Mum, stop hassling Dad every evening! “Mum, I need to talk to you, woman to woman.” The six-year-old girl looked at her mum seriously. All her mum could do was nod and say, “Alright, what shall we talk about?” “What about?” her daughter asked, surprised. “About men.” “Then, about whom?” her mum replied, correcting her. “Men are living beings, not things.” “Why is that?” The girl didn’t understand. “If you’re talking about people, say ‘whom.’” “Brrr…” the girl replied, clearly annoyed. “I haven’t even said anything yet and you’ve already confused me…” “Sorry. Go on. What is it?” “I’m worried about Dad.” “What’s wrong with him?” “I think you’re giving him a hard time at night.” The mother broke out in a cold sweat. “Sweetie, don’t you sleep at night?” “Of course I do.” The girl’s face was sincere. “It’s just, I always hear you nagging Dad: ‘That’s enough, it’s late, time to go to bed, turn off the laptop!’ Mum, he’s working on his laptop. He earns money for you and for me. For me, to buy toys. For you, to buy nice things. Why are you bothering him?” “You’re right. I’ll do better, I promise. Is that all? Is our talk finished?” “Yes, of course.” The girl nodded. “I’ll go warm up dinner. Dad will be home soon.” The girl ran to the window to watch for her father. He always waved to her when he arrived home.

Mum, stop pestering Dad every night!

Mum, I need to have a chat with you. Woman to woman. Six-year-old Emily stared at her mum, very seriously. Her mother could only nod and reply, Alright, what shall we talk about?

What do you mean, what? About men, obviously, replied Emily, as if this were the most obvious thing in the world.

So, about whom in particular? her mum asked, correcting her gently. Men are people, not furniture, you know.

Whats all that about then? Emily frowned, clearly baffled. If were talking people, shouldnt it be whom not what?

Oh, goodness gracious Emily huffed in complete exasperation.

I havent even started and youre confusing me already! she sighed, shaking her head.

Sorry, love. Go on, tell me, whats bothering you? her mum asked, stifling a smile.

Im a bit worried about Dad, actually.

Her mum looked alarmed. Why? Whats happened to him?

Well, whispered Emily conspiratorially, I think youre on his case a little too much at night.

Her mum immediately felt a cold sweat, the kind reserved for awkward encounters at school pick-up.

Darling, are you not asleep at night when you ought to be?

Of course I am! Emilys face was pure innocence, with wide, honest eyes.

Its just I keep hearing you have a go at him: Thats enough, its late, time for bed, shut the laptop! Mum, hes working on his laptop! Hes earning money for you and me. For me! So I get toys. For you I suppose, for candles and jumpers or something. Why do you keep making a fuss?

Her mum looked down, caught out. You know what? Youre absolutely right. I promise Ill try to be a bit kinder to him at night. Any more questions, or is this coffee morning over?

Yes, thats all, Emily nodded with adult finality.

Ill pop the tea on and warm up dinner. Dadll be home soon. Emily dashed to the window to keep watch. Her dad always waved up at her, as if she were a princess in a London tower.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Mum, stop hassling Dad every evening! “Mum, I need to talk to you, woman to woman.” The six-year-old girl looked at her mum seriously. All her mum could do was nod and say, “Alright, what shall we talk about?” “What about?” her daughter asked, surprised. “About men.” “Then, about whom?” her mum replied, correcting her. “Men are living beings, not things.” “Why is that?” The girl didn’t understand. “If you’re talking about people, say ‘whom.’” “Brrr…” the girl replied, clearly annoyed. “I haven’t even said anything yet and you’ve already confused me…” “Sorry. Go on. What is it?” “I’m worried about Dad.” “What’s wrong with him?” “I think you’re giving him a hard time at night.” The mother broke out in a cold sweat. “Sweetie, don’t you sleep at night?” “Of course I do.” The girl’s face was sincere. “It’s just, I always hear you nagging Dad: ‘That’s enough, it’s late, time to go to bed, turn off the laptop!’ Mum, he’s working on his laptop. He earns money for you and for me. For me, to buy toys. For you, to buy nice things. Why are you bothering him?” “You’re right. I’ll do better, I promise. Is that all? Is our talk finished?” “Yes, of course.” The girl nodded. “I’ll go warm up dinner. Dad will be home soon.” The girl ran to the window to watch for her father. He always waved to her when he arrived home.
“Tycker ni inte om det? Då kan ni gå härifrån, sa Julia till de ovälkomna gästerna I trettio år levde Julia i tystnad. Maken sa något – hon nickade. Svärmor dök upp – hon satte på kaffe. Svägerskan kom med sina saker – Julia fixade plats i hörnrummet. ‘Bara i några dagar’, lovade svägerskan. Hon stannade tre månader. Vad skulle hon göra? Bråka – då skulle alla tycka att hon var en dålig hustru. Säga nej – då skulle man kalla henne hjärtlös. Julia lärde sig att tåla. Hon lärde sig till och med att inte märka att hennes eget liv blev allt mer om att uppfylla andras önskningar. Make, Anatolij Petrovitj, var en enkel man. Byggnadsarbetare, älskade kräftskivor med snapsvisor om vänskap – och svordomar om chefen. Han kallade Julia för ‘min lilla värdinna’ och förstod aldrig varför hon ibland grät om nätterna. Låg du trött – vila. Kommer släkten – bjud på mat. Allt är enkelt. När han gick bort blev Julia ensam kvar i en trea ute i Rågsved. Begravningskaffe, gravöl och prat om ‘en bra karl’. Släkten samlades, grät en stund, åkte hem. Julia tänkte: ‘Nu, nu kanske jag får vila lite.’ Men inte då. En vecka senare ringde svägerskan, Birgitta: – Julia, jag kommer förbi imorgon. Har handlat lite åt dig. – Men jag behöver inget, Birgitta. – Sluta nu, vi är ju släkt! Och jag kommer ju inte tomhänt. Hon dök upp med två påsar ris och ett krav: låta systersonen Kristian ‘bo inne ett tag, han ska söka till Plugget i Stockholm’. Julia försökte säga nej försiktigt: – Men han får ju plats på studentboende? – Ja, men när blir det? Vad ska han göra nu? Bo på Centralen? Julia gav upp. Kristian flyttade in i hörnrummet. Började slarva runt: strumpor i hallen, disk i vasken, musik till midnatt. Och någon plugg blev det aldrig – men han fick jobb som bud, och Julias lägenhet som sin mellanlandning. – Kristian, kan du fundera på att flytta? – försiktigt efter en månad. – Julia, jag har ju inte råd med egen lägenhet! Två veckor senare dök makens dotter från första äktenskapet upp, Louise. Med sig hade hon ett trettio år gammalt agg och krav: – Pappa lämnade dig lägenheten, men mig fick jag inget! Jag är faktiskt dottern! Julia stod tyst. Lägenheten stod på maken, nu blev den hennes. Helt lagligt. Men Louise såg ut som om Julia stulit något. – Du fattar väl hur svårt jag har det? – fortsatte Louise. – Ensam med barn och hyr i andra hand! Julia försökte förklara att lägenheten är allt hon har, inga andra pengar, inget annat hem. Men Louise brydde sig inte. Hon kom inte för att förstå – hon kom för rättvisa. Sen började cirkusen. Släkten började dyka upp titt som tätt. Svärmor med rådet: ‘Sälj nu lägenheten och köp ett rum i Farsta istället.’ Svägerskan med nästa systerson. Louise – med nytt gnäll. Och vid varje besök satte Julia på kaffe, dukade upp och lyssnade till klagomål. Tills en dag när de började tala om lägenheten högt: – Julia, varför ska du sitta själv på tre rum? – sa svägerskan över kaffekoppen. – Sälj, köp en etta. Hjälp barnen med resten av pengarna. – Vilka barn? – undrar Julia. – Ja, Louise. Och Kristian. De har det svårt. Julia tittade på dem – svägerskan, Louise, svärmor. Och så insåg hon: de var inte där för att stötta och trösta. De var där för att dela på kakan. – Om det inte passar, kan ni gå, – sa hon lågt. – Gå härifrån. Chock, tystnad. Sedan ilska: – Vad sa du? – utbrast svägerskan. – Jag sa: ut härifrån. Nu. Alla stirrade på Julia som om hon börjat tala kinesiska. Eller svära mitt på dopkalaset. – Hur vågar du?! – exploderade Louise. – Du är ju inte ens släkt på riktigt! – Nej, – sa Julia, – och tack och lov för det. De gick. Dörren smällde så att ljuskronan skallrade. Julia stod kvar, händerna darrade, hjärtat slog. Hon hällde upp ett glas vatten. Tänkte: ‘Gud, vad var det jag gjort?’ Sen: ‘Vad är det egentligen jag gjort? Jag kastade bara ut ovälkomna gäster ur mitt eget hem.’ Natten var sömnlös, Julia vände och vred sig. Värsta rädslan var inte släktens ilska – det var tystnaden. Ingen att säga hej på kvällen, ingen att bjuda på te. Hon insåg att hon hade levt för andra hela livet. Men nu? Nu måste hon lära sig leva sitt eget. Och det var läskigare än alla svägerskans anklagelser. Till slut kom ljuset: Tålamod är något tillfälligt. Trettio år – det är kapitulation. Kristian flyttade ut efter två dagar. Svärmor, Birgitta, Louise – kom och gick. Men Julia grät inte, ursäktade sig inte. Började leva på eget vis. Några veckor senare knackade grannen, tant Klara, på: – Julia, hur är det, är du ledsen nu när släkten inte kommer? – Nej, jag är inte ledsen. – Bra, – sa tant Klara. – Jag har alltid undrat när du skulle fatta vad du var värd. Julia log för första gången på länge – uppriktigt. Men det svåraste var ensamheten. Tystnaden. Läran om att säga nej – och överleva skulden. Tills Julia bjöd in en tyst, snäll granne att dela rummet. Plötsligt var det enkelt att leva två, när båda visade respekt. Och så satt Julia i köket, såg på gatan utanför och tänkte: Här är lycka. Inte i släktingarnas godkännande – utan i friheten att säga nej och ändå vara kvar. Har du också fått mota påträngande släktingar? Glöm inte att följa sidan för fler berättelser!”