Saga avskydde dagarna då potentiella adoptivföräldrar kom till barnhemmet. Under de sju åren hon bott där hade ingen någonsin valt henne.
När hon var liten väntade hon alltid förväntansfullt på dessa dagar. Förundrat tittade hon på de fina tanterna och farbröderna, som om de vore magiker som skulle ta med henne till ett slott! En ny mamma som skulle ge henne godnattkyssar. En ny pappa som skulle låta henne rida på axlarna. Och ett eget rum. Hon slapp dessutom se taskige Viktor varje dag, som alltid drog henne i flätorna och kallade henne piplärka.
Saga hade ingen aning om vad det betydde, men det kändes sårande. Viktor envisades:
Piplärka! Piplärka!
Hon var fem när hon hamnade på barnhemmet. Hennes föräldrar omkom i en olycka. Lång tid förstod Saga inte varför mamma och pappa inte kom. Varför hade de lämnat henne?
Åren gick, och insikten kom de fanns inte mer. Långsamt började deras ansikten blekna bort. Rösterna glömdes. Doften av hemma försvann, likaså huset där de bott tillsammans.
Saga längtade efter att någon gång bli vald. Men tiden gick utan mirakel, och hon insåg att hon kanske aldrig skulle bli vald. Hon var ju inte söt som de andra flickorna, med rosetter och tindrande leenden. De var de som alltid blev utvalda.
Viktor retades ännu. Nu visste hon att piplärka var en liten fågel.
Den här dagen var det återigen adoptionsdag på hemmet. Alla flickor blev finklädda och fick rosetter i håret. Men Saga, bestämd, klippte sitt eget hår kort som en pojke. Nu ville hon inte längre att någon skulle välja henne. Hon bestämde sig: I hennes liv skulle hon välja själv!
Fostraren häpnade när de såg hennes korta, sneda hår, och Viktor ropade som vanligt efter henne:
Piplärka!
Saga hade fyllt tolv och Viktor var tre år äldre. Ingen valde henne denna dag heller, med sitt rufsiga hår och sin blixtrande blick.
Tre år senare tog Viktor farväl av barnhemmet. Han gick fram till Saga efter att ha sagt adjö till de andra:
Hej då, Piplärka.
Hej då, svarade Saga kallt.
Håll ut! Bara tre år till! Sen hämtar jag dig, sade Viktor bestämt.
Trams! Vem har sagt att jag skulle välja dig? Din knasboll! snäste Saga.
Viktor såg på henne med en lång underlig blick och gick. Han vände sig inte om.
När Saga själv lämnade barnhemmet stängde hon dörren till sitt gamla liv, tog ett djupt andetag av frihet och vuxenvärld. Den fula ankungen hade blivit en svan långt, glänsande hår, stora smaragdgröna ögon, slank figur. Hon styrde stegen mot föräldrarnas gamla lägenhet i Göteborg. Plötsligt hörde hon bakom sig:
Hej, Piplärka!
Det var Viktor som stod där.
Vad vill du? frågade hon.
Jag sa ju att jag skulle hämta dig. Här är jag, sade Viktor, nu både lång och bredaxlad.
Men jag bestämmer själv! sade Saga trotsigt och såg upp mot honom.
Då får du väl välja mig, Saga, bad Viktor.
Jag ska tänka på saken, sade hon och gick mot sitt nya hem.
Viktor följde henne ända till porten, väntade tills hon gått in, och försvann sedan. Sedan dess satt han varje kväll under hennes fönster på en bänk tills lampan släcktes.
Sommaren blev till regnig höst, vinter tog över. Ännu kom Viktor varje kväll. En dag gick Saga ut och satte sig bredvid honom på bänken.
Har du inte tröttnat än? fryser du inte?
Det går bra. Bara du väljer mig, sade Viktor och såg på henne med en varm blick.
Saga reste sig hastigt och sprang in. Hon kikade genom spetsgardinen på Viktor därute.
På nyårsafton kom Saga rusande hem efter jobbet. Hon skulle duka julbordet, byta till sin nya klänning nu var det snart dags för nyår! Men bänken var tom. Hjärtat stannade till hade något hänt?
En timme senare var allt klart, Saga hällde upp cider och närmade sig fönstret. Viktor syntes inte. Ett oroligt sting grep tag vad skulle hon göra? Hon visste varken hans adress eller telefonnummer. Så dum jag är! Så idiotiskt skällde hon på sig själv.
Just då flammade det upp utanför. Saga trodde några tände raketer. Hon öppnade fönstret och såg där ute på snön, med stora eldfyllda bokstäver:
VÄLJ MIG, SAGA!!!
Viktor satt på bänken, vinkande mot hennes fönster.
Och Saga förstod då: Ibland handlar livet inte om att själv bli vald, utan om att våga välja med hjärtat.
