“Nu går jag till en yngre tjej,” deklarerade farfar Birger, 65 år, medan han försökte tvinga ner sin rutiga filt i resväskan. Filtjäkeln stretade emot som en blöt bäver.
Birger Johansson sa detta med en ton som om han skulle öppna ett nytt landskap i Norrbotten, eller åtminstone sticka till månen. Han pratade högt, dramatiskt, med sådan eftertryck att man förväntade sig åtminstone en mindre jordbävning i Eskilstuna.
Men nej, inte ens en liten skakning.
Hans fru, Ingrid Johansson, stod lugnt vid strykbrädan och pressade Birgers högtidsskjorta till ett soldatreglemente. Ånga fräste och täckte köket som ett tjockt novembermörker.
“Jag hör dig, Birger,” sa hon sakligt utan att så mycket som blinka. “Har du packat yllekalsongerna? Det är november, din unga flickvän kommer inte att värma upp dina njurar.”
Birger frös fast mitt i rörelsen, handen fortfarande klamrad om en halvdålig ullsocka. Han hade räknat med vild dramatik: ett vasst fat, ett hjärtstillestånd, eventuellt ett sms till sönerna.
Men yllekalsonger? Alltså…
“Vad har det med kallingarna att göra, Ingrid?!” gnällde han och kände blodet rusa till ansiktet. “Jag talar om kärlek, om ett nytt liv, om… renässans!”
Till slut pressade han ner filten, la hela sin pensionerade pondus på locket och drog försiktigt igen dragkedjan. Väskan tjöt som Birgers egna leder en frostnupen morgon, men den stängde sig ändå.
“Och så drar du igång om kalsonger! Du är så förnuftig, så tråkig!” muttrade han. “Därute väntar luft och passion! Spänning, energi!”
“Hur heter din energi då?” Ingrid hängde skjortan på galge och räckte över. “Eller är hon bara ‘Gumman’ i mobilen?”
“Hon heter Lovisa! Och hon är inte bara någon kvinna, hon är en musa!”
Ingrid fnös till. Birgers enda passion för poesi hade varit snapsvisor på kräftskivan.
“Jaså Lovisa, minsann. Hur länge har din musa haft körkort?”
“Åh… hon är tjugoåtta,” pressade han ur sig och blängde trotsigt på sin fru.
Ingrid la ifrån sig strykjärnet och granskade honom som om han var en gammal älskad garderob där dörren plötsligt ramlat av.
“Birger,” sa hon med mjuk röst men med stål under. “Du är sextiofem. Du får ryggskott av att sitta på dass och levern protesterar så fort du ser en sylta.”
Hon suckade.
“Vad ska du göra med en tjugoåttaårig Lovisa? Ha högläsning?”
“Det angår inte dig!” utbrast han, ryckte åt sig väskan och försökte svänga upp den, som om han fortfarande var oemotståndlig. Väskan vägde bly ryggen knäckte till men Birger bet ihop, skulle inte visa sig svag för nästan-exfrun.
“Glöm inte blodtryckstabletterna, romanhjälte,” ropade Ingrid och vek en örngott. “De ligger i översta byrålådan. Och linimentet.”
“Jag behöver inga piller,” pep han. Men hjärtat slog som en skenande älg.
“Bostadsrätten lämnar jag dig. Jag är storsint,” meddelade Birger storstilat.
“Tack, bidragsgivare,” sa hon, “lägg bara nycklarna på köksbordet. Och ta med soporna ut när du ändå går.”
Det var dödsstöten. Inget drama, bara ett “ta soporna”.
Stolt släpade han ut väskan, grep den skrynkliga Coop-påsen och steppade ut i trapphuset. Dörren stängdes lugnt.
I trapphuset luktade det deprimerad katt och stekt falukorv från grannen. Väskan skavde i armen, ryggen pep, mobilen vibrerade i fickan.
Det måste vara Lovisa, hans väntande prinsessa.
Birger plockade fram mobilen medan han väntade på Hissen (en relik från 80-talet). Hans hjärta tickade av förväntan. Nytt meddelande i chatten: “Älskling, hinner du snart? Bokat bord åt oss. Men föresten… behöver swisha 5 000 till mammas medicin, kan du? Ger tillbaka sen!”
Birger kisade. 5 000 spänn? Igår var det 3 000 till taxi, i förgår 2 000 till wifi och förra veckan swishade han 10 000 till “inspirationskursen”.
Hissen kom. Birger speglade sig en stadig man med rödblommigt fejs och hopsjunkna axlar.
Nu går jag till en yngre tjej, påminde han sig fast glansen var liksom borta från den repliken.
Ute regnade det iskallt och blåste pölar i luften. Han släpade väskan mot bussen, Lovisa bodde ju på Hammarbyhöjden i utkanten av stan.
Han satte sig på den blöta bänken med mobilen i hand, loggade in på banken.
Saldo: 4 800 kr. Pension om en vecka.
“Fan också,” muttrade han.
Knappade in: “Lovisa, gumman, det är lite glest på kontot just nu. Kan ta ut kontanter när vi ses, har en burk hemma.”
Svar kom direkt: en emoji som himlade med ögonen. Sen: “Men Birre då! Låna av någon! Mamma har ju ont, kom igen! Om du älskar mig löser du det.”
“Birre”. Inte Birger, inte “min älskling”. Som grannens katt.
En liten stickande känsla klättrade in under ylletröjan. Misstanken.
Han insåg blekt att han aldrig pratat videosamtal med Lovisa. Hon hade alltid trasig kamera eller “sämst mottagning”. Men bilderna på profilen, de var värsta modellerna.
Nu bestämde han sig. Han ringde. Långa toner. Upptaget.
Sen ett sms: “Jag kan inte prata, gråter!”
Så satt Birger på busshållplatsen, höll envist fast i väskhandtaget. Bilarna stänkte upp gegga över hans redan sorgliga skor.
Kylan kröp genom skjorta och jacka, ryggen pulserade av värk.
“Lovisa,” sa han högt. Namnet smakade billig plast.
Då kom ett sms till: “Så? Swishat? Om inte, kom inte hit. Behöver en riktig man.”
Birger stirrade tomt på mobilen. Texten dansade.
Han kom att tänka på Ingrid. Hur hon igår tyst smorde hans rygg när det låste sig. Hur hon lagade fiskbullar han knappt tålde men ändå åt, för leverns skull.
Hur hon visste var varje strumpa låg, bättre än han själv.
“Behöver en riktig man…”
Han såg sig själv sitta hos Lovisa. Allt skulle vara främmande: soffa, lukt, regler. Och ständigt måste han vara “värsta killen”.
Betala, betala, betala. För att få vara nära ungdom.
Och tänk om ryggen gav vika där? Skulle Lovisa smörja in? Eller rynka på näsan och försvinna till TikTok?
Birger reste sig långsamt, benen knakade som frusna kvistar. Bussen till Hammarbyhöjden rullade in men han stod kvar.
Bussen for iväg och gav honom en pust avgaser.
Han lunkade långsamt tillbaka. Hemåt.
Vägen kändes oändlig. Hissen trasig (typiskt). Han knuffade väskan tre trappor utan andan.
Vid dörren tryckte han på ringklockan. Tyst. Hjärtat slog vilt. Tänk om Ingrid stuckit? Bytt lås? Korkat nog, han hade lämnat nyckeln på hallbordet!
Han ringde igen. Länge.
“Ingrid!” kraxade han. “Ingrid, släpp in mig!”
Till sist hördes låset snäppa. Ingrid stod lugnt där i sin slitna morgonrock, precis som vanligt.
Birger stod på tröskeln, genomblöt, lerig, och mössan glansig av regn. Tårarna rann, salta och gubbiga.
“Jag…” började han. Rösten krokade fast. “Bussen… regnet… och jag tänkte…”
Han kunde inte erkänna det riktiga. Aldrig att Lovisa bara var en blåsning, en tiggare i modellkostym.
Ingrid tittade på honom, sedan på väskan.
“Tog du ut soporna då?” undrade hon.
Birger stirrade på sin lediga hand. Påsen var borta. Glömd på bänken.
“Glömde…” mumlade han.
Ingrid skakade bara uppgivet på huvudet och backade in.
“Släpp in dig, Romeo. Teet kallnar snart. Och tvätta händerna nu, du ser ut som ett återvunnet dasspapper.”
Birger släpade in väskan. Den hemtrevlig doften av tvätt och liniment slog emot honom.
Den bästa lukten i världen.
Han tog av sig skorna, gick till badrummet och sköljde bort tårar och dumstrut i iskallt vatten.
I köket stod Ingrid redan med tekoppen den stora och tallriken med fiskbullar.
“Ingrid,” viskade han, satt på stolen. “Förlåt. Gubbjäveln gick vilse.”
“Ät,” sa hon bara. “Annars kallnar det.”
“Nej, ärligt. Vad är det för Lovisa? Vad för musa? Jag hade gått vilse utan dig, jag vet inte ens var mitt bank-ID ligger…”
“I dokumentmappen, översta lådan,” svarade hon reflexmässigt. “Birger, snälla, inga fler såpor. Du är hemma nu.”
Han tuggade fiskbullarna, och plötsligt smakade de bättre än restaurangens entrecote.
“Den där… Lovisa… visade sig inte vara nåt att ha,” ljög han för att rädda anseendet bara lite. “Hon röker, svär som en lärling. Fruktansvärt!”
Ingrid sneglade över brillorna, ett skimmer av fnitter i ögonen.
“Verkligen förfärligt. Och så känslig som du är.”
“Javisst!” piggnade Birger till. “Jag sa, ‘Hördu, det där språket går inte ihop med din profil’, men hon…”
Han fäktade med handen.
“Nå, jag insåg det var tomt. Själslig öken.”
“Tur du begrep det innan vigseln.”
Hon fiskade fram liniment och ställde på bordet.
“Ont i ryggen?”
Lite rödlätt nickade han.
“Klä av dig. Jag smörjer.”
Han tog av skjortan med ett belåtet stön medan Ingrids trygga händer knådade igång cirkulationen.
Aj, vad det stack. Men vad gjorde det? Det var äkta omsorg.
“Ingrid…” mumlade han.
“Ja?”
“Du visste att jag skulle komma tillbaka?”
“Så klart.”
“Varför det?”
Ingrid klappade honom vänligt på axeln.
“Du packade ingen kalling, inga strumpor, inga tabletter i väskan. Bara min gamla pälsjacka den där du skulle lämna på kemtvätten.”
Birger stannade med ögonen på vid gavel.
“Pälsen?”
“Pälsen. Jag såg dig trycka ned den i morse. Du är ju halvblind utan glasögon.”
Tystnad. Birger smälte den informationen: han hade gått mot livets nya kapitel med en rutiga filt och Ingrids gamla jacka.
Sen började han skratta. Först tyst, men sen så han hostade. Ingrid ryckte på mungiporna.
“Du är en gisten stubbe, Birger. Nåväl, upptäcktsresande. Ät nu. I morgon ska vi till kolonilotten och bära ner burkar i källaren. Då får du både träning och frisk luft.”
“Vi gör det, gumman. Jag bär vad som helst för dig,” sa Birger, torkade skrattårarna.
Mobilen vibrerade igen. Lovisa: “Var är du?? Mamma håller på att dö!! Swisha åtminstone ett tusen!!”
Birger tryckte på blockera. Sedan raderade han chatten. Lade mobilen displayen neråt på bordet.
“Ingrid, ska vi strunta i burkarna och göra grillmiddag i stället? Jag marinerar köttet själv. Med lök, som du gillar.”
Ingrid höjde näsan förvånat. Grill? Birger hade rört grillen sist när Palme regerade.
“Grilla? Och din lever då?”
“Till sjutton med levern. Man lever bara en gång!”
Han tog hennes sträva hand, pussade den snett men innerligt.
“Tack för att du öppnade, Ingrid.”
Hon drog undan handen, men inte för snabbt nästan lite generat.
“Ät, Casanova. Annars blir det kalops av dig till slut.”
Utanför vräkte regnet. Men i köket var det varmt och ljust. Birgers högtidsskjorta hängde på stolen, det luktade liniment och Earl Grey.
Och den här doften var bättre än någon parfym.
Birger tittade på Ingrid. Tjugoåtta är ju kul ålder.
Men vem annars vet att han kan råka packa fel jacka på livets resa och ändå släppa in honom igen?
“Ingrid,” sa han.
“Nu, vadå?”
“Pälsen ska lämnas på kemtvätt i morgon. Men först ska jag tömma väskan och ta fram filten. Dina fötter fryser ju alltid.”
Hon log i mungipan.
“Gör det, Birger,” sa hon.
Birger tuggar fiskbulle och livet kändes plötsligt inte så förbannat eländigt ändå.
