redan en halvtimme in i firandet brast Ebbas gråt ut i rummet och Lotten bar henne in i huset, undan ljudet. Med fönstren väl stängda satt hon och vaggade Ebba i fåtöljen tills det porlande snarkandet fyllde barnets bröst, och Ebbas tårar byttes mot sömn.
Stackars liten, festen är dig ännu för tidig, viskade Lotten.
Birgitta kom tassande uppför trappan och plockade med sig sitt paket från hallbordet.
Sover hon?
Hon blev så trött, mamma. Jag sa ju att det här var för mycket, mumlade Lotten.
Åh, du stressar alltid upp dig. Lilla gumman, vi får väl unna oss att fira barnbarnet som vi väntat på så länge! Se, vad jag har köpt! Visst är det ljuvligt? prasslade Birgitta och rörde vid det prunkande pappret.
Prasslet störde Ebbas sömn och hon började gnälla.
Kan vi inte ta det sen, mamma? sa Lotten milt, och dansade vidare med Ebba i famnen genom rummet. Hon rörde sig med en sådan mjukhet att man kunde tro hon alltid studerat balett.
Men Lotten, du är aldrig intresserad av mina presenter! fräste Birgitta och ställde ner lådan på bordet.
Mamma lilla, jag är visst intresserad, förlåt mig, jag är bara trött. Kan du vara snäll och ge mig ett glas vatten? Jag är så törstig.
Lägg barnet en stund och följ med ner, sa Birgitta otåligt.
Hon vaknar då.
Inte gör det väl något! Vi kan fortsätta festen!
Om Ebba vaknar nu kommer hon bara vara ledsen och skrika, och då blir det inget vidare, du vet ju hur det blir.
Lottan, barn måste vänjas vid världen! Ska hon bli en sådan där unge som gapar och bär sig åt? Välartade barn skriker inte!
Lottan stannade i steget, men började sedan vaggandet på nytt, hennes rörelser sammanvävda som i en dans hon lärt sedan barnsben. Välartade barn, välartade flickor ryggen rak, hakan upp, första position! Allt enligt den obrutna linjen från mormor Maj-Britt som varit dominerande i generationsleden.
Jag går ner till gästerna, du får komma när du kan. Det ser illa ut om värdinnan försvinner, klippte Birgitta och försvann.
Lotten sjönk ner i fåtöljen igen med Ebba i famnen. Hur mycket hade hon inte gått igenom för att just detta lilla mirakel skulle ligga där?
Lotten var född i en så kallad “fin” familj i Uppsala. Morfar var professor i meteorologi och mormor överläkare på Akademiska. Lotten förstod aldrig riktigt hur hennes pappa, alltid så självsäker och stabil, förvandlades till mormors förlängda arm. Birgitta sjabblade sig igenom universitetet och stoppar idag sitt examensbevis långt in på vinden. Mormor Maj-Britt letade noggrant upp en passande make till Birgitta, och allt arrangerades med den svenska noggrannheten hos ett Luciafirande. Lotten föddes två år efter bröllopet och hamnade direkt under mormors regim: dagarna fylldes av fransklektioner, balettskola och privatlektioner i piano. “Allt hos ett barn ska vara vackert!” utbrast mormor Maj-Britt och drog henne till skansen och teatern varje söndag. Pappan jobbade, mamman kisade snabbt fram sin dotter och försvann till after work med kollegorna.
Lotten blev balettdansös och så småningom fick hon arbete vid Operan i Stockholm. När Lotten blev förälskad i Oskar ingenjör från Borås med keps och grova händer blev det genast ett himla hallå. Ingen i familjen gillade honom utom hennes pappa.
Nej men snälla nån, vilket misstag! klagade mormor Maj-Britt och masserade sin panna med smala fingrar. Vad ska du göra med honom, min flicka?
Kanske prova att älska honom? Och baletten, om något, lever ju på kärleken. sa Lotten och log snett.
Motvilligt gav familjen med sig. Oskar älskade Lotten som om hon vore en stjärngudinna som förirrat sig ner till honom liten, ömtålig men ändå stark. “Jag kan inte ge dig mycket, men kärlek har jag”, sade han och Lotten visste att hon aldrig mer skulle behöva spela någon annans roll än sin egen.
Vägen var ojämn och stenig: Oskar hade inga arv, inga slott på Österlen. Hans mamma, Barbro, hade ensam fostrat honom, jobbat som lågstadielärare och senare som biträdande rektor. Barnen avgudade henne, Oskar likaså. Hon peppade honom genom universitetet och när han slutligen startade eget, fick han överta pengar från lägenhetsförsäljningen. Efter några års slit rullade affärerna på och t.o.m. Maj-Britt såg sig nödsakad att erkänna Oskars företagsamhet, särskilt efter att Ebba föddes.
Lotten längtade intensivt efter barn, men åren gick och inget hände. Undersökningar, operationer, missmodiga läkare. Hon grät i smyg tills Oskar, som alltid, bara gav henne sin varma famn och sade att hon själv var hela hans universum.
När hon slutligen släppte tanken på moderskap öppnade hon i stället en egen balettskola. “Jag måste ha någonting att göra, annars kryper jag ur skinnet!” förklarade hon när psykisk rastlöshet gnagde. Oskar och Barbro fixade lokal och Lotten var överlycklig kaoset av dans och fnitter blev hennes andningshål. Plötsligt började hon känna sig märklig illamående, snurrig. Barbro såg direkt på henne:
Låt mig fråga dig något… Väntar du barn?
Lotten blev stel. Såret var för färskt. Men just där, på ett kafé på Södermalm, snurrade världen till när Barbro slängde fram ett graviditetstest. En stund senare dansade de två kvinnorna runt servitrisen under gapskratt och tårar. Deras lycka smittade kafégästerna, som log åt denna märkliga syn.
När Ebba föddes var det dramatiskt. Barnmorskan, en tant med håret i knut, synade Lotten och nickade, som om hon sett allt. “Balettdansös va? Flickan är god, stark, inget att oroa sig för.”
Nu vaknade Lotten varje morgon med en sådan känsla av fullbordan att hon knappt vågade andas. “Du är inte ensam om lyckan! Vi är två nu”, viskade Oskar när han höll Ebbas lilla ansikte blått av spets och värme som farmor Birgitta valt ut.
Men hemkomsten från BB blev just så där febrig och överväldigande som bara en mardrömslik fest kan bli. Trots Oskars invändningar styrde Birgitta allting: fotografer smög runt, gäster sjöng utanför porten, och ett smörgåsbord i matsalen. Lotten, genomtrött och öm, längtade bara till dusch och säng.
Mamma, varför allt detta?
Man måste ju göra som sig bör! Det ska firas! trallade Birgitta.
Att stå emot var hopplöst. Lottens blick mötte Barbro i trappan. “Jag lånar dotter och barnbarn en stund”, sa Barbro, och tog Lotten varsamt till övervåningen.
Lägg dig nu. Jag tar Ebba och lagar något gott. Vila!
Lotten såg sin man lägga ner Ebba i spjälsängen och viskade: “Jag borde gå ner…”
Vem har sagt det? sa Barbro, ilsken men mild. “Du behöver lugn och återhämtning.”
Lotten slocknade. Hon vaknade först när Ebba rörde sig och någon skrattade högt på nedervåningen. Efter att ha ammat och badat satt hon vid köksbordet, åt Barbros soppa och försökte suga åt sig all kunskap om spädbarn.
Ibland är det bara att släppa rädslan. Unnar du dig det, kommer allt ordna sig, lovade Barbro
Och tiden flög. Barbro kom och hjälpte till, men slutade alltid vid spisen eller med dammtrasan i handen.
Njut nu, Lotten. Det här är en så kort tid i livet, när varje leende och blick är nytt, påminde hon. “Städa kan jag!”
Birgitta dök upp sällan men alltid med show: “Se vagnen jag hittade! Den är helt otrolig!”
Mamma, vagnen vi redan har är jättebra…
Nej! Helt annan klass! Kom, vi tar Ebba på premiärtur!
Och när det kom till själva namnet var Birgitta inte nöjd länge. “Ebba? Vem hittar på sånt? Kan ni inte ta något normalt?”
Ebba är både klassiskt och kungligt, mamma! försvarade Lotten.
Barnet får ju stå ut med det där i skolan!
Då får hon väl gå i en vanlig skola då, svarade Lotten.
Birgitta fräste och gick ut på promenad med barnvagnen, och njöt av att främlingar tog henne för Ebbas mamma. I villakvarteret genomskådade grannarna dock snabbt saken, och promenaderna avtog. Hon blev “farmor-fest”, den som hade med sig stora kramdjur och roliga leksaker.
Så blev det balans i hushållet. När Birgitta nu ordnade Ebbas halvårsfest var det på gränsen till katastrof.
Lotten såg på sin yrvakna dotter, drog åt sig Birgittas present: en blänkande silverbjällra.
Titta, Ebba, vad vackert!
Ebba snurrade den mellan händerna och glittrade med sina första tänder. I ett hörn låg Barbros paket. Lotten öppnade ett mjukt, vitt set av ull, hemstickat. Ett par små sockor, så lena att hon tryckte dem mot kinden.
Titta, farmor är en riktig hantverksmästare, hjärtat!
Birgitta kom in just då och utropade: Men, vad är det där? Är det från butik?
Nej, det har Barbro stickat själv.
Birgitta vred och vände på tröjan och skakade på huvudet.
Hur kan man ge något så billigt på en första bemärkelsedag? Hade ju kunnat köpa något riktigt!
Mamma, viskade Lotten, och kände rodnaden bränna.
Hon mötte Barbros blick, som stod i dörren. Barbro ställde försiktigt ner glaset med saft hon gjort till Lotten och gick tyst ut ur rummet. När Lotten sedan kom ner var Barbro redan borta.
Oskar! Jag skäms så!
Men det var inte du som sa det där! Vems skuld är det?
Men jag sa emot för sent…
Oroa dig inte. Barbro förstår.
Lotten funderade på hur hon skulle laga det spruckna mellan henne och Barbro. Flera gånger försökte hon prata, men Barbro viftade bort det: “Ingen fara, Lotten, släpp det.”
Något inuti Lotten skavde ändå.
En dag när endast Ebba sovandes i övervåningen fanns i huset fick Lotten plötsligt ont, så ont som i en svart och surdegstitan mardröm. Hon försökte ringa Oskar inget svar. Fick tag på sin mamma: “Hejja! Hur mår Ebba! Visst var kalaset lyckat! Javisst, mamma måste ta samtal, puss!” och samtalet bröts. Lotten blev svimfärdig och ringde Barbro, som på stört slängde på sig skorna, kastade sig ut i natten, stannade första bästa taxi och pustade: “Kör! Min svärdotter är dålig, snabbt!”
Taxichauffören, en bastant man med Stockholmska, tröstade: “Oroa dig inte, har kört taxi sen Palme var statsminister.” Bilen vrålade över broarna.
Ambulansen stannade vid huset nästan samtidigt, Barbro vågade knappt andas.
Lotten togs in för akut operation. Barbro tog Ebba och Oskar kom så fort han kunde.
Två veckor senare och med nya stygn, återvände Lotten hem, bara för att höra mamman skruva på sig i telefonen:
Gumman, hjälp dig? Men jag har ju bokat min Teneriffaresa. Den är inte ombokningsbar…
Lotten tog ett djupt andetag, la på och vände sig mot sin dotter. Snart somnade hon ifrån all gråt och oro.
Nästa gång hon vaknade stod Barbro i rummet med Ebba på armen.
Har lagat din favoritsoppa och bullat upp med ostsmörgåsar. Nu lagar jag té, säger Barbro, och ler så varmt att Lotten tror det är vår i magen.
Jag stannar hos er tills du är helt bra, sade Barbro.
Tårarna trängde fram hos Lotten.
Nu, nu, tårar hjälper ingenting! skrattade Barbro, och släppte Ebba på golvet. När hon såg Ebbas stapplande steg mot sig torkade Lotten snabbt kinden.
Vad säger du, bättre känslor än så här får du leta länge efter! Nu kommer du behöva all din kraft för när den flickan springer, då får du dansa på riktigt, lilla vän.
Och Lotten lutade sig bakåt i stolen, med händerna fulla av varma ullsockor och lät lyckan värma henne lika konstigt och drömlikt som en evig vårdag i den svenska juninatten, när inga bekymmer riktigt biter fast och allting doftar nytt och ofattbart ljuvt.
