Stolen Lives: A Compelling Tale

Im grateful for the support, the likes, the thoughtful comments on my stories, the subscriptions, and a huge thank you for the donations from me and my five cats. Please feel free to share the pieces you enjoy on social mediait always brightens an authors day!

This morning an early call came, but I was still awake.

I was getting ready to visit the hospital to see my husband, folding fresh laundry and packing a little homecooked meal. I knew he could barely swallow anything, so the preparation felt pointless, yet I kept convincing myself that every spoonful from my hands might be a blessing for him.

Yesterday, my husband rested his stillthin, wiry hand on my palm and said,

Mabel, forgive me for everything. In my travel briefcase theres a bundle of cash, a lot of it, for you and Harry. Theres also a letter; read it.

Why should I forgive you? Youve never wronged me, I managed to say, trying not to let my tears spill. His gaze, suddenly distant and prickly, made me whisper, almost defiantly, If thats what you want, then I forgive you for all your deeds, both intentional and not, dear George.

His face twisted at my last words, and he closed his eyesperhaps in pain. Id worn him out: feeding him, worrying about him, now these endless conversations.

Well be heading home soon, and everything will be fine, I lied, because I wanted to believe it.

I sensed he was exhausted, perhaps drifting off to sleep. I slipped out on tiptoes, gently closing the door behind me.

When the phone rang later that morning, my heart leapt. I understood instantly what the call meant.

They told me my husband had passed away during the night, worn out by his illness.

Only after the funeral did I remember the briefcase; it had been tucked away, unnoticed.

Our son was devastated, unable to accept that Daddy was gone. Harry, now eleven, wept as though he were a toddler, his outburst almost hysterical, even though he knew his father had been gravely ill. I could barely calm him.

I, Mabel, felt as if Id been turned to stone by grief. I moved through the days on autopilot, replaying memories of George

Wed married when I was thirty, while most of my friends were already settled. George had been smitten with me; I felt it too, though not with the consuming love I would later know. He was reliable and kind, and I realized I should say yes. My friends urged me on, insisting Id never find a man like him again and that Id be left cursing my choices otherwise.

I eventually agreed, drawn to his looks, his temperament, the subtle mystery that seemed to linger about him. He was a bit reserved and not very talkative, yet he always tried his best for me. He bought flowers, jewelry, and I could feel his affection. My friends even admitted a hint of envy.

George worked long hours, often traveling for businessa perk that paid well. He was the only man in a department full of women; they joked that the women had children, while the men were always on business trips. He always brought me little gifts from his journeys. It was a shame we didnt have children sooner; our son was still young when George passed, leaving him fatherless.

Then came a particular assignment that changed everything. He was headed to his childhood hometownOldhamfull of anticipation, eager to meet old friends. He kept trying to share stories with me, but would break into nervous laughter and promise to tell me later.

Something went wrong there; he was delayed, and when he finally returned, he seemed a stranger. His stare was hard, his tone sharp. He quit his job on the spot, saying he didnt want the trouble any more, and quickly found a new positionsomething hed never done before.

With me, George behaved as if we were meeting for the first time. A restless energy seemed to have awakened in him. I felt I barely knew him now. Whatever had happened on that trip had reshaped him, making him more assertive, and, paradoxically, I loved him even more fiercely.

For the first time, I truly saw the man he was, and, absurdly, I fell madly in love with my husband all over again. Friends asked if someone new had appeared, but soon I realized I was pregnant. That unexpected love and the news of the baby made me feel radiant; jokes about turning forty and sweet cherries floated around us.

When Harry was born, I finally felt happy. I had a son and a husband who seemed to love me more than ever before.

For ten years George, Harry, and I were inseparable, enjoying life together. He never stayed away for long after that.

Those ten years, perhaps even more, were the happiest of my life.

Then George fell ill in an advanced stage, an operation no longer possible.

Mum, my backpacks ripped and my shoes are falling apart, Harry shouted, pulling me from my brooding thoughts. I needed to pull myself together for his sake.

Lets patch the backpack, and you can keep the old shoes for now. Ill get you a new pair next week when payday comes, I replied, and suddenly remembered Georges mention of money hidden in his travel briefcase.

Maybe hed been too ill to follow through, or maybe hed meant it seriously. I had to check.

I dug out the old briefcase from the back of the wardrobe, the one wed long forgotten. When I opened it, a stack of tightly bound £ notes fell out, held together with rubber bands. Where had my husband gotten such a sum?

Beside it lay an envelopeGeorges promised letter. I unfolded it and began reading; with every line, my world grew more ghostly, as if the life I knew had been a mirage.

I read the letter three times, still unable to accept its contents. I called Harry, needing a distraction.

Son, lets go to the shopping centre. Apparently, Dad saved some money for a rainy day, so we can buy you new shoes, a backpack, maybe even a couple of shirts.

Harrys face lit up, then fell when he heard about his father.

I took a few of the notes, tucking the briefcase away, needing time to digest the letter.

On the bus ride home, Georges words replayed in my mind:

I loved you, Mabel, and he loved you deeply. We were twins, George the younger, I, Victor, older by fifteen minutes. George was always the frailer one, which annoyed me. He studied harder, earned a scholarship, and stayed in the capital for university. I, impatient, went straight into work, got tangled in shady dealings, and ended up imprisoned. Our mother didnt live to see any of this. When they locked me up, George wrote to say hed married the most wonderful womanyou, Mabel. He sent photographs; the moment I saw you, I was haunted. Why did he get everything while I got nothing? My feelings boiled over; it felt as if my younger brother had stolen my destiny, leaving me with nothing good. The resentment faded when I learned George never told you about his brother. I felt ashamed, as if Id lost my mind. He erased me from his life as if I never existed. When he returned to our town on a work trip, we reconciled, drank to brotherly bonds, but then he fell illhed always been weak. I thought hed simply slept, but when I realized he wasnt breathing, I barely kept him alive. I called an ambulance, the police, and during the chaos someone suggested changing documents. Thats how I became not Victor, the lonely exconvict, but George again. Forgive me, Mabel; I never gathered the courage to tell you. I was scared of losing you. I sold the flat we were born in, the money from itsorry. Your husband Victor wants you to know his true name

I spent days trying to understand how to process this revelation, what to tell Harrywho had never read such a confessionand whether it would frighten him. In the end, I decided that the truth wasnt for Harry; he loved his father, and his father loved him, and that love should remain his guiding light.

Now I often visit the cemeteries of both Victor and George, traveling to their hometowns, sitting on the benches, speaking to them, shedding tears, and calling each of them by the names they deserved. Perhaps, in saying their names aloud, their spirits can finally find peace.

Our stolen destinies have merged into one unalterable thread, and theres nothing left to untangle.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Stolen Lives: A Compelling Tale
Gåvan – Jaha, grabben, berätta nu, hur har du haft det idag? Viktor, nyss hemkommen från jobbet, lyfte upp sin femårige son Andreas och satte honom bredvid sig i soffan, rufsade om de mjuka, rågblonda håret. Medan mamma Paulina stod i köket och lagade middag, umgicks pappa med sin älskade – och ännu så länge enda – son. Lägenheten var varm och ombonad, och i vardagsrummet mellan den surrande teven och bokhyllan stod en färgglatt pyntad, liten men stolt julgran och glittrade mystiskt. Det var exakt ett dygn kvar till nyår. – Det har varit bra med mig! – konstaterade arvtagaren. – Men min kompis Kalle har haft det dåligt. – Vad är det med honom då? – frågade Viktor nyfiket. – Kalle, är det han från granntrappuppgången? – Ja, just det, – nickade Andreas. – Han fick ingen julklapp på förskolans nyårsfest idag, – kom Paulina fram ur köket, omgiven av doften från den grillade kycklingen. – Stackars grabb… Nå, tvätta händerna nu, gubbar, maten är klar! – Hur kan det vara så? – sa Viktor förvånat och reste sig från soffan. – Alla fick alltså, men Kalle blev utan? Här är det något som inte stämmer. – Jo, alla fick, men inte Kalle, – bekräftade Andreas, som klättrade ner från soffan efter pappa. – Tomten och hans hjälpreda delade ut till alla, men han fick inget. Och han satt där och väntade. – Vad är det för Tomte och hjälpreda som kan glömma ett barn? – muttrade Viktor irriterat. Han drog fram en stol och satte sig vid bordet. – Det är nog inte deras fel, – ryckte Paulina på axlarna. – Det kan vara att Kalles mamma glömde betala in till den gemensamma julklappen, eller så fanns inte pengar. Det händer ibland. Andreas, har du tvättat händerna? – Det har han, han var med mig i badrummet, – sa pappa och började dela upp den gyllene kycklingen på tallrikarna. – Okej, så kanske det inte kom in någon betalning. Men hur kunde förskolechefen… vad hette hon nu, Ann-Kristin? Hur kunde Ann-Kristin tillåta något så förödmjukande som att barnet blir utan present inför alla andra? – Det var Ann-Kristin som var Tomtens hjälpreda, – tillkännagav Andreas. – Och Tomten var vaktmästaren. – Ännu värre! – kunde Viktor inte lugna sig. – Kunde de inte trolla fram en extra klapp? Föräldrarna kunde ha löst det efteråt. Vilken kyla! – Uppenbarligen kunde de inte det, – suckade Paulina. – Men om det varit jag hade jag sett till att även Kalle fått något. – Och Kalles mamma själv då? Hur kunde hon låta sin son bli utan klapp? – Viktor gav sig inte. – Jag fattar det inte … Förresten, sonen! Viktor vände sig mot Andreas, som tuggade på sin kycklingklubba med god aptit. – Hoppas du delade med dig av din present till Kalle sen? Sonen gav pappa en förebrående blick. – Jag ville – och så ville även Sara, Natalie, Alex och andra. Men Kalle ville inte ta emot från någon. – Vilken stolthet! – utbrast Viktor. – Inte grät han väl ändå när han blev utan present? – Ingen aning… Jag såg inte, – sa pojken ärligt. – Oj, vilken kille! – sa Viktor imponerat igen. – Han förtjänade verkligen bättre. – Ja, det är synd om Kalle, – sa Paulina medkännande. – Måste varit pinsamt för honom. – Då föreslår jag att vi återställer rättvisan! – utbrast Viktor bestämt, med rosiga kinder och glittrande ögon. – Och hur då? – undrade Paulina, och torkade munnen med en servett. Även Andreas såg undrande ut. – Såhär! – svarade Viktor mystiskt. – Vem vet vilken lägenhet Kalle bor i? Vet du, Andreas? – Nej, – skakade han på huvudet. – Jag har aldrig varit hemma hos honom. Vi umgås bara på gården och på förskolan. – Jag kan nog ta reda på det, – sa Paulina efter en stunds funderande. – Min kompis känner nästan alla i huset. Jag ringer och frågar. Men varför? – Bara ring. Och gärna nu. – bad Viktor bestämt. – Okej då, – Paulina nickade. – Men då får ni röja av bordet och diska! – De bor i trettiofemman, och heter Schytt. Mamman heter Valentina. Pappan finns inte kvar. Eller han var där men har gått, ingen vet riktigt om han gick själv eller om hon slängde ut honom. De lever alltså själva. – Hur vet du sånt? – sa Viktor roat. – Min vän Alice brukar få höra allt – hon är ju med i kvartersrådet! – log Paulina. – All viktig info hamnar där. – Då så, – sa Viktor. – Andreas, har du ätit upp hela din present? – Nej… Mamma sa att för mycket godis är onyttigt. – Hon har rätt, – sa pappa gillande. – Har du kvar presentpåsen? – Ja, – sa Andreas. – Jag öppnade den försiktigt. – Bra, – sa pappa och rufsade honom i håret igen. – Kan du lägga resterna i en annan påse och ge din till mig? – Varför då? – undrade Andreas, men gick ändå till sitt rum och kom tillbaka med den färgglada presentpåsen. Han tömde ut innehållet, och glänsande godis och kakor rullade ut på bordet. Mamma, som hade iakttagit dem tyst en stund, sa: – Så ni vill glädja Kalle med en present ändå? När då, och vem lämnar över? – Helst ikväll! – svarade Viktor. – Visst, Andreas? – Såklart! Ikväll! – tändes sonen på idén. – Jag lägger några av mina godisar till honom! – Om du vill det, – log Viktor stolt. – Vi går tillsammans till honom va? – frågade Andreas och stoppade tillbaka en del godis i påsen. – Men du har ju redan försökt bjuda honom idag, det gick ju inte så bra, – tvivlade pappa. – Han verkar stolt. Vi får lösa det annorlunda… Han gick in i rummet och kom tillbaka – utklädd till Tomten! I vita stövlar, röd dräkt med vit päls, luva, stor vit skägg, stav i handen och en presentpåse dekorerad med gyllene stjärnor (fast tom). Andreas stirrade förvånat. Och frågade: – Pappa, var det du som var Tomten förra året också? Och året innan? – Ja, det var jag, – erkände Viktor. – Ursäkta att jag säger det först nu, men förr eller senare hade du nog anat. De frågade mig på jobbet en gång om jag ville vara Tomten, och sen har jag fortsatt. Och så får jag ju vara Tomte för dig och mamma med! Gillade du förra årets Tomte? – Jättemycket! – berömde Andreas pappa. – Skönt att vi har vår egen Tomte! Han sprang fram och kramade sin pappa om benen. Irina lade till fler godisar, knöt band om den välfyllda påsen, Viktor lade den i Tomtens presentpåse. Han sa, och rättade till skägget: – Ingen protest mot att jag besöker stackars Kalle nu? – Nej! – svarade mamma och son nästan i kör. – Kan jag följa med dig till Kalle, pappa? – Är du då min tomtehjälpreda? – log pappa. – Jag vill vara en kanin! – ropade Andreas och for iväg till sitt rum. Mamma och pappa såg på varandra och skrattade. Andreas kom tillbaka i kanindräkt – samma han hade på förskolans fest tidigare under dagen. Vit overall, spetsiga öron och svans. Han bar en mask med utklippta ögon och tecknade morrhår under nosen. – Nåväl, hoppas Kalle inte känner igen dig, – sa pappa. – Men ta jackan på dig, det är fortfarande vinter! Och så gick pappa och son mot dörren. Paulina kunde knappt hålla sig för skratt när lilla kaninen släpade Tomtens presentpåse efter sig vid sidan av den stavbärande pappa i dräkt. Tio minuter senare kom Viktor hem själv, tydligt röd om kinderna och lite förlägen. – Var är Andreas? – undrade Paulina bekymrat. – Ingen fara, han är med Kalle och leker. Jag hämtar honom om en halvtimme, – sa Viktor, och drog av sig skägget med ett blossande ansikte. Han satte sig i soffan fortfarande som Tomte, och sa: – Vilken grej! Så berättade han vad som hänt. Det visade sig att han och Andreas ikväll varit… sjätte paret som kommit med nyårspresent till Kalle! Och troligen inte de sista. Förskolechefen Ann-Kristin hade nyss gått därifrån; inte utklädd denna gång. – Hon bockade och bönade och bad om ursäkt inför Kalle och hans mamma, – berättade Viktor när han tog av sig dräkten. – Någon hade filmat festen och lagt ut den på lokalnätet. Tusentals visningar och massor av kommentarer! – Jaså? – sa Paulina förvånad. – Måste kolla! – Men det viktiga är, – sa Viktor, – att Kalles mamma hann betala in, fast lite för sent… – Ja, mamman har kanske sitt ansvar, – avbröt Paulina klokt. – Men hon lever ensam, pengar saknas ibland. Förskolan borde kunnat lösa det. – …Men ledningen ville inte vara flexibla och strök sonen från presentlistan, – Viktor kunde inte släppa det. – Oskyldig pojke blev utanför. – Om jag var chef över Ann-Kristin hade hon fått avgå, – sa Paulina bestämt. – Sådant får inte hända! – Kanske får hon gå… Eller lär sig av sina misstag, – Viktor höll med. – Sådant får inte förekomma bland dem som jobbar med barn. Han blev tyst och gnuggade hakan. Så såg han upp på Paulina. – Och vet du, Kalles pappa kom till slut också! Med presenter och hängande huvud och tårar… – Skojar du? – sa Paulina glatt. Precis då öppnades dörren och Andreas kom hem. – Varför kom du hem själv? – sa Viktor förvånat. – Jag skulle ju hämta dig! – Vadå, jag är ju inte liten längre, – protesterade Andreas. – Och det blev tråkigt där. – Hur då? – undrade pappa. – Kalles mamma och pappa grälade först, sen grät dem. Vi gick in i köket och de kramades. När Kalle kom satte de alla tre igång att krama och gråta igen. Knasigt! De märkte inte ens att jag gick… Viktor och Paulina såg på varandra och skrattade lättat. – Jaha, mina kära, nu blir det te, – sa Paulina. – Och sen, för de som är vakna, tar vi emot det nya året. Låt oss hoppas det blir lyckligare för alla! – Ja, det hoppas vi! – sa Andreas storsint.