Ett glas mjölk
Det är inte bara de som har det svårt som får kämpa nej då, de som står bredvid får också sitt. Det hade Vera Pettersson redan förstått till fullo: åttonde året på rad sprang hon omkring som socialarbetare i Skövde. Under dessa år hade hon sprungit benen av sig, blivit så tunn att vinden nästan kunde blåsa omkull henne och utvecklat en vass, ibland rätt spetsig humor som skyddsväst särskilt när någon försökte ifrågasätta hennes jobb.
Och vem tror du att du är, egentligen? brukade hon säga, blängandes under sin spretiga kopparlugg med sina smala, gröna ögon. Folk, som trott de skulle få igång henne, glömde snabbt bort sina frågor och skyndade därifrån så fort benen bar. Detta gav henne smeknamnet Vera Pest lite på kul, men ändå.
År ut och år in köpte Vera mat till de hon hjälpte, städade där det behövdes och kunde prata med vem som helst. Bara en endaste gång blev det bråk, när en ensam gammal gubbe räckte henne en Marabou-choklad som tack. Det var ju självklart förbjudet, och hon hade aldrig tagit emot presenter förr men just den dagen var hon trött och svag och tackade ja för Kristi skull. Chokladen följde motvilligt med henne hem, men där kunde hon inte ens bryta av en ruta det hade fastnat i halsen på henne. Istället gav hon den till grannpojken, och nästa gång blev det nej till gubben direkt.
Han klagade förstås hos socialtjänsten: Choklad duger inte längre, de väntar på kuvert med pengar… Vera fick nästan sparken för den där chokladbiten, men hon bara ryckte på axlarna: Kicka mig ni! Jag är människa och ingen trasmatta! Men så tog brukarna henne i försvar, och där bland dem var Anna Björklund, den enda som kändes som en syster för Vera särskilt efter det där med chokladen.
Och visst liknade deras livsöden varandra: båda blev föräldralösa tidigt. Anna, som alltid varit rullstolsburen, medan Vera såg ut att vara frisk utanpå men inuti var hjärtat ett plåsterlappat sår. Att båda blivit barnlösa förenade dem, även om Vera gett upp detta sedan länge. Anna däremot hon höll fast vid sina drömmar. Hon brukade tillrättavisa Vera när humöret dog ut helt, och efter några repor i kommunens rehabiliteringsstudio inför en föreställning, hade Anna blivit ovanligt kaxig.
Till en början hade hon avfärdat hela idén om att delta. Prästen Lukas (som alltid dök upp med kaffe och pepparkakor runt jul) rådde henne istället att fortsätta brodera. Annas händer var inte smidiga, men envisheten hade hon: först blev det dukar och näsdukar, sedan broderade hon ett helt linneklänning med blommiga ornament, röda sirliga snirklar och märkliga smaragdgröna fåglar. Så pass att klänningen åkte på utställning i Göteborg, och blev sålt förstås med Annas godkännande. När de kom tillbaka med summan (13 000 kronor, herregud!), ringde Anna rörd till Vera första lönen någonsin!
Ingen fara, vi hittar på något med pengarna! skrattade Vera, och så planerade de för att köpa tyg till flera klänningar, kanske laddning nog för åratal av broderi. Samtidigt försökte Vera vänligt styra in Anna på andra tankar. Men visst sved det, för Anna drömde sin största lilla dröm: att ha någon en man. Hon visste allt om kärlek, åtminstone i teorin från alla tv-filmer, men i verkligheten fick hon nöja sig med att titta på.
Men efter succén ringde de från centrat igen:
Kom och testa dansstudion, vi kan fixa med en danspartner till dig!
Du skojar, va? Anna la på, övertygad om att någon gjort ett practical joke.
De gav sig inte, och till slut sigh hon: Ja, ja, det är väl bara att prova… sa hon till den bestämda rösten i luren. Ledaren, Margaretha Jönsson, försäkrade att kommunen fixade transport och att Vera skulle följa.
Dagen därpå dök en butter, gråhårig busschaufför upp. Anna valde att inte ta mössa, ville ju inte sabba sin bågformade blonda page som Vera kämpat med inför resan. Redan i bussen satt en man Alex, hennes nya danspartner, också rullstolsburen. De hälsade, generade båda två; och visst var det speciellt att känna en stark, varm hand så nära!
Väl på plats hjälpte chauffören och Vera henne in, Alex svischade smidigt själv. De svettades, rödde kinderna, och snurrade tafatt i takt till musiken. Inte lätt, särskilt inför den långa, smala unga koreografen så vig att t.o.m. en slända skulle bli avundsjuk; inför Alex och den lilla, pigga Margaretha Jönsson som verkade överallt på en gång. Men efter några månader, två gånger i veckan, blev Anna beroende broderiet förblev orört, och hon kände sig som en del i ett med dansen.
Så även idag, när hon väntade otåligt på Vera, som kom in dyster och tyst, nästan som att reporna med Anna blivit dagens tyngsta börda.
Vad sur du är idag? försökte Anna snällt.
Jag? Inte alls! sa Vera, försökte snudd på le ett ögonblick.
Anna försökte byta ämne:
Vi är ju bara fyrtio det är inte för sent för oss heller att tänka på familj!
Du tänker fortfarande på det, suckade Vera, Jag har redan varit gift sju år, sen stack han. Rätt åt mig.
Skulle ändå ha försökt igen! Kanske med någon annan…
Ska jag bara lyssna på klagan?
Vill du inte gifta dig, så kan man ju faktiskt skaffa barn ändå.
Tror du jag tjänar storkovan? Sånt kostar pengar mycket pengar!
Men på teve sade de det ska bli gratis nu.
Vi får väl se. Förresten, vad ska du ha på dig?
Rosa kofta, grå kjol!
Du vågar inte ha på konsertklänningen ens? Den är lång, du vänjer dig!
Jag tar på den på genrepet, är ju rädd att sabba den i bussen!
Inför genrepet slet de med stegen Vera skjutsade hem Anna, hjälpte henne bada och lyssnade på hennes eviga pladder, och tyckte ändå det var ganska roligt. Efteråt fick hon sitta i köket, medan Vera kokade te och dukade fram kakor.
Men Anna, allvarsam nu, frågade plötsligt:
Minns du din första gång, med en man?
Nej.
Sluta, du var gift länge! Och så har du den där Niklas som är förtjust i dig.
Niklas drog… efter skilsmässan, han hittade en yngre. Inget att avundas!
Anna viskade:
Jag tror Alex gillar mig… Sättet han ser på mig!
Brunetter gillar blonda, men du ska inte hoppas för mycket! Du drömmer iväg och blir ledsen, så var rädd om dig.
Hur var det egentligen din första gång?
Ingen aning! Och nu vill jag inte prata mer om det. Drick ditt te!
Anna sa inget mer, men Vera såg att något förändrats. Så snabbt diska, dra hemåt.
Vad vill du ha för mat imorgon? ropade Vera i dörren.
Du vet redan! muttrade Anna.
Sov nu, för imorgon är det genrep!
Anna svarade inte, och när Vera gick muttrade hon:
Se till vad dansen gör med folk! Man kan ju bli helt snurrig!
På väg hem tänkte Vera: “Måste hitta nån till Anna. De där människorna är mer kapabla än alla tror!”
Anna var allt lite ångerfull över att hon snäste åt Vera men ibland sitter det bara för djupt. Tänk om jag kunde skriva poesi om det här hjärtat! suckade Anna, tårar nära nu. Och där dök Alex upp i tankarna, med sin prydliga frisyr, djupa bruna ögon och de där starka händerna. Från början hade hon varit livrädd att snurra loss och ramla, men med Alex kändes allting tryggare. Snart satt stegen, och till och med minsta elektrikern bakom scenen blev en del av familjen.
Dagen D, Anna lade ut sin konsertklänning på sängen djupt lila och så skimrande av pärlor och paljetter att det nästan glittrade i hela rummet.
Dörren dundrade till.
Dags nu, stjärnan, ropade Vera, halvt på skoj.
“Jag är nervös…”
“Bra! Då är du ingen stenstod. Kom igen, nu drar vi.
De drog iväg tidigt, så Anna kunde byta själv innan de andra, vänja sig vid klänningen och hela grejen. Väl i kulturhuset kände hon hur blickarna brände, särskilt Alex nu i svart kavaj och fluga, och… med en okänd kvinna bredvid sig.
Backstage, precis innan det var dags, kom Alex körande och pussade Anna på kinden prydligt:
Det här fixar vi, du och jag!
Hon hann bara nicka innan någon lätt berörde hennes axel Alex följeslagare, med käpp i hand:
Oroa dig inte, det går galant, log hon.
Vem är du? flämtade Anna.
Alex kom till undsättning:
Anna, det här är min fru Kristina.
Det ringde i Annas öron vigselringen hon aldrig sett förr glänste kallt på Alex hand. Världen snurrade, luften tog slut.
De fick liv i henne, men hon var borta i tankarna, svarade inte ens när Margaretha Jönsson fräste att nu får det faktiskt räcka: ska de ha suttit här i ett halvår och så ställa in dansen?
Vera tryckte tillbaka Anna till lägenheten där hon, iförd konsertklänningen, damp ner i sängen. Den surmulne chauffören skrattade för första gången nånsin:
“Så, nu är dansen slut för alltid va?”
Alltid alltid, muttrade Vera, föste ut honom och satte sig bredvid Anna.
Nu då, vad hände? Kom igen, säg!
Anna sväljde gråten, till slut:
Alex är gift
Vera höll på att skratta. Hon hade föreställt sig alla världens katastrofer, och så var det… detta.
Så du var kär alltså? Nåväl, inte mitt bekymmer! sa hon och reste sig.
Stick. Kom aldrig igen. Jag behöver inte dig. Du är elaka Pest!
Om Anna sagt det med hat hade kanske Vera trott henne; nu lät hon som alltid mest lite ynklig. Vera kunde ändå inte låta bli att bli ledsen, för sårade sanningar, de svider. Ingen annan hade brytt sig om Anna på samma sätt; andra socialarbetare levererar maten och är borta, men Vera var där på helger och kvällar, fixade mat och tittade på svenska deckare ihop. Nu är jag tydligen Pest, men så ska det väl vara då.
Tack då, fru Anna! sa Vera torrt och gick hem över isiga gator.
Jag ber om att slippa det där, tänkte hon och bestämde sig nu skulle hon söka till dagis istället! Hon hade ju gått på Barn- och Fritidsprogrammet, minsann. Ingen hade kallat henne Pest där!
Väl hemma, för trött för middag, åt hon några drömmar med te helt översnöad av dagens drama.
Hon hann knappt lägga sig innan telefonen plingade. Prästen Lukas:
Vera, kan du komma till Anna illa kvickt? Hon måste till akuten.
Vera slängde på sig kläderna och joggade ut, hjärtat i halsgropen utanför Annas hus stod blåljus, polisen och halva grannskapet.
Vad har hänt?
Förgiftning, verkar det som, sa Lukas och såg lång ut i sin svarta basker. Ringde mig, sa det var illa, sen inget mer. När jag kom låg hon på golvet, tomma pilleraskar bredvid…
En bredaxlad polis närmade sig: Ni är…?
Jag är hemtjänsten, socialarbetaren. Vad har hänt?!
Hon försökte ta livet av sig.
Men det är ju inget att ta ut några räkningar för hon lever ju som en ängel!
Någon måste ha fått henne att må så här.
De gick in i hennes lägenhet, släckte allt, bar ut maten på balkongen (Helgmat för trutarna, bra där, muttrade Vera) och låste om sig innan polisen tog med henne till stationen. Hon fick skriva förklaring, polisen flinade:
Alltså… av olycklig kärlek, på riktigt?
Vera suckade:
Vad annars? Inte bara Hollywood! Men nu vill jag hem
Hem? Nej, till sjukhuset. I receptionen frågade hon efter Anna.
Hon är på intensiven, magpumpas, svarade en upprörd sköterska. Hon har vaknat. Inte besök nu!
Jag tar med hennes rullstol när hon blir utskriven!
Kattvagnar har vi så det räcker! fnyste sköterskan, något trött.
Vera vagade hem, ändå lugnare. Lägenheten kändes ovanligt tom, tyst. Telefonen låg där, men ringde inte. Hela kvällen väntade hon på livstecken.
Dagarna gick, Vera ringde till sjukhuset för uppdateringar; Anna hörde aldrig av sig. Men, efter fyra dagar, ringde en sköterska:
Du är Vera? Anna bad dig stå utanför fönstret klockan ett. Terapiavdelningen, andra våningen, tredje fönstret från vänster.
Får man ge henne något? Det var ju internationella kvinnodagen!
Nej. Inga blommor, inget godis. Inget alls!
Vid lunchtid traskade Vera dit efter två hembesök, huttrade ute i snöblasket och vinkade ut mot fönstret. Efter ett tag dök Anna upp blek, med tindrande ögon, försökte mima och visade ett stort papper: FÖRLÅT.
Vera log, viftade, gjorde en grimas: klart jag förlåter. Något varmt, sprittande tog fart inombords. Totalt oväntat kände hon hur våren landade i Skövde på riktigt snön smälte, solen glimmade över det lilla kyrktornet. Tänk, nu var äntligen våren här och all vinterelände borta. Alltså, nu fanns ingenting att gräma sig över! Med tårar i ögonen tänkte hon: Du är för värst, Annika får folk att snurra. Du är en riktig envis get, du!När Anna till sist blev utskriven två veckor senare, väntade Vera utanför porten med varm choklad i termos och ett hopplockad fång vitsippor, plockade mellan parkeringen och diket nu vågade hon trotsa regeln om gåvor. Anna såg tunnare ut, men ögonen var klara. De sa ingenting först, satt bara en stund i det tidiga vårregnet och höll varandras händer under trasiga, stickade vantar.
Du vet, sa Vera till slut, halv viskning och halv suck, allt kan gå sönder, men man kan alltid börja om. Till och med gamla pestiga socialarbetare.
Anna log först lite snett, sen bara bredare, och släppte loss ett skratt som lät ovant men äkta, och hela trappuppgången fylldes av ljudet.
Och envisa getter kan faktiskt snurra rätt bra på dansgolvet, svarade hon.
Så gick de hem tillsammans, stannade till under körsbärsträdet som just slagit ut vid porten. Anna frågade: Ska vi inte köpa nya pärlor till klänningen, och kanske en flaska cider?
Så klart vi ska, sa Vera, och såg nu på Anna som den hon alltid varit: en vän, en slags syster och kanske, för en liten stund, någon som kunde lära henne vad det var att fortfarande vilja drömma.
Och i Skövde syntes för första gången på länge två kvinnor dra fram genom våren som om de ägde både gator och drömmar. Pest och panna, envishet och mod, bultande hjärtan med nya stygn men tillsammans.
Bland vitsippor och nybryggt kaffe var det ingen som tänkte på det gamla smeknamnet längre. Nu skrattade de åt det mest. För med ett glas mjölk på bordet, och två skedar i samma kakburk, började de dela livet lite försiktigare men med mycket större aptit.
