Kajsa Lindqvist förde fingret över skärmen. Siffrorna i bankappen fladdrade som nattfjärilar och ville inte lägga sig till ro. Saldot fick henne att sluta ögonen och räkna långsamt till tio.
– Björn, sa hon till mannen som vred sig framför spegeln i hallen.
Björn Lindqvist rättade till kragen på den nya skjortan.
– Vad är det, Kajsa?
– Tänker du betala taxin till restaurangen från ditt kort?
Mannen slutade rycka i skjortan och såg skuldmedvetet på henne.
– Kajsa, nu börjar du väl inte? Jag har bara småpengar kvar. Och jag ska ändå betala parkeringen i veckan. Kan inte du beställa?
Kajsa låste telefonen. Björn fyllde fyrtio år den dagen. En solid ålder. För ett halvår sedan hade de bestämt att fira stilla hemma, bara de två och sonen.
De hade ett bolån på en tvårummare som de tagit två år tidigare. Ränta och amortering åt upp nästan hela Björns lön. Kajsa stod för el, mat, barnets aktiviteter och kläder. Hon var senior projektledare och tjänade tillräckligt, men det fanns inget över.
En månad tidigare hade Eivor Lindqvist klivit in i deras planer.
Svärmodern förklarade att fyrtioårsdagen för hennes ende son var en världshändelse. Det gick inte att sitta i köket som tiggare. Man måste bjuda släktingar, hyra sal på restaurang och visa att Björn hade lyckats i livet.
När Björn försiktigt invände att de inte hade råd, svarade Eivor bara:
– Kajsa tjänar bra. Ni lär inte bli fattiga för en sådan sak.
Kajsa gav upp. Hon hittade själv en liten restaurang med bra mat, satte ihop menyn och betalade handpenning.
På plats fladdrade servitörerna runt som skuggor. Bordet för femton gäster dignade av förrätter. Ljuset låg som gul dis över dukarna. Kajsa valde en lös sandfärgad klänning, för hon ville kunna andas efter en dag på jobbet och allt fixande.
Gästerna började komma vid sextiden. Eivor dök upp sist, i sällskap med Björns syster Ylva. Hon gick mot bordet som om det vore en mottagning på slottet.
– Leve födelsedagsbarnet! förkunnade hon högt och räckte Björn en papperspåse.
Björn tittade ner och log brett.
– Åh, mamma, tack! Den där parfymen!
Kajsa hann se namnet på flaskan. Den kostade en tredjedel av månadens bolån.
– För min älskade son är ingenting för dyrt, sa Eivor stolt och räckte sin nya pälsbrämade kappa till en servitör som råkat komma förbi.
Sedan flyttade hon blicken till sin svärdotter. Leendet slocknade.
– Kajsa, grattis, sa hon torrt.
– God kväll, Eivor, svarade Kajsa.
Svärmodern mönstrade lokalen.
– Nå, vad ska jag säga… Mörkt är det. Och dukarna är alldeles för enkla. Björn, jag sa ju att ni skulle ta Herrgården i city. Sådana ljuskronor!
– Mamma, Herrgården har vi inte råd med, sa Björn tyst.
– Äh, sluta spela fattig, sa Ylva och rättade till håret. – Kajsa tjänar som en direktör. Ni kunde väl unna Björn ett ordentligt kalas för en gångs skull.
Kajsa kände ilskan stiga i halsen, men svalde den. Det var inte läge att ta itu med det framför gästerna.
– Varsågod, Eivor, sa Kajsa och sköt fram ett fat med fisk. – Här är det utmärkt.
Eivor petade på en bit med gaffeln.
– Vilken blek lax. Köpte ni billigt på torget?
– Det är lättsaltad öring från kocken, sa Kajsa lugnt.
Banketten tog fart. Tiden gick i mjuka, omöjliga hopp. Gästerna åt, drack och höll tal. De berömde Björn – vilken duktig specialist, vilken familjefar, vilken tur han hade. Eivor pratade hela kvällen. Hon berättade historier från Björns barndom, skröt om påhittade framgångar och nämnde aldrig Kajsa med ett ord. För henne var svärdottern en i personalen: hon skulle fylla på juice och inte synas.
När varmrätten kom var stämningen het.
Kajsa var trött. Hon reste sig för att be servitörerna ta in te, och när hon vände tillbaka hörde hon Eivors höga röst.
– Vilken klänning du har på dig, Kajsa!
Gafflarna tystnade. Gästerna stirrade ner i tallrikarna. Kajsa stannade mitt på golvet.
– Förlåt? sa hon.
– I den klänningen ser du ut som en gammal märr, ärligt talat! sa Eivor och lät blicken glida över de tysta gästerna.
Björn fick röda fläckar på halsen.
– Mamma, sluta. Det är en helt okej klänning.
– Björn, ditt omdöme är förblindat. Jag vill ju bara ditt bästa. Hördu, du är trettioåtta och klär dig som en farmor på en kolonilott. Ingen midja, ingen stil. Helt smaklöst!
Ylva flinade och höll en servett för munnen.
Kajsa gick långsamt fram till bordet. Hela kvällen hade Eivor demonstrativt rynkat på näsan. Förrätterna var för enkla, restaurangen för billig, hustrun inte vacker nog.
– Jag tycker om den, sa Kajsa och såg rakt på henne. – Den är bekväm.
– Bekväm! fnös Eivor. – En kvinna ska pryda sin man. Vara hans visitkort.
Hon rätade på sig.
– Titta på mig. Jag är pensionär, men håller stilen. För man ska ha respekt för sig själv, inte dra på sig den första bästa säcken från loppisen.
Gästerna bytte generade blickar. Björns farbror satt och studerade bubblorna i mineralvattnet som om det vore en vetenskaplig uppgift.
– Kajsa, sätt dig nu, viskade Björn och drog henne i ärmen. – Bråka inte.
Det var typiskt honom. Björn föredrog alltid att sitta i skuggan medan kvinnorna redde ut saker. Helst skulle Kajsa tiga och svälja.
Men den kvällen tänkte Kajsa inte tiga. Hon var trött på att dra lån, betala svärmoderns nycker och bli förnedrad inför folk med sina egna pengar.
– Eivor, sa Kajsa och stödde händerna mot bordskanten. – Var kommer din blus ifrån?
– Vad har min blus med det att göra? sa Eivor och tappade tråden.
– En hel del. Blusen är italiensk, äkta siden. Och skorna, jag såg dem när du kom. Och den nya kappan med päls som hänger i garderoben. Fina saker.
– Fina, medgav Eivor. – Jag kan välja kvalitet.
– Välja kan du. Men vem betalade?
Någon hostade nervöst. Björn försökte resa sig.
– Kajsa, det räcker.
– Nej, Björn, det räcker inte. Nu när vi pratar om kläder och självrespekt, låt oss vara ärliga.
Hon höjde rösten så att alla hörde.
– Den italienska blusen, skorna och kappan köpte du förra månaden, Eivor. För de tjugotusen kronor som jag skickade till dig från min kvartalsbonus. För att du, citat, ”inte hade något att ta på dig till vårdcentralen, du skämdes inför läkarna”.
Eivors ansikte hårdnade.
– Jag bad Björn om det!
– Men det var inte Björn som gav dig pengarna. För Björns lön går precis till bolånet, bensinen och affärsluncherna.
Ylva försökte avbryta.
– Kajsa, ska du sitta och räkna andras pengar?
– Jag räknar mina egna pengar, Ylva. Och den här festen, där ni sitter och klagar på restaurangen och mitt utseende, är betald till sista kronan ur min plånbok.
Det blev en märklig tystnad. Bara porslin klirrade någonstans långt borta.
– Och den där dyra parfymen som du gav Björn i dag, fortsatte Kajsa, – den är köpt för de pengar jag gav dig till tandvården förra veckan.
Eivor blev rödflammig.
– Hur vågar du…
– Jo, så här är det, sa Kajsa och rätade på sig. – Jag kan bära en potatissäck om jag vill. För den säcken har jag köpt själv, med min egen lön!
Hon tog sitt glas juice.
– Och när du har lärt dig att klä dig på din pension, kan vi diskutera min smak. Smaklig måltid!
Kajsa satte sig.
Eivor flämtade. Hon väntade sig att Björn skulle försvara sin mor och skrika på sin hustru. Men Björn satt bara med huvudet sänkt och petade med gaffeln på en bit ugnspotatis.
Eivor knölade ihop servetten, kastade den på bordet och reste sig.
– Aldrig mer sätter jag min fot i ert hem! väste hon, utan att egentligen vända sig till någon.
Sedan gick hon mot utgången. Ylva kastade en mördande blick på Kajsa och följde efter.
Resten av kvällen var tung. Gästerna åt upp varmrätten, drack te, sa stelt adjö och försvann. Kajsa och Björn åkte hem under tystnad.
En vecka gick. Eivor ringde demonstrativt inte. Björn gick några dagar med sårad min och försökte lägga skulden på Kajsa för att hon varit för hård, men han hittade inga argument.
På lördagsmorgonen kokade Kajsa kaffe när ett meddelande plingade i Björns telefon. Björn tittade på skärmen och tvekade.
– Kajsa, mamma skriver. Kylskåpet har gått sönder. Reparatören sa att det blir dyrt.
Kajsa drack en klunk hett kaffe.
– Vilken otur, sa hon.
– Vi måste hjälpa henne. Kan du swisha fem tusen? Jag betalar tillbaka med nästa lön.
– Nej, Björn. Det kan jag inte.
– Vadå? Maten kommer att förstöras!
– Just det, sa Kajsa och satte ner koppen. – Din mamma har tydligt sagt att jag är smaklös och att jag inte respekterar mig själv. Jag har bestämt mig för att följa hennes kloka råd.
Hon gick till spisen och stängde av plattan.
– I går bokade jag tid för klippning och slingor. I helgen ska jag köpa nya klänningar. Jag ska också hålla stilen.
Björn blinkade förvirrat.
– Men kylskåpet?
– Kylskåpet, älskling, är numera ditt bekymmer, sa Kajsa och log. – Ta ett extraknäck, be om löneförskott. Ni är familj, kött och blod. Jag är säker på att du klarar det.
Hon tog sin mugg och gick mot sovrummet och lämnade Björn ensam med sina tankar och Eivors trasiga kylskåp. Man får ligga som man bäddar, tänkte hon. Eller hur det nu var.
