Jag for på en bussresa till Stockholm med ett gäng pensionärer. Egentligen räknade jag inte med något särskilt mest några dagar bland Gamla stans gränder, några bilder till fotoalbumet, kanske en Dalahäst åt barnbarnen. Och så ville jag komma bort från vardagens tomhet, denna ensamhet som blivit alltmer påtaglig sedan några år.
Jag tänkte att Stockholm, Uppsala eller Visby bara skulle bli punkter att bocka av på ett turistprogram. Men i skuggan av Stadshuset mötte jag en man, som fick mig att känna mig ung igen.
Jag stod där under de tunga valven, betagen av rödtegel och pelare som växte ur marken som ur en sagobok. Guiden talade entusiastiskt om nobelfester och historia, men jag svävade bort i tankarna. Plötsligt hörde jag någon bredvid skämta: Undrar om de gamla slottsfogdarna också brukade klaga på blåsten som vi gör?
Jag vände mig om en lång, silverhårig man med ett leende som påminner om både något bekant och något nytt. Han hade skjorta och solhatt, såg sådär självklar avslappnad ut, och såg mig som om vi var ensamma där i världen.
Vi började prata. Han hette Torbjörn, var änkeman, pensionär sedan flera år. Rest själv, för man kan ju inte vänta för evigt på rätt tillfälle att se Stockholm, som han sa.
Samtalet flöt lätt mycket vänligt skratt, som om vi redan känt varann länge. Vi satt i skuggan nedanför Stadshuset och delade på en kanelbulle och kaffe, jämförde intryck från resan, och jag insåg plötsligt att det var länge sen någon verkligen lyssnat på mig.
De följande dagarna blev annorlunda. Vi slog oss ner sida vid sida i bussen, gick på museum och åt luncher ihop. Vi försvann i trängseln bland turister på Vasamuseet och hittade varandra med blicken. Något oskuldsfullt, men ändå kittlande.
Om kvällarna, när resten av sällskapet spelade kort eller såg på nyheter, stod vi ute på hotellets balkong och såg ut över Stadens ljus, pratade om barn, minnen, och om hur det är att plötsligt märka att hjärtat slår snabbare än det brukade.
Jag kände mig som en tonåring. Började klä upp mig igen, lägga på lite läppstift, skrattade oftare. Damerna i gruppen log åt mig vissa med vänlighet, andra med en skvätt avund. Jag märkte hur en del av mig som legat i dvala under rutiner och ensamhet plötsligt fick luft.
Men ju närmare hemresan kom, desto oftare dök frågan upp: vad händer sen? Han bodde långt bort, i Skåne, jag uppe i Norrland. Vi hade detta ena, sällsamma dygn ihop var det verkligen tillräckligt för att tänka på något mer?
Sista dagen gick vi en promenad utan resten av gruppen. Vi satt på trappan till Observatorielunden, åt blåbärsglass och tystnaden var tyngre än vanligt. Till slut sa han: Du jag har inte känt mig så här levande på länge. Men tänk om allt försvinner när vi åker hem. Du har ditt, jag har mitt. Är det här bara en sommardröm?
Jag visste inte vad jag skulle svara. Inombords stred två sidor: den ena ville tro att det var starten på något verkligt, den andra viskade att det bara var en flyktig förälskelse, ämnad att blekna under resan norrut.
På flygplatsen kramades vi länge kanske lite längre än vad som är brukligt såg varandra i ögonen, ett avsked men också en försynt löftesglimt. Vi bytte mobilnummer men ingen av oss sa rakt ut: Vi ses igen.
Nu, när jag tänker tillbaka, är det som att allt svävade i ett drömlikt dis. Intensivt, vackert, men skört. Kanske hade Torbjörn rätt och det hela var en chimär. Eller? Kanske vore det fegt att inte ge ödet en chans till.
Jag frågar mig än: är det värt att riskera ett lugnt, ordnat liv för en känsla som dök upp så oväntat? Var det bara en äventyrstråd under svenska sommarhimlen, eller början på en berättelse jag inte har skrivit klart? Hjärtat slår fortfarande snabbare av bara tanken på honom, men förnuftet viskar att det är lite galet.
Kanske är det därför jag berättar för att fråga andra: Är det okej att efter femtio, sextio, kanske sjuttio, våga öppna sig för något nytt? Ska man stuva undan minnet som en trygg, vacker relik, eller våga följa känslan och se vart den leder?
