Katten, som nästan hade förlikat sig med tanken på att dö i ensamhetatt frysa ihjäl, att duka under av hunger, svek och förtvivlankände plötsligt något litet och varmt bredvid sig
Han hade blivit utkastad. Bara så där. Efter tio år i samma familj.
Anledningen: läkarens rådden nyfödda kan eventuellt få allergi mot kattpäls. Just det där vaga “kan eventuellt” avgjorde kattens öde.
Inte överraskande var det ingen som ville ta emot en vuxen katt på tio år. Mannen tänkte inte särskilt mycket på det, utan bar bara ut honominte till någon bekant, utan direkt ut på gatan. In i grannskapets innergård. Snön gick till midjan, kylan bet genom pälsen. Han förstod att katten aldrig skulle hitta hem igen. Och förmodligen inte ens överleva nattenSMHI hade utlovat sträng kyla.
Kallt så det förslår. Sakligt och känslolöst.
Och om inte ödet hade blandat sig i, hade det slutat just där. Men något förändrades. Katten, redan redo att ge upp, kände plötsligt någonting levande mot sin sida. Värme.
Med möda reste han på sig och vred på huvudetoch stelnade till.
Framför honom tryckte sig två små, darrande ungar intill varandra med vidöppna ögon. De såg på honom med tillit och hopp.
Nämen, vad är det här tänkte han trött och irriterat. Inte ens dö får man i fred. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Kattungar. Någon hade lämnat dem, precis som man lämnat honom. Två små, i samma grymma kyla. Varför visste ingen, men ett var säkert: om han, den vuxne katten, gav upp nuså var deras öde beseglat, och de skulle frysa ihjäl intill hans redan stela kropp.
Han började sakta röra på sina domnade ben. Sköt in ungarna under sig, pressade dem tätt intill och började slicka dem rena. De klamrade sig fast vid honom, rädda men förtröstansfullasom om han var räddningen själv.
Jag är verkligen fast nu suckade han inombords.
Hungern rev i magen, alltså var ungarna också svaga. Haltande begav han sig mot soprummendär det fortfarande fanns doft av mat.
Med stor möda hittade han ett par djupfrysta köttbullar och lite överbliven kyckling. Han släpade hem det till ungarna, lät dem äta först, och snäppte själv i sig resterna som blev kvar. Mätta kröp de tätt intill honom under magen, började spinner och somnade med nosarna tätt tillsammans.
Sömnen svepte in honom plötsligt.
En röst väckte honom:
Mamma! Pappa! Kom och titta! Här är en katt med kattungar!
Han var nära att fnissa. Självklart, katt
Men flickan var inte den som bara gick förbi.
Efter tio minuter var hon tillbaka. I ena handen en påse med doftande mat, i den andra en gammal men varm filt. Trion låg nu på mjukt tyg, inte längre direkt på kalla marken.
En timme senare var flickan tillbakanu med sin pappa. Han kånkade på ett litet hus gjort av gamla möbeldelar. På framsidan satt ett papper med röd text: “RÖR EJ. JAGA INTE BORT. VI MATAR DEM. LÄGENHET 22”.
Hela kvällen kom grannar med godsakerburkar med mat, rester, små lådor med barnmat. Omsorg och värme spred sig genom hela trapphuset.
Nästa dag kom pappan och flickan tillbaka för att besöka “kattmamman” och hennes ungar. De små, mätta och trygga, somnade redan innan de hunnit fram till Serafimför det var så han kallades, den grå gamle katten.
På kvällen, när familjen passerade gården, sprang kattungarna pipande rakt mot flickan.
Serafim betraktade dem från sin koja, gäspande. Han hade inga planer att gå ut. Hans förtroende hade redan blivit sviket. Han ville inte riskera något igen.
Mamma, sa flickan försiktigt. Du har inte matat kattungarnas mamma heller Hon måste ju också vara hungrig
Nej men herregud, suckade mamman. Hon klara sig, en vuxen katt fixar det.
Vadå mamma? förvånades pappan. Det där är ingen hona, utan en hane.
Men vad säger du nu, svarade kvinnan irriterat. Han tar ju hand om hela högen, slickar dem, värmer dem tydligt att det är en hona!
Titta nu ordentligt, log mannen. Det där är ingen kattmamma. Och han har inga tecken på att ha diat.
Kvinnan satte sig på huk, granskade Serafim och drog försiktigt handen längs hans mage. Han kröp undan och stirrade förebrående.
Men kära nån viskade hon. Det är ju en hane
Japp, det stämmer, tänkte Serafim stilla för sig själv.
Så du har, under hela denna köld, tagit hand om småungarna? Värmt dem? Letat mat?
Han rörde sig inte. Vad spelade det för roll vad hon sa? Hans enda tanke var att hitta ett hem till ungarna och sedan försvinna. Lugnt. Utan publik.
Men ödet hade annat i sikte.
Kvinnan stod kvar. Grät.
Mamma, viskade flickan och kramade kattungarna. Ser du inte? Han är tam. Någon har kastat ut honom ganska nyligen
Ja, sa pappan. Någon tyckte han var överflödig. Han blev deras mamma, istället för att ge upp. Han sköt upp sin egen död för någon annans skull.
Vill du göra mig gråtfärdig nu? snyftade kvinnan.
Jag säger bara sanningen, svarade mannen lugnt.
Mamman gick fram till Serafim, lyfte honom varsamt och höll honom mot bröstet.
Han spände sig, beredd att sprattla sig loss men istället jamade han och började spinna. Förvånad över sig själv.
Han trodde: De matar mig, pysslar om migsen är det ut igen. Men
Plötsligt var han i badrummet. Blev tvålad och duschad. Han protesterade högt, men flickan och mamman tröstade honom.
Sen kom en varm frottéhandduk. En mjuk soffa. Doftande mat. Och kattungarna kröp som vanligt under magen och somnade.
En riktig hjälte, viskade kvinnan när hon strök honom över ryggen. Sånt här är det inte många människor som klarar.
Hon är smörig, gäspade Serafim. Jaja. Imorgon river jag en reva i tapeten.
Men i stället för rivsårännu ett spinnande. Flickan skrattade till.
Jaja, tänkte han. Kanske river jag inte. Det verkar faktiskt som de är snälla.
Han slickade sina små ungar innan han la sig tätt intill dem. Kvinnan grät igen.
Konstiga varelser, de där kvinnorna, tänkte han roat. Först skrubbar de en, sen gråter de. Antagligen har de dåligt samvete.
Han somnade djupt med de små i famnen, ovetande om att det var mamman som en gång förbjudit familjen att ta in kattsällskapet. Därför hade pappan och flickan byggt huset tillsammans.
Nu låg de därSerafim och ungarna, hoprullade till en fluffig hög.
Och familjen stod bredvid, i tyst beundran för den gamla katten, som visat mer mod än många människor.
Men vi gick ändå inte förbi, viskade flickan.
Mamma och pappa nickade tyst.
Kanske var det just deras allra bästa handling på mycket länge.
