Idag är det min hunds sista dag och han sitter där och snyftar tyst framför mig. Han har lagt sig på soffan alltså, tekniskt sett är det min plats men för ungefär nio år sedan slutade jag diskutera möbelrättigheter med en trettio kilos staffordshire och sedan dess är det hans soffa.
Han heter Harald.
Jag kallade honom det, för jag var ändå inte riktigt klar med Försvarsmakten även efter att Försvaret med tydlighet förklarat att vi var färdiga med varandra.
Imorgon klockan tio kommer veterinär Eva hem till oss. Jag kommer att hålla honom hårt, medan hon hjälper honom att somna. Och då kommer den ende som faktiskt räddat mitt liv inte längre vara kvar här.
Harald klev inte direkt in i mitt liv han brakade in under mitt livs värsta natt.
Jag kom hem från Maliinsatsen 2014. Två rotationer. Trettioett år gammal. Utåt sett såg jag hel och stadig ut.
På insidan rasade allt.
I början av 2015 hade jag klippt av kontakten med världen. Sov dåligt, åt knappt, ignorerade mobilsignalerna, satt på den här soffan persienner nere, lampor släckta och försökte kväva minnen jag egentligen bara ville glömma.
Familjen försökte. Vännerna försökte. Försvarsmaktens veteranstöd försökte. Jag sände ut alla.
Tills en kväll. Något krafsade utanför altandörren.
Det slutade. Började igen. Paus. Började om. I två timmar.
Till slut öppnade jag, och där stod han en åldrad, mager staffe, pälsen sliten, blicken trött och vis, som att han själv överlevt ett eget Mali.
Han tvekade inte.
Marscherade rätt in, hoppade upp i soffan, snurrade två varv och rullade ihop sig.
Sen tittade han på mig, typ som att säga:
“Det var på tiden.”
Jag ville inte ha hund.
Jag ville inte ha någonting.
Men Harald brydde sig föga om mina önskemål.
Han var hungrig så jag gick och köpte mat.
Behövde promenad så det var bara att drag upp persiennerna och gå ut i solljuset.
Han behövde veterinär så jag lyfte luren och dök upp på tid.
Han räddade mig inte med ett pampigt Hollywoodögonblick.
Han räddade mig långsamt, envist, med vardagsbehov.
Dagen jag själv hade tänkt ta farväl passerade.
Jag var för upptagen med att lusläsa vilken foderpåse en åldrig staffe med känslig mage kunde tänka sig.
Så läker man. Inte med fyrverkerier. Med ansvar. Och med en hund som behöver middag.
I nio år har denna stora, fällande klump med enormt hjärta funnits vid min sida.
Tre lägenheter.
Två jobb.
En fantastisk kvinna, som valde oss båda.
Och vår dotter som idag är fyra år och helt säker på att Harald är hennes egen lilla livvakt.
Han sover vid fotändan av sängen.
Han följer min dotter genom hallen som på inspektion.
Och varje kväll ligger han här på soffan, huvudet på mitt lår, och kollar så jag inte smitit.
Och jag är kvar. Tack vare honom.
För bara någon månad sedan hittade vi en elakartad tumör. Inget att göra. Veckor kvar, inte månader.
Så vi lever på ett annat sätt. Korta promenader. Fler köttbullar. Långa kvällar i soffan.
Min hand på det där breda, trötta huvudet det som en gång krafsade på min dörr och vägrade ge sig.
Min dotter ger honom sina gosedjur “så han inte ska vara ensam på vilan”. Han låter dem byggas som en liten borg kring sig och rör dem inte ens.
Nu är han trött. Jag ser det i ögonen.
Samma ögon som för nio år sedan tyckte att jag var värd att rädda.
Imorgon måste jag vara modig för hans skull.
Hålla honom tätt intill mig.
Säga att han är världens bästa hund.
Säga tack.
Och låta honom vila.
Han har gett mig nio år av trofasthet, trygghet och villkorslös kärlek.
Det minsta jag kan ge Harald är frid.
Har du någon gång älskat en staffe?
Har en hund räddat dig, när du tyckte du inte förtjänade det?
Då förstår du.
Sov gott, Harald.
Min gamle sällskapshund, min soldat.
Tack för att du krafsade på min dörr.
Tack för att du behövde middag.
Tack för att du såg mig, när jag inte såg mig själv.
Jag ska försöka göra mig förtjänt av det, resten av mitt liv.
